I andra delen av sin introducerande essä om Omans moderna historia, dess romanförfattare och deras böcker tar Tetz Rooke upp bl.a. Zahran al-Qasimi och Jokha Alharti, men berättar också om den årliga bokmässan i Muskat, som lockar förlag från hela arabvärlden, och om litteraturens och författarnas ställning i Oman.
I Oman liksom i övriga arabvärlden finns en gammal tradition där en professionell historieberättare, en hakawati, framför sägner, sagor och myter för en publik. Detta muntliga berättande har inspirerat Zahran al-Qasimi till hans ödesdrama om Vattenletaren (Taghribat al-qafir, 2022), fritt översatt, en roman som belönades med det internationella IPAF-priset (International Prize for Arabic Fiction) år 2023. I romanen härmar Al-Qasimi medvetet genren såväl i fråga om motiv, gestalter som stil. Uttryckssättet är talspråkligt och dialogen skriven på omansk arabisk dialekt som ger trovärdighet åt de folkliga karaktärerna.
Inga årtal nämns men handlingen utspelar sig i ett tidlöst förflutet, innan moderniteten ännu nått bergen i Oman. Människornas liv styrs av vädrets makter, goda år växlar med onda på grund av torka eller översvämning då missväxt och svält råder. Huvudpersonen Salim har ett speciellt förhållande till vatten och en övernaturligt god hörsel som gör att han kan höra vattnet nere i jorden eller inne i berget. Det avspeglar sig i hans utseende, han har onormalt stora öron.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
På grund av denna förmåga och detta utseende samt hans osannolika födsel – förlöst med kejsarsnitt på en drunknad kvinna – tror folk i byn att han står i förbindelse med djinnerna i underjorden och stöter ut honom. Skrock och vidskeplighet präglar mentaliteten. Salim blir ett offer för skvaller och mobbing redan som barn. Han hamnar utanför gemenskapen, men blir som vuxen ändå accepterad tack vare sin unika förmåga att finna livgivande vattenådror och källor i den karga marken.
Pendlande mellan det tragiska och det heroiska följer romanen hjälten under hans odyssé kors och tvärs mellan byarna i bergen och vid öknens rand för att spåra upp vatten. I handling och tanke manifesterar han traditionella dygder som kärlek, självuppoffring, generositet och solidaritet medan girighet och social orättvisa står för motståndet. Miljöbeskrivningen har fokus på flora, fauna och geologi.
Omans uråldriga bevattningssystem med långa underjordiska kanaler och djupa brunnar (utnämnt till världsarv av Unesco), spelar också en viktig roll i handlingen. Hjältens relation till naturen är nära och intim: han lyssnar till den i dubbel bemärkelse. Men det ekologiska budskapet är enbart underförstått liksom den möjliga kopplingen till klimatkrisen genom skildringarna av extremväder och naturkatastrofer, det är läsarens tolkningshorisont som bestämmer siktdjupet.
Författaren bor själv kvar i sin födelseby, djupt inne i Hajar-massivet, där han arbetar som regional hälsovårdsinspektör men även ägnar sig åt jordbruk och biodling på fritiden. Författarskapet inleddes med lyrik. Från debuten 2006 har Zahran al-Qasimi hittills publicerat tio diktsamlingar. Första romanen kom 2013 och Vattenletaren är hans fjärde. Den tredje Honungshunger (Ju’ al-asal, 2017) har just blivit översatt till engelska som Honey Hunger och här är diktionen mer lyrisk och modern, en helt annan stil än den arkaiserande i Vattenletaren.
Annars är det många element som går igen: intrigen som bygger på ett arketypiskt sökande, istället för vatten här efter vildhonung; den besjälade naturen som erbjuder människan frihet, ofta skildrad i biologisk detalj; romantiken i form av en kärlekssaga med vemodigt slut; huvudpersonens strid mot social kontroll i ett traditionsbundet samhälle; den episodiska strukturen med inbäddade berättelser om olika andra personer; de empatiska porträtten och levande karaktärerna som ofta brottas med utanförskapet som existentiellt problem. Men ämnet biodling och honungsjakt är originellt och fascinerande.
För översättningen av romanen – med planerad utgivning under 2025 – svarar Marilyn Booth, en hyllad översättare av arabisk litteratur till engelska. Hon har varit instrumentell när det gäller att sätta Oman på den internationella litteraturkartan. Tack vare hennes översättning av Jokha Alharthis (f. 1978) roman Celestial Bodies (Sayyidat al-Qamar, 2010), utgiven av Tranan på svenska som Himlakroppar (översättning Anna Jansson, 2021) har romanen i Oman lämnat sin plats i den arabiska litteraturens periferi och förflyttat sig mot centrum.
År 2019 tilldelades Celestial Bodies The International Booker Prize som bästa översättning av ett prosaverk till engelska utgivet i Storbritannien eller Irland det året. År 2021 belönades den franska översättningen på liknande sätt. Romanen skildrar förvandlingen av Oman på bara en generation från ett feodalt och primitivt land till ett ultramodernt samhälle. Utgångspunkten är tre systrar och deras äktenskap i början av 1980-talet, en brytpunkt mellan gammalt och nytt i tanke och levnadssätt.
Porträtten av systrarna och deras släkt, inklusive forna slavar, och med många historiska exkurser, växer ut till ett stjärnformat mönster som genomkorsas i minnet av en av karaktärerna, en make och en far, ett kvartssekel senare i ett flygplan på väg över Europa. Det är ett kompetent och komplicerat romanbygge som troligen ändå skulle gått oförmärkt förbi om det inte varit för Marilyn Booths översättning, som initialt hade svårt att finna en förläggare men sedan blev en succé för både henne och författaren.
*
Påfallande många av romanförfattarna i Oman är kvinnor. De är lika många som sina manliga kollegor och lika framgångsrika eller mer. Genrens historia i landet är extremt kort, föga förvånande med tanke på landets explosiva utveckling på alla andra områden. Det verk som många betraktar som den första romanen av en kvinna utkom så sent som för 25 år sedan!
Det var Badria Al Shihhis (f. 1971) bok Crossing Embers (al-Tawwaf haythu al-jamr, 1999; i engelsk övers. 2021), där en ung kvinna kämpar mot underkastelse och diskriminering i hembyn och genomför en äventyrlig flykt ombord på ett skepp till Östafrikas kust. Där försöker hon etablera sig som plantageägare, men förlorar åter allt och tvingas fly för sitt liv under revolutionen i Zanzibar.
Motsvarande manlige pionjär i genren, Abdallah al-Ta’i (d. 1973), skrev vad som idag ofta kallas den första romanen i Oman i exil på 1960-talet men saknade efterföljare under en lång period fram till slutet av 1980-talet då enstaka verk började dyka upp. År 2010 uppgick den samlade romanproduktionen av omanier därför fortfarande bara till ett femtiotal verk.
Det senaste decenniets uppblommande kreativitet är i det perspektivet häpnadsväckande. Idag är kurser i kreativt skrivande en födkrok för många framgångsrika författare, och drömmen om att bli en kändis genom en roman en vanlig morot för de betalande deltagarna. Myndigheterna tycks inte längre se författarna främst som potentiella säkerhetsrisker och dissidenter utan som god reklam för systemet och landet, särskilt när de vinner internationella priser. Det finns fortfarande röda linjer, sociala medier övervakas systematiskt, telefonsamtal kan avlyssnas, böcker beslagtas, författare fängslas. Men litteraturen har ändå en tydlig och respekterad plats i kulturlivet.
Romanförfattarna i Oman publicerar sig helst utomlands i andra arabländer. Dels för att de flesta läsarna finns där, dels för att det fram till helt nyligen saknats inhemska förlag. Bristen på fysiska bokhandlare gör också den lokala distributionen till en krånglig sak. Nybyggda gallerior i huvudstaden Muskat hyser några flashiga få, men den bokhandel alla författare talar om just nu ligger i en oansenlig lokal i ett litet samhälle utanför stan. Där har en litteraturintresserad eldsjäl, Ibrahim al-Salti, etablerat en specialbokhandel för titlar av omanska författare enbart, ”De vetgiriga läsarnas bokhandel” (Maktabat qurra’ al-marifa).
Katalogen uppgick till 1.388 titlar vid mitt besök i början av mars, både facklitteratur och skönlitteratur, utgiven i och utanför Oman. Dörren står alltid öppen, olåst, och tillsynen sköts av släkt och vänner. Till den ideellt drivna verksamheten hör även en litterär salong två gånger i veckan, med författarsamtal, uppläsningar och debatter. Eftersom det inte råder full mötesfrihet i Oman och öppen politisk kritik är förbjuden är arrangemanget en balansakt.
För den breda allmänheten spelar den årliga bokmässan i Muskat en oändligt mycket viktigare roll. Det är där man handlar sina böcker! Dit kommer arabiska förlag från hela arabvärlden och Europa med sin utgivning, inklusive titlarna med ursprung i Oman. Det är genom mässan litteraturen når sina läsare. Tillika är mässan en stor kulturell händelse, en tiodagars folkfest och en festival där författare möter kollegor, byter verk med varandra och själva köper annars svåråtkomliga böcker. Seminarier, debatter, utdelning av priser och belöningar, medial uppmärksamhet och sedvanligt branschmingel ingår förstås.
Ett av seminarierna under vårens mässa uppmärksammade kvinnliga romanförfattare från gulfstaterna. Rubriken ställde frågan i vad mån deras skrivande förmår tackla den sociala och historiska verkligheten i regionen. Sex representanter deltog i panelen, tre från Förenade Arabemiraten och tre från Oman. Något tydligt svar på frågan gavs inte och debatten var tam för att inte säga obefintlig, men den illustrerade ändå bredden i den nya kvinnliga författargenerationen.
En av rösterna från Oman tillhörde Badriya Al-Badri (f. 1975) vars andra roman The Last Crossing (al-Ubur al-akhir, 2017; i engelsk övers. 2024) fokuserar på exploateringen av migrantarbetare, med en egyptisk arkitekt som huvudperson. Ett ännu mer vågat ämnesval gör hon i sin tredje, Hermafroditos skugga, (Zill hermafroditos, 2019) där hon utforskar könsdysforins problematik i form av en jag-berättelse av en kvinna som genomgår en könskorrigering för att bli man. Al-Badris stil är flyhänt men sentimental och bilden av huvudpersonen tycks grundad i stereotypa uppfattningar av genus och kön som inte på allvar ifrågasätter normen.
Det kunde hettat till mer om hon utforskat det traditionella Omans tidigare mer flexibla könsrollsmönster. I mitten av 1970-talet gjorde den norska socialantropologen Unni Wikan ett fältarbete i en liten kuststad i norr. Hon fann då till sin överraskning att transsexualitet var mer eller mindre institutionaliserad och avdramatiserad där. Homosexuella män med feminina attribut (kläder, frisyr, smink, röst, rörelser) accepterades socialt som kvinnor i det annars strikt segregerade samhället. De umgicks fritt i den kvinnliga sfären. Många av dem levde också öppet som homosexuella prostituerade utan repressalier.
Mot denna historiska bakgrund är det intressant att notera att den nya strafflagstiftningen i Oman i en nytillkommen paragraf från 2018 gör det kriminellt för män att bära kvinnokläder. Samkönade sexuella relationer är också straffbara med upp till tre år i fängelse. Att debattera genusfrågor i skönlitterär form kan alltså potentiellt utmana rejält, och al-Badris roman tar heller inte upp handsken på allvar.
*
För att sammanfatta denna essä i två delar om romanen i Oman sticker Huda Hamed (del 1) och Zahran al-Qasimi (här ovan) ut i kraft av deras litterära ambitionsnivå och kreativa talang. Den historiska romanen är populär i Oman och intresset för landets ibland förträngda, ibland okända moderna historia är stort. Bushra Khalfan är den främsta exponenten för trenden, vars historia i landet är kort, även om den just nu växer i kvantitet med rekordfart. Produktiva kvinnliga författare är en viktig förklaring till blomstringen, och många konkurrerar om framgången där Jokha Alharthis succé blivit benchmark.
Internationell uppmärksamhet i form av litterära priser och översättningar till engelska har givit romanen i Oman nytt kulturellt kapital som förflyttat den från obemärkheten i den arabiska litteraturens absoluta periferi till en plats närmare centrum – till dess semi-periferi kanske? På minussidan tynger att den litterära infrastrukturen är svag och den politiska tystnadskulturen en hämsko. Fiktionen må vara ett intellektuellt och konstnärligt frirum, men är inget fritt rum.
- Klicka här för att läsa den första delen av denna essä, som har gjorts möjlig genom stöd från Svenska Akademien