The story of the human body – evolution, health, and disease

Väggmålning från Teheran (Wikicommons)
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Evolutionen frambringar inte nödvändigtvis perfekta lösningar utan snarare lösningar som fungerar bättre än konkurrenternas. Vi talar om survival of the fitter, egentligen inte om survival of the fittest. Inte heller har vi evolverat för att leva långa och hälsosamma liv. Selektionen handlar istället om att premiera de anlag som möjliggör en så stor avkomma som möjligt. En följd av detta är att vi inte utvecklats till att göra hälsomässigt rationella val när det gäller kost och fysisk aktivitet. Åtminstone inte i en miljö där det finns mat i överflöd och den tekniska utvecklingen gjort kroppsansträngningar väsentligen överflödiga. Så argumenterar Daniel E. Lieberman, professor i evolutionsbiologi vid Harvard, i boken The story of the human body – evolution, health, and disease som kom ut 2013 på Pantheon Books.

Vi, Homo sapiens, utvecklades under årmiljoner till att bli dem vi är idag. Våra kroppsliga förutsättningar och vår intellektuella och emotionella kapacitet har gradvis formats i de evolutionära stadier vi passerat. Vi var väl anpassade – inte optimalt i varje avseende men tillräckligt väl – till de miljöer i vilka vi utvecklades. De varierade från tropisk savann till istidens tundra och allt där emellan men levnadssättet som samlare och jägare var i grunden det samma. Så hade det varit mycket länge när den kulturella evolutionen satte ordentlig fart så där 10 000 år före vår tideräknings början det vill säga när jordbruk och bofast liv på några tusen år kom att bli det dominerande sättet att leva.

Den rent biologiska evolutionen – alltså selektionsmekanismernas spel på de genetiska variationerna i en population – hade sakta men säkert frambringat hjärnor med så stor kognitiv kraft att tekniska och konstnärliga uttryck kunde traderas mellan generationer och obesläktade individer. Bävrar bygger sina fantastiska dammar och undervattenshyddor på basen av de instinkter de ärvt genom generationerna. Människor bygger hus och dammar eller skriver artiklar för att vi lärt oss det av andra människor, alldeles oberoende av instinkter och strikt biologisk arvsgång.

Den kulturella evolutionen opererar så oerhört mycket snabbare och spelar en så mycket större förändrande roll för den moderna människan än den strikt biologiska. Betänk bara all ny teknik som vi knappast ens drömde om för bara en eller annan generation sedan. Vaddå hemsida och surfplatta och kulturtidskrifter på nätet?
800px-Evolution-des-wissens
Vi har alla tagit till oss den moderna livsstilens sanna och förmenta välsignelser – maskinerna, elektroniken, kommunikationerna, det överflödande utbudet av mat et cetera. Våra plastiska hjärnor och deras stora kapacitet möjliggör dessa snabba förändringar och en relativ anpassning till dem men våra kroppar har inte hunnit med på alls samma sätt. Delar av hjärnan (intellektet) spelar i den kulturella evolutionens division, resten av kroppen i den biologiska evolutionens division. Lite som att jämföra Formel 1 med ett maratonlopp.

Att vi på bara några tusentals (jordbruket) eller hundratals (industrialismen) år hamnat i en helt ny miljö är ett av kärnproblemen i Liebermans bok. Det förklarar många, men inte alla, av de sjukdomar som plågar vår tids människor – hjärtinfarkt, stroke, diabetes, fetma, högt blodtryck, vissa cancerformer, allergier och flera infektionssjukdomar. I en situation där snabbt förändrade miljöbetingelser springer ifrån våra kroppsliga förutsättningar talar vi om bristande överensstämmelse eller mismatch. I ett läge där våra kroppar har gårdagens svar, eller inga svar alls, på dagens frågor kan sjukdom bli konsekvensen.

När Homo sapiens inom loppet av några tusen år lämnade det invanda livet som jägare och samlare bakom sig för att bli bofasta jordbrukare och boskapsskötare var det en synnerligen drastisk förändring. Från att ha levt i små grupper som strövade över stora och mycket glest befolkade områden för att jaga och samla kom vi nu att leva tätare samman, i större grupper, med djuren bokstavligen inpå knutarna och med växande högar av avfall och exkrementer alldeles nära.

Hällristning Alta, Norge

Hällristning Alta, Norge


Så blev djurens infektioner också människans. Tuberkulos, smittkoppor, mässling och influensa blev de gissel vi väsentligen inte lyckades hantera förrän långt senare. I själva verket förde jordbruket med sig betydande nackdelar. Förutom diverse infektionssjukdomar också en ganska ensidig kost liksom risken för återkommande missväxt och svält i en agrar ekonomi med förhållandevis smal bas. Medellängden hos människor under äldre stenåldern sjönk dramatiskt efter jordbrukets entré på scenen och det var inte förrän på 1900-talet som vi i genomsnittet blev lika resliga igen. Bonden är snarare en kutig och hungrig träl än en mätt och belåten herreman. Inte undra på att forskare som Jared Diamond diskuterar jordbruket som den mänskliga evolutionens hittills största misstag. Exit bonderomantik och knätofs! Jägare och samlare levde i små utspridda grupper och inte alls så nära djuren, vilket innebar att epidemiernas dominoeffekt aldrig kunde uppstå. Brickorna stod helt enkelt för glest även om smitta av och till hoppade från djur till människa.

I det postindustriella samhället är många infektionssjukdomar framgångsrikt bekämpade eller åtminstone, ännu så länge, enkelt behandlingsbara eller möjliga att förebygga med vacciner. Men fortfarande får svin- och fågelinfluensor oss att se järtecken i skyn och att frukta den yttersta tiden. Detta inte utan goda skäl. Vi har definitivt inte sett den sista förödande pandemin svepa över jorden. Med industrialismens och än mer med det postindustriella samhällets bekvämligheter uppstår en annan mismatchproblematik. Våra barn växer upp i en alltför ren och bakteriesanerad miljö som är så ostimulerande för immunsystemet att det i brist på annat börjar reagera och gå lös på björkpollen eller kroppsegna celler istället. Allergier och autoimmuna sjukdomar blir då konsekvensen.

Banksy?

Banksy?


När vi inte rör oss några längre sträckor för att under utmattningsjakt nedlägga villebråd eller samla in frukt, nötter, rotknölar eller honung, utan istället bekvämt tar bilen till snabbmatserveringen, finns inget som skyddar oss mot att äta fler kalorier än vi gör av med – dag efter dag, år efter år. Vi har inga biologiska skyddsmekanismer, inga hormoner som sätter klackarna i backen. Tvärtom är vi en gång selekterade för att föredra sött och fett och proppa i oss när det finns. Vi har inte evolverat för att välja nyckelhålsmärkta produkter eller för att bli gamla och kärnfriska utan för att göra de val som här och nu gynnar fortplantning och avkommans överlevnad. Konsekvensen av detta är att den närmast epidemiska ökningen av övervikt och fetma världen över. För första gången i mänsklighetens historia är fler individer överviktiga och mätta än hungrande och underviktiga.

Lieberman diskuterar utförligt vad han kallar dysevolution. Alltså ett inadekvat sätt att svara på en föränderlig miljö. Ett fenomen som egentligen inte förekommer i den strikt biologiska evolutionen eftersom något sådant obönhörligen skulle bestraffas. Vi ser det istället inom den kulturella evolutionens ramar. Ett tydligt exempel är den övervikt och fetma som drabbar så många som lever ett välnärt och fysiskt inaktivt liv. Konsekvensen av ökande kroppsvikt är ofta diabetes och högt blodtryck. Sjukvården behandlar både blodtrycket och det höga blodsockret med läkemedel för att minska risken för hjärtinfarkt och stroke istället för att angripa rotorsaken med övervikt, felaktig kost och ett stillasittande liv. Därigenom maskerar vi, säger Lieberman, det verkliga problemet som därmed tillåts bli ännu större utan att vi riktigt ser hur illa det är ställt. Det är dysevolution.

The story of the human body är en välskriven, detaljerad och synnerligen intressant beskrivning av människans evolution under sex miljoner år. Allt för att visa läsaren hur föga anpassade vi är till våra moderna livsbetingelser. Det är en på många sätt imponerande bok Lieberman skrivit och den lutar starkt åt det encyklopediska. Inte minst genom att såväl biologisk som kulturell evolution diskuteras på ett insiktsfullt sätt.

Däremot drar jag öronen åt mig lite mot slutet när Lieberman anvisar alternativa lösningar istället för det idag förhärskande dysevolutionära svaret på fetmans, överätandets och stillasittandets problemkomplex. Vi har inte evolverat för att göra hälsomässigt kloka val – det är förvisso sant. För att komma runt denna vår oklokhet pläderar Lieberman för ett slags mjuk paternalism. Alltså den visa och upplysta statens möjlighet att via lagstiftning, förbud och skatter – snarare än upplysningskampanjer som ändå inte tycks fungera – trycka undan kaloririk snabbmat och läskedrycker och tvinga fram mer vardagsmotion. Så gör vi ju med annat som är onyttigt och skadligt t.ex. alkohol och tobak så varför inte också med fett, socker och salt?

Visst kan man hålla med Lieberman när man ser siffrorna på antalet drabbade av fetma och diabetes världen över. Men ändå! Det slår så lätt över i hälsofascism. Hur drastiska kan vi egentligen vara i en paternalistisk vilja att lägga allt tillrätta? Kommer inte smuggling och fiffel och kärnande av saltat smör i lönndom att bli troliga motdrag. Kanske inte så enkelt att upprätthålla nya hälsosamma levnadsvanor när vi trots allt inte är riggade för att följa sådana råd och anvisningar. Detta är ju själva huvudpoängen i Liebermans argumentation och där någonstans hugger han sig i foten. Lite synd att han skruvade för hårt mot slutet när resten av boken är så intressant.

_______________

  Lieberman om Brains, brawn & the evolution of the human body

  Jared Diamond om societal collapses

2 kommentarer

  1. Briljant,spänstigt!

    Sten

  2. Sonia Agapito says:

    Mycket bra skrivet!
    Sonia

Kommentera: