Främlingspass (1)
Om minnet och glömskan efter Förintelsen

I en längre essä i flera delar och med utgångspunkt i Främlingspasset som föremål och bild för flykt, förvandling och tillhörighet, närmar sig Karin Brygger historien om Estera Nachmanowicz och hennes väg från Förintelsen till Sverige och till svensk medborgare och hur det är att leva i förödelsens eftermäle, att söka i minnen och glömska.

 

Släkthistorier

I Rebecca Solnits Gå vilse: en fälthandbok skriver hon om sin familj, där saker har en förmåga att försvinna, där sanningen inte är »någon given storhet.» Fotografierna finns, kanske. Kanske inte, kanske det. Språken försvinner genom tidsluckor och emigrationer, svordomarna blir kvar.

I Esther kanske skriver Katja Petrowskaja om hur hon trodde att man bara behövde berätta om de få människor som föds in i ens egen familj, för att berätta sin familjehistoria. Plötsligt står hon med hela nittonhundratalet i sin ficka:

Anna och Ljolja som ligger i Babij Jar, och alla andra där
en fantom vid namn Judas Stern, min pappas farbror
en påfågel som min mormors föräldrar köpte åt de dövstumma barnen, för dess skönhets skull.

Jag skriver ingen regelrätt släkthistoria, men en historia om Estera Nachmanowitz som föddes 1925 i Łódź, Polen och gick bort 2009 i Göteborg, Sverige. Estera Nachmanowitz tillhör det lilla fåtal som överlevde Łódź ghetto och Rumkowski, Auschwitz-Birkenau, arbetslägret Poppenbütteln/Sasel i Tyskland och slutligen Bergen-Belsen och befrielsen. Hur ska jag börja denna berättelse, detta sökande, ett utforskande spårarbete där trådarna är lösa, löper ut i intet eller egensinnigt blir nya berättelser?
Det som försvunnit i Förintelsen är ju aldrig detsamma, och ändå hela tiden detsamma. Kroppar, ansikten, blodomlopp, namn, släkthistorier…
Det man finner är heller aldrig detsamma, och ändå är det hela tiden detsamma; de mördades eviga och oskrivna testamenten. De överlevandes tystnad, deras berättelser…deras barns berättelser…
Släkthistorier.
Platserna skuld och oskuld… vad mer?
Grönskan, natten, mörkret, ljuset, livet?
Hittar en bok, igen. Kärlek vid avgrundens rand.
Lånar den, läser den inte.
Börjar om. Grönskan, natten, mörkret, ljuset, livet…
Parkerna?

Helga Krook1 har beskrivit parkerna: fulla med kollektiv historia, massgravar, vandaliserade judiska begravningsplatser, bombluckor…

Släkthistorier.

 

Spår

Läser att shul, synagoga på jiddisch, har ännu en betydelse, på ännu ett språk: på tibetanska betyder det »spår», eller »märke som blir kvar efter att det som gjorde det har passerat».

I november 1939 förstördes alla synagogor i Łódź.

 

Łódź

I februari 1940 fördes judarna i Łódź till ghettot. Redan ett par månader tidigare, den tionde december 1939 hade beslutet tagits:

alla judar »[…] bosatta norr om den linje som bildas av Listopadagatan, Plac Wolnosci och Pomorskagatan måste placeras i ett getto, så att, för det första, ett starkt tyskt centrum kring Självständighetstorget (Plac Wolnosci) befrias från judar och, för det andra, att detta getto även innefattar de norra delarna av staden som redan så gott som uteslutande bebos av judar.»2

Fyra år senare – i maj 1944 – börjar ghettot avvecklas och under tre månader deporteras de kvarvarande judarna till koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Ettusentvåhundra judar blev kvar i ghettot, sexhundra skickades till arbetsläger i Tyskland och sexhundra stängdes in i en byggnad i ghettot och befriades av sovjetiska soldater nittonde januari 1945.

Det mesta som skedde i ghettot i Łódź finns dokumenterat i Ghettokrönikan. Det finns en beskrivning av krönikan som lika klarsynt som ömsint påpekar att den var skriven för framtiden, men den var också skriven i ett ghetto isolerat från omvärlden och på grund av det, och på grund av dess presens, dess hopp, dess förtvivlan, saknar den siktdjup. Det går helt enkelt inte att överskåda stundens förödelse eller inte-förödelse, att se dess fulla vidd när man lever mitt i stunden.

Gettot i Łódź
Gettot i Łódź

Shul

Så här många år senare är det fullt möjligt att se förödelsens vidd och djup, samtidigt som det vi verkligen kan se rent konkret är just shul – spåren, märkena som blivit kvar efter de år som passerat. Förödelsens svallvågor. Arvet. Det är vad vi efterlevande kan inventera och skildra.

Vi kan ännu se historien i form av intatuerade nummer på överlevandes armar, ärr, läsa vittnesmål, berättelser, dikter, dagböcker.

Vi kan titta på årtal på tidsaxlar, scrolla genom beräknade antal döda på olika platser, okända och kända – både platser och människor. Detta säger oss mycket, men inte allt. Det finns åldrade porträtt av dömda kommendanter i historieböcker, protokoll från pakter, rättegångar. Allt detta finns. Och marken finns, jorden, tegelhusen som ännu står kvar på halvt kommersialiserade minnesplatser. Björkarna i Birkenau. Liksom museernas rum är välvilliga men bristfälliga, upptäcker den senkomne författaren att många försök att beskriva vad hon ser kommer att handla om vad hon inte kan se. Det är förvisso också en berättelse. Georges Didi-Huberman skriver dock klokt i essän Näver att man inte kan säga att det ingenting finns att se. Han har besökt Birkenau, allt är jämnat med marken. Han beskriver platsen noggrant, allt han trots allt kan se: gräset, björkarna, himlen.
Och smärtan, mördandet, omfattningen träder fram.

 

Fotografier

Jag tittar på ett fotografi. Det föreställer fyra händer. Man kan räkna deras tjugo gemensamma fingrar, som alla trycker sig mot hotellhissens heltäckningsmatta, så avspänt kontrollerade. Kropparna som de tillhör ligger på rygg, på golvet och ansiktena ler mot spegeln i taket. Nu, då, nu, då, hjärtslag.

Fotot är taget i Hamburg, oktober, 2018. Det är mina händer och en väns händer. Fotografiet är taget dagen innan vi besökte Neuengamme Concentration Camp Memorial, innan vi visste vad Lagerhaus G var för något, innan vi på allvar börjat fråga ut de spår vi sökte efter om de hade några svar. »Finns det några papper som styrkte Estera Nachmanowitz vistelse i Poppenbüttelns arbetsläger? När anlände hon till Hamburg från Auschwitz? Kan ni förklara…?»

Ett annat fotografi jag har föreställer ordföranden i Judenrat, Łódź under kriget: Chaim Rumkowski. Han sitter med sina runda glasögon på, vid ett bord. Runt honom står en samling unga kvinnor. Uppsatt hår, tjocka, mörka flätor. Jag har tittat efter Estera Nachmanowitz. Hon är inte med. Men fotografiet är taget i Łódź ghetto. Om Förintelsen och dess efterverkningar finns på en gång en enda berättelse och tusentals berättelser, sex miljoner tystnader. Varje fragment stirrar tillbaka, kräver sin egen rätt.

Jag skickade bilden på Rumkowski till Esteras son, innan vi reste till Hamburg. Han blev glad och skrev genast tillbaka. »Tack! Detta är också mitt arv, mammas historia.»

Arv

I Łódź bodde Estera Nachmanowitz på Mlynarksa 33. Hon var hemmadotter, ogift, ett barn, står det i dokumenten. Efter flytten till ghettot arbetade hon i skrädderi. Hon intygar detta efter ankomsten till Sverige och hur det i sig omöjliggör »samarbete med tyskarna». En absurd fråga de svenska myndigheterna avkrävde henne svar på. Har du…samarbetat med dina mördare, tyskarna?

De första åren i Göteborg var Estera Nachmanowitz textilarbeterska på Mölnlycke Väveri AB. Hennes adresser i Sverige omfattar bland annat första anhalten Linnéskolan, Malmö dit hon ankom 11/7 1945. En kort tid därefter flyttades hon till Grangärde (31/7 1945). Till Skatås förläggning i Göteborg kom hon 20/9 1945 och därifrån flyttade hon till Vasapensionat, Vasaplatsen. En tid 1948 spenderade hon på Sahlgrenska Sjukhuset.
Hon hann också på bo på Hotel Rex innan hon flyttade till Mölndal med den man hon träffade i Sverige. Enligt dokumenten är det oklart om hon verkligen bodde på Ernebostigen 4, eller endast vistades där tillfälligt, som det anges 1948. Sedan bygger hon ett hem på Krokslätts Parkgata 57 A, Mölndal och därpå Krokslätts Parkgata 53 B, också i Mölndal. Först 1958 flyttar hon, maken och de tre sönerna till Kabelgatan 8, Göteborg. De bor först i en tvåa, sedan en trea på sjuttiotre kvadrat. Estera hade inget nummer tatuerat på armen, hon hann aldrig få något. I Auschwitz-Birkenau hade de tänkt mörda henne omedelbart.

Slumpen ville annorlunda. Efter deportationen från ghettot jagades hon in i en gaskammare som utsatt för sabotage eller av annan okänd orsak inte fungerade. De kvinnor som skulle mördas därinne skickades ut på andra sidan. Istället för att avrätta dem valde nazisterna att sända dem som tvångsarbetare till Tyskland, det var ju sent i kriget och Tyskland hade behov av arbetskraft. Det är dock mycket, mycket sällsynt att ha bevistat gaskammaren och klarat sig, och inte därefter omedelbart avrättas. Det var helt enkelt inte meningen att någon skulle kunna vittna om dödsmaskineriet. Men Estera överlevde och kunde göra det, hon överlevde också resan till Hamburg, hon var då nitton år.

I månader läser jag dokument efter dokument som söker fastställa vem Estera Nachmanowicz är, vad hon gjort, kommit ifrån, vart hon ska. Jag talar med hennes söner, åker till hennes platser. Men jag skriver inte hennes ord. Man kan inte minnas andras minnen. Det som skrivs efteråt, av annan, blir alltid också den berättandes historia, berättelsen splittras upp för att formas om, genomgår transformationer. Det är betingelserna för den som tar vid, det går inte att ta sig igenom oförändrad. Berättaren förändras, berättelserna förändras, platserna vi söker upp har förändrats. Birkenau är ännu en glänta med björkar, men inga gaskammare. Berättelserna går ihop och isär.

Bild inomhus Lagerhaus G Foto: IF
Från Lagerhaus G. Foto: IF ©

Fjärran land

I hebreisk litteratur behandlar man ofta Förintelsen som en geografisk plats. Folkmordet framstår då om en långväga och osynlig ort där en del varit, och andra inte. En plats man faktiskt kan resa ifrån, men på sätt och vis alltid tillhör. »De är från Förintelsen» blir så det korrekta svaret på frågan var vissa människor kommer ifrån.

Om de kommer därifrån, vill säga.

På svenska har vi andra sätt att beskriva vad som hände de överlevande. De har »suttit i läger» till exempel. Både det ena och det andra sättet att försöka beskriva de överlevandes härkomst och erfarenhet är förstås bristfälliga, men det svenska uttrycket är rentav ologiskt. I lägren var det ju ingen som »satt». Därför har jag lättare att omfatta den språkliga figur som förvandlar Förintelsen till “[…] ett fjärran land vars nu åldrade medborgare innehar identitetskort, matrikelnummer, kollektivt minne».3

Den beskrivningen har en spännvidd och en luddighet som lämnar utrymme för allt det oerhörda som vi andra har svårt att begripa. Men också alla de fakta och detaljer som vi kan förstå, om vi försöker, ryms i detta land. Det hebreiska uttrycket förvandlar också de överlevande själva, gör dem till ett slags unika resenärer, några som rest från döden till livet, en väg vi annars inte kan hitta på någon karta.

Estera Nachmanowicz hade ingen stämpel från Bergen-Belsen i passet – hon hade som många internerade inget pass – när hon genom UNRRAs försorg anlände till Sverige 1945. Hon var flykting, överlevande. Men hennes härkomst dokumenteras intressant nog i svenska officiella papper som omväxlande Łódź, Polen och Bergen-Belsen. Från Förintelsen…

Det tog henne tolv år att bli svensk medborgare. Alla de olika adresser hon bodde på under dessa år är noggrant dokumenterade i de papper man kan begära ut som släkting. Hon innehade – undantaget en kort period – ett svenskt Främlingspass. Det betydde att hon, om hon ville göra till exempel en dagstur till Danmark, behövde söka om återresetillstånd för att kunna komma tillbaka in i Sverige. Främlingspasset som identitetshandling betydde också att hon officiellt inte hörde hemma någonstans, att hon på pappret var en främling, en hemlös, en annan. Från Förintelsen…

Också idag kan en flykting få svenskt Främlingspass. I Migrationsverkets information om passet tydliggörs att det är höga krav på den som söker om det, att det kostar pengar men också att Främlingspasset idag går att resa med inom EU. Men det gäller aldrig som pass om du önskar resa tillbaka till det land du en gång lämnat. Den dörren måste vara stängd,  skyddsbehovet utgår från att du aldrig kan återvända. Främlingspasset har en femårig giltighetstid och du måste sedan ansöka på nytt. Om din identitet inte går att styrka kommer det att framgå i ditt pass, vilket gör att du kan ha svårigheter att resa. Du är kort och gott definierad av ditt främlingskap och passet har den dubbla funktionen av att skydda dig, och bestämma dig som en annan, tillerkänna dig en identitet samtidigt som denna slås fast som en tillfällig och osäker identitet.

Pass

För det judiska folket är frågorna om kartor, pass, främlingspass, passerkort, dörrar, lås och identitetshandlingar metaforer för några historiska huvudfrågor: vem får stanna, var och hur länge? Vem kommer in? Vem kommer inte ut och vem kommer inte igenom?

Förföljelse, flykt och förvandling har genom årtusenden varit överordnade andra livsberättelser och samtidigt just därför format både den individuella och den kollektiva judiska berättelsen. Också idag präglas denna berättelse i hög grad av vetskapen om möjlig förföljelse, och beredskap på denna och/eller arvet efter förföljelse. Inte sällan både och.

Lagerhaus G

»Nästan alla dokument är brända», sa arkivarien på bruten engelska, »jag är ledsen, men det du ber mig om kan jag inte ta fram åt er, det finns kanske, kanske inte.»

Hon tillhörde personalen på Neuengamme Concentration Camp Memorial. Vi anlände dit en fredag morgon, S-tåget gick från Hamburg centralstation och sista biten tog vi taxi. Väl framme bjöds det på kaffe i personalrummet. Men vad vi frågade efter fick vi inte veta. Jag suckade och hon hörde min besvikelse, bad oss vänta en sekund. Hon kom tillbaka och berättade vad hon visste: att två transporter kom till Neuengamme från Auschwitz-Birkenau ungefär kring den tidpunkt jag nämnt, sommaren 1944. En i mitten av juli 1944, en fyra veckor senare. Femhundra kvinnor – främst från Łódź och Auschwitz-Birkenau internerades därpå i kvinnolägret Poppenbütteln/Sasel, ett sattelitläger till Neuengamme. Jo, Estera Nachmanowicz var nog en av dem. På våren 1945 transporterades de alla vidare, till Bergen-Belsen.

Arkivarien såg tveksam ut, gav oss sedan en adress. Dessauer Straße. »Dit kom kvinnorna innan de utlokaliserades till satellitlägren. Här på Neuengamme har det aldrig funnits några kvinnor. Här fanns bara deras saker.»
Jag tar emot adressen. Men tänker bara på det hon sagt. Saker? Vad då för saker?
Vad har man kvar när allt tagits ifrån en?
Sked, dräkt, kam?
Vi får inget mer veta.

Dessauer Straße

Vägskylt Dessauer Strasse Foto: Karin Brygger
Foto: Karin Brygger
Det går att sammanfatta ett hus, men inte ett hus historia. Det går att säga vi var där, vi såg, och vi kan berätta – men berättelsen om en tid man inte själv upplevt blir begränsad. Lagerhaus G är nu liksom 1944 beläget på Dessauer Straße. Det är en gigantisk lagerbyggnad av rött tegel, vars ena sida stupar rakt ner i vattnet. Samma vatten rinner in i källaren, genom valven. I omgångar har duvorna tagit huset i besittning och trots galler för fönstren tränger de sig in, igen och igen. Ett par av rummen på bottenvåningen är kontor, medan de stora salarna på övriga våningar breder ut sig i övergivenhet och smuts.
Lagerhaus G står alltså och förfaller, trots att den godhjärtade ägaren – en privatperson – gör vad han kan för att detta hus som tillhör det förflutna inte ska gå under. Vad sa han till oss? »Alla gör allt för att ta huset ifrån mig, de vill tjäna pengar men jag vill tjäna minnet, och ta emot dem som minns.»

En dag ska rabbinerna komma hit, fick vi sedan veta. Och jag såg dem genast vandra i husets artärer. Men innan dess?
Vi kom innan dess.
Vi kom en lördag morgon. Solen sken när vi tog S-tåget från Jungfernstieg. Vi visste inte vad som väntade, men solen sken och vi tog av oss jackorna och började promenera i den riktning som telefonens karta anvisade. Men i skuggan under viadukten, som tog vid på vänster sida av den anspråkslösa tågstation där vi klivit av, luktade betongen kyligt, som gammal övergiven källare. Jag drog på mig jackan igen. Vi var nära. Redan innan vi nådde brofästet såg han huset, Lagerhaus G, genom trädens bladverk. »Nu känns det konstigt», sa han, Esteras son, »att vi är där mamma varit.»

Det var verkligen underligt. Den långa byggnaden badade i oktobers sol. Vi stannade till vid gatuskylten. Han tog fram en cola ur ryggsäcken. Vi drack. Jag fotograferade skylten, lagerbyggnaden på håll – med min telefon. Han fotograferade med sin kamera. Bilderna märkte han sedan rätt och slätt med orden Lagerhaus G . Vit text, längst ner till höger.

På fotografiet från andra våningen, på den döda och utätna duvan vars bröstkorg trädde fram under några ännu bevarade fjädrar, skrev han inget. Men jag vet att han kallar den Dödens Fågel. Det tog lång tid att ta den bilden. Han stod på duvans ena sida, jag vaktade ordlöst den andra, en cirkel av andetag runt kadavret.

Bild på död duva i Lagerhaus G Bild: IF
Bild: IF ©

Men först mötte grusplanen, minnesskyltarna i blå emalj som satt fastskruvade i teglet. Någon hade varit där förut förstod vi, en slokande ros var fäst i den ena skyltens kant.
Han gick ner mot vattnet, följde husets stränga vinklar. Jag blev kvar vid stegen som ledde upp till avsatsen. Klättrade upp och tryckte ansiktet mot de gamla fönstren på första våningen. De var smutsiga, sköra. Men något skulle leda oss någonstans, så hade vi beslutat. Jag stod kvar. Vi skulle leda oss själva till denna plats. Men var fanns då min handlingskraft, det enda skakiga emblemet ?
Vi har kommit nu, viskade jag till massivet, detta är platsen.
Den skuggade oss genast, solen låg på från andra hållet färgerna kom i ojämna block, blått, blått, tegel, grått, strimmor av grönt. Allt var exakt och stod plötsligt stilla.

Hit hade hon alltså anlänt, Estera Nachmanowitz, och blivit kvar en tid innan innan Poppenbütteln arbetsläger stod klart hösten 1944. Här hade hon sovit uppe under taket. Hur skulle vi ta oss in?

Dörrar och fönster var låsta. Medan Esteras son strövade vidare – ensam – längs byggnadens kortsida undersökte jag en port och den veckade plåten började plötsligt röra sig. En bil backade ut och två män blev synliga. Den ena, iklädd Adidasoverall och sneakers kom ut med ett leende: »Välkomna, kom in! Jo, jag har väntat. Jag trodde ni skulle komma igår!».

Han hade fått ett samtal av arkivarien och gav oss var sin ficklampa. Det få timmarna som väntade oss var långa. Trots vår hängivna ledsagare, han som en gång varit kirurg men brutit nacken och höll upp sina händer: »värdelösa!» var den övergripande känslan inte en den guidade turens tillrättalagda struktur. Och det var en lättnad.

Istället för en uppvisning i historiska fakta var besöket ett fall, ner i historiens avgrund, en resa in i något ordlöst, tidlöst, utan konturer. De formulerade svaren som finns i historieböckerna – alltid så ofullständiga – uteblev, medan mörkret, den andra historien, tog över. Ingen var vår guide, det finns ingen guide. I rummet där de judiska kvinnorna sovit fann vi heller ingenting mer än tomhet, en spöklik närvaro av det förflutna och några inkarvade streck i en bjälke. Kanske var det ett försök att räkna dagar, veckor, att lämna ett spår? I was here. Men är det inte längre.

Efteråt övertog vi stumheten. Promenerade längs sjöarna i centrum. Träden var ännu gröna, vattnet var blått, himlen blå. Det var varmt, som vore det sommar.

 

  • Denna essä har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra götalandsregionen
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!