I sin bok Galileo’s Instruments of Credit lyfter Mario Biagioli fram hur Galileo medvetet kunde använda sin banbrytande utveckling av stjärnkikaren och sina sensationella rön om stjärnhimlen som instrument för att skapa sig renommé – eller med bokens titel få ”kredd” – för att med det som grund förmå andra att finansiera fortsatt forskning. Karin W. Tikkanen har läst boken
Hur ser egentligen universum ut? Under en mycket lång del av människans samlade historia dominerades förklaringen av det vi kan se med blotta ögat när vi går ut på natten och blickar uppåt mot stjärnhimlen, med jorden som alltings självklara centrum, kring vilken alla planeter och stjärnor kretsar. Aristoteles slog fast tesen i sina texter, och genom seklerna modifierades och formaliserades tanken en liten aning.
På 100-talet efter vår tideräknings början standardiserade den egyptiske astronomen Klaudios Ptolemaios beräkningarna av kosmos i den s.k. ptolemaiska världsbilden. Enligt den rör sig planeterna i perfekta, koncentriska rörelser kring jorden, i ordningen: månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och Saturnus, och över dem alla gudarnas himmel.
Problemet var bara att planeterna ju de facto inte rör sig i perfekta cirklar kring jorden, och redan Martianus Capella, verksam ett par hundra år efter Ptolemaios, föreslog att Venus och Merkurius istället rörde sig kring solen. Men ändå dröjde sig idén om den ptolemaiska, geocentriska världsbilden kvar och det dröjde nästan ett tusen år till innan den började luckras upp ordentlig.
År 1453 lade den polske astronomen Nicolaus Copernicus fram tesen om en heliocentrisk världsbild, det vill säga att alla planeter, även jorden, rör sig kring solen. Verket Om himlakropparnas kretslopp publicerades kort före Copernicus död och han behövde därför inte hantera den massiva kritik som riktades mot honom. Kunde man verkligen tro på en världsbild där jorden inte längre framställdes som universums stillastående centrum?
Slutet på geocentrismens dominans över människornas sätt att se universum inleddes i september 1608. Då sökte den nederländske glasögontillverkaren Hans Lippershey patent på en kikare som kombinerade en konvex och en konkav lins, och som gjorde det möjligt att se saker på mycket långt håll. Kunskapen om metoden ansågs dock redan ganska spridd och Lippershey fick inget patent. Knappt ett år senare förmådde den italienske astronomen och fysikern Galileo Galilei bygga ett avsevärt starkare instrument som han inom kort riktade uppåt mot stjärnhimlen. Och det han då såg kom att förändra allt
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Den pamflett – Sidereus nuncius (ung. Budskap från stjärnorna) – som han publicerade bara ett par månader senare, den 13 mars 1610, har kallats den mest dramatiska vetenskapliga bok som någonsin publicerats, eftersom den kastade mänsklighetens sedan århundraden etablerade världsbild över ända. I boken redovisar Galileo de första vetenskapliga astronomiska observationer som gjorts genom en stjärnkikare.
Först och främst slås fast att månen inte alls är en slät himlakropp som man så länge föreställt sig den, utan tvärtom har både berg och kratrar. Läsaren får också veta att det finns LÅNGT många fler stjärnor än vad som är möjligt att se med blotta ögat, samt någonting ännu mer otroligt: att Jupiter har månar, närmare bestämt fyra stycken. Fram till dess hade människor föreställt sig jorden som det centrum alla andra himlakroppar kretsade kring. Nu påstod Galileo att det fanns en annan himlakropp som också var ett centrum, något som stärkte den kopernikanska teorin.
Två år senare publicerade Galileo sina studier av solfläckarna, mörka fläckar som rör sig över solens yta (idag vet vi att det är magnetfält som förhindrar solenergin att flöda), något som ytterligare komplicerade bilden av universum. En elementär ingrediens i den aristoteliska berättelsen var skillnaden mellan jorden och kosmos, och föreställningen att himlakropparna var perfekta och ständiga. Enligt detta sätt att betrakta världen kunde månen inte ha några taggiga berg, Jupiter inga egna månar, och solen definitivt inte några fläckar. Den tes som länge ansetts vara helt obestridlig – jorden som en unik skapelse i universum – ifrågasattes med besked.
Galileo Galilei, 1564–1642, har kallats ”fadern” till både det ena och det andra: observationsastronomin, den moderna fysiken, och den moderna vetenskapen. Han blev far också i biologisk bemärkelse och fick tre barn med sin älskarinna Marina Gamba: Virginia, (1600) Livia (1601), och Vincenzo (1606).
Om man ska tro Mario Biagioli, professor i vetenskapshistoria vid University of California, Los Angeles (UCLA), var Galileo Galilei också en av de första som medvetet arbetade för att använda sina vetenskapliga rön för att skapa sig ett utbrett renommé. I boken Galileo’s Instruments of Credit. Telescopes, Images, Secrecy (2006) följer Biagioli den italienske astronomens resa från tillvaron som lärare i matematik vid universitet i Padua till livet som hyllad astronom vid hovet kring den rika Medici-familjen i Florens.
Långt innan han skrev den korta pamfletten hade Galileo – i 1500-talets Italien hade vanan med efternamn ännu inte cementerats och Galileo använde ofta bara sitt förnamn – gjort sig ett namn som uppfinnare. Vid universitetet i Padua hade han fått en inte liten del av sin inkomst från försäljningen av kompasser (det vill säga 1500-talets beräkningsinstrument, då kallat ”proportionalcirkel”). När han började arbeta med att skapa kikare som kunde användas för att se saker på långt håll såg han det till en början som ytterligare ett praktiskt redskap. Men under loppet av januari och februari 1610, när han börjat skåda ut i universum och förstod vad det han såg måste innebära, förändrades hans syn inte bara på kosmos utan också på sig själv: han var inte längre bara uppfinnare utan snarare upptäckare.
Han bestämde sig för att satsa all sin tid på vetenskapen och började bearbeta den rike storhertigen av Toscana, Cosimo II Medici, för en utnämning som hovmatematiker och personlig rådgivare. Och när flytten från Padua tillbaka till födelsestaden Florens väl kom till stånd, i juli 1610, innebar den inte bara ett byte mellan städer och titlar, skriver Biagioli, utan också ett skifte mellan två olika system i fråga om ’credit’ och ’credibility’.
De två orden återkommer flera gånger i Biagiolis resonemang. Båda orden stammar ur latinets ’credo’ ”jag tror”, och vårt svenska ord ”kredit” är ju än idag ett uttryck för trovärdighet: jag litar på att du kan betala för dig. I Biagiolis sätt att berätta om Galileos framgångar blir ’credit’ närmast en fråga om förtroendekapital, eller för att använda en mer modern term: ”kredd”. Frasen instruments of credit i titeln på Biagiolis bok syftar här alltså inte på några ekonomiska skuldebrev utan på astronomens strävan att få mesta möjliga avkastning på sina upptäckter, genom sitt teleskop, sina teckningar och sitt hemlighetsmakeri.
Galileos hemlighetsmakeri märks bland annat i hur Sidereus nuncius kom till. Med stor sannolikhet skickades texten till tryckeriet i omgångar, och i den del av texten som skickades till tryckeriet först kallas Jupiters månar bara för ”vandrande stjärnor”, och mer exakt information kommer först mot slutet. Galileo var också mycket hemlighetsfull när det gällde själva stjärnkikaren: han beskrev aldrig i detalj hur han konstruerat den och lät inte heller någon konkurrent begagna ett instrument som han själv konstruerat. Han gav ibland bort exemplar till vissa utvalda, högt uppsatta individer, prominenta personer som inte hade någon vidare motivation att ifrågasätta Galileos upptäckter och som snarare kunde tänkas stötta honom ekonomiskt.
Han lät också ibland demonstrera sina teleskop för personer utanför den valda kretsen, men bara under mycket korta stunder. Ingen fick med andra ord möjlighet att göra de återkommande, systematiska observationer som var nödvändiga för att kartlägga Jupiters månar och solfläckarna. I sina skrifter lämnade han inte heller ut mer information än vad som var direkt nödvändigt för att få den status Medici-familjen kunde ge.
Galileos största oro, argumenterar Biagioli, var inte att hans konkurrenter skulle motbevisa hans teser, utan att de alltför lätt skulle göra fler upptäckter som kunde förminska hans framtida potentiella ära. Ingen av de astronomer som upprepade Galileos observationer under loppet av 1610 gjorde heller med hans direkta hjälp. De konstruerade istället sina egna stjärnkikare och delade med sig av den kunskapen till varandra. Ingen av dem kom dock i närheten av att replikera Galileos observationer fullt ut, något Galileo själv verkar ha sett som bevis för att hans egna teleskop var vida överlägsna konkurrenternas.
Om Galileo var hemlighetsfull när det gällde hur hans stjärnkikare konstruerades var han desto mer mån om att övertyga sina läsare om sanningshalten i det han observerat, och hans berättande kompletteras av flertalet iögonenfallande teckningar. I ’Nuncius’ finns flera detaljerade teckningar av månens taggiga yta, med berg och kratrar. De mer avlägsna månarna kring Jupiter återges med hjälp av förenklade representationer av deras rörelser. I Breven om solfläckarna (1612) finns en lång rad noggranna och övertygande teckningar som gör att vilken läsare som helst kan ”se” solfläckarna ändra form och röra sig över solytan.
Galileo var inte den förste att observera solfläckarna men hans observationer var de mest strukturerade och därmed övertygande, och teckningarna gjorde hans tes än mer slående. I fråga om ’Nuncius’ handlade det om att boken kunde ge ”kredd” till Galileo enbart genom att övertyga läsaren om att de nya, kontroversiella rön som presenterades var riktiga. Vem som helst kan förstå att kompasser och starka kikare är bra att ha, men för att utvärdera det Galileo sade sig se när han blickade ut i universum behövdes en skolning i matematik och astronomi, eller i varje fall en förståelse för hur universum ter sig när man blickar längre ut i det.
Biagiolis analys av Galileos arbete i termer av ekonomi och investeringar följer med genom hela berättandet. I dagens ekonomi får uppfinnaren professionell ”kredd” för sina publikationer, och den som har patentet får också ett temporärt monopol på uppfinningen. Galileo arbetade i ett klimat där vetenskapligt förtroendekapital hanterades på ett helt annat sätt, och hans agerande bestod av en balansgång mellan att sprida information om nya rön och samtidigt behålla sitt monopol.
Till skillnad från andra naturfilosofer under 1600-talet gjorde han inte sina upptäckter fritt tillgängliga i utbyte mot någon form av det Biagioli kallar ’nonmonetary credit’. Galileos astronomiska studier kunde inte heller kopplas till några praktiska användningsområden, och det enda han kunde erbjuda Medici-familjen var att få det symboliska ägandet över Jupiters månar, ”de mediceiska stjärnorna”. Vi rör oss med andra ord mot ett perspektiv på forskning som en investering i form av förtroende. En utvärdering av en forskares ”kreditvärdighet” som påverkar vilka ”investeringar” man är villig att göra.
Om man vill kan man applicera en annan modern term på Galileo kan man konstatera att han lyckades etablera sitt eget varumärke. Medan han som lärare i Padua haft en fast inkomst och inte var nödd och tvungen att skriva böcker, var hans status i Florens avhängig av att han förblev omtalad och läst på ett sätt som förlänade huset Medici ära och berömmelse. Hans bok om kompasser från 1606 trycktes i bara 60 exemplar (som distribuerades tillsammans med försäljningen av instrumenten i sig) medan hans verk om solfläckarna, sex år senare, trycktes i 2 000 exemplar.
Det var också, argumenterar Biagioli, balansgången mellan att VETA och att TOLKA som blev Galileos räddning när han ställdes inför rätta anklagad för kätteri 1632. Galileo kunde fortfarande inte konkret bevisa någonting – allt han kunde göra var att lägga fram det han såg i sin kikare och redovisa sina tolkningar av det. Det som till sist ändå fick den katolska kyrkans tålamod att ta slut var verket Dialog om de två världssystemen från 1632, Galileos kanske mest berömda bok, i vilken han öppet förespråkade den heliocentriska världsbilden framför den geocentriska.
1633 tvingades Galileo avsvära sig sina övertygelser – om än med den berömda men nog senare påhittade reservationen ”Eppur si muove” (Och ändå rör hon sig) – och dömdes till husarrest livet ut. Man kan kanske kalla det för att hans kreditvärdighet löpte ut.
