Mot myndig moralism

Det finns en målning av Chaïm Soutine från ca 1919 som visare en slaktarpojke. Det är inte den enda avbildade slaktarpojken av konstnären men den framstår särskilt stark med pojken i centrum, iklädd något som liknar en köttkostym som i sin tur smälter in i den obarmhärtigt röda bakgrunden. Slaktarens yrke, den dagliga hanteringen av dött kött, blir ett med hans egen kropp. Trots att hans blick är tom, som de svarta hålen i ett kranium, framstår pojken rättfram; hans makabra yrke är också hans försörjning, liksom att djuret han dödat är mat för både konstnär och betraktare. Det finns liksom ingen lösning på detta livets och dödens problem. Den enes bröd den andres död och så vidare. För evigt.  

Kanske hade pojken valt ett annat yrke om han själv fått välja eller så är han en stolt arvtagare till ett familjeslakteri som gått i arv i generationer. Om detta vet vi inget men målningen föreslår båda och många fler alternativ. För Soutines bilder, liksom all god konst, är ingen rebus att lösa. Det finns inget likhetstecken mellan bild och budskap; kanske finns det inte ens ett budskap – åtminstone inte ett entydigt sådant. 

Det var mot uppfattningen att det finns ett klart och obevekligt moraliskt innehåll i Soutines målningar som kritikern Rosanna McLaughlin beslöt sig för att i boken Against Morality (2025) kalla till ett uppror mot den moraliserande kod som drabbat konstvärlden de senaste tio åren.

Avgörande för henne var en recension av en utställning om just Soutine på Somerset House i London 2017. Recensenten identifierade där Soutines ”djupa medkänsla” med de avporträtterade och menade att han i sitt måleri ”värdesatte livet hos dem som annars förbises” (celebrated the richness of those otherwise forgotten lives).

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Det låter fint, men som McLaughlin påpekar, är detta att bortse från det våld och den objektifiering som också finns i Soutines måleri. Att släta över det obehagliga och amoraliska från hans måleri är, som hon skriver, ”att missa hur det också säger något om det komplexa i att vara människa, om hur relationer är inlindade i både längtan och makt, och hur omsorg och grymhet kan gå hand i hand”. 

Recensionen i sig var kanske inte så märkvärdig, men var ett symptom på en större och djupare trend som oroar inte bara henne (Dean Kissicks aftikel The Painted Protest: how politics destroyed contemporary art från 2025 är kanske det mest omtalade exemplet). McLaughlins bok är fylld med exempel på hur dagens konstkritik och kurerade utställningar blivit alltmer försiktiga och undvikande. Så mycket energi läggs ner på att säga rätt saker att man glömt bort konstens ofta mycket stökiga natur, för som hon också påpekar är det är i det ordlösa och oklara, komplexa och svårdefinierade, som man finner konstens verkliga drivkraft och förmåga att påverka.  

McLaughlins essä är publicerad av Floating Opera Press och ingår i serien Critic’s Essay som har ambitionen att ge plats för tankar som ”subvert or replace normative modes of discussing culture and the world beyond”. Normen, som McLaughlin ser det, kallar hon för liberal realism, ett begrepp som inte är plockat ur luften utan anspelar på de högst begränsade funktionerna i både den stalinistiska sociala realismen och Mark Fishers Capitalist Realism (2009).

Medan den första ställde konsten i statens tjänst och den senare i marknadens, ställer enligt McLaughlin den liberala realismen sig i dygdens tjänst; alla tre är ismer för politisk likriktning om än klädda i olika dräkter. Alla har de gemensamt att konsten måste ha ett visst definierat budskap och skiljer sig åt bara i vem som bestämmer det.

För den liberala realismen gäller att det inte får förekomma några tvetydigheter, konsten ska vara tydlig och lättolkad och förevisa en viss typ av åsikter som betraktaren redan har eller förväntas ha, vilket gör utställningar simplistiskt moraliserande. Orättvisor, konstnärliga hjältar, skurkar och offer plockas fram ur historiens dimma och förevisas under kontrollerade former för att säkerställa att betraktaren förstår deras konst på rätt sätt. 

*

McLaughlin lyfter fram flera exempel från olika utställningar och konstkritiska recensioner de senaste åren som passar in i den liberala realismens praktik. Hon rasar till exempel mot uppfattningen att Andy Warhol skulle ha gett en ”safe place” för 80-talets queerkultur i New York. Slutar man upp med att tolka det man vill se och faktiskt tittar på hans bilder, så hittar man en voyeur lika fascinerad av sex och död som av att objektifiera sitt motiv, alltså inte en konstnär driven av empati. Problemet för henne är inte Andy Warhol – som hon anser vara en bra konstnär som arbetar där det skaver – utan att han rentvås från sina mörkare sidor. 

Denna historierevisionism är den liberala realismen framstående på, liksom på att gräva i konsthistorien och finna offer som förtjänar upprättelse. McLaughlin tar upp vurmen för Artemisia Gentileschi, som hon menar har fått en ”tvivelaktig moralistisk ansiktslyftning” (glow-up). Gentileschi var, som McLaughlin påpekar, en framgångsrik konstnär på sin tid och försörjde sig som hovmålare, medan hon idag framställs som ett exempel på en ”bortglömd kvinnlig konstnär”.

Hennes målning Judith dödar Holofernes (ca. 1620-21) är numera tolkad som självbiografisk och ska i den tolkningen visa Gentileschi själv som Judith. Halshuggandet av Holofernes är i den biografiska tolkningen en hämnd på Agostino Tassi som våldtog konstnären. Trots denna traumatiska händelse så vet vi faktiskt inte om målningen var menad som biografisk. Kanske var den det, eller så ville konstnären bara göra sin egen version av ett under renässansen och barocken mycket populärt tema (Michelangelo och Caravaggio är bara två exempel på konstnärer som gestaltat motivet, hämtat från Judits bok, se fler exempel här). 

Problemet är här inte huruvida en bild var tänkt på det ena eller andra sättet, utan snarare den envetna tolkningen av den som oskiljbar från privata trauman, en moraliserande biografisk syn som omfattar allt och därmed urholkar vår förmåga att uppskatta konst för vad den är. Konsekvensen blir då att historiska verk ”förvandlas till en illustration av nutidens politik”, och inte att ett konstnärsskap de facto ”räddas” från att bli bortglömt.

*

De många exempel McLaughlin ger pekar på samma tendens: oroliga konstinstitutioner litar inte på publikens tolkningsförmåga, utställningar och recensioner blir endimensionella och en platt (o)kritisk diskurs verkar distanserad från konsten i sig. Men naturligtvis är det inte den liberala realismens idéer i sig som McLaughlin har problem med. Som hon själv skriver är det värt att gå upp till kamp för ett öppet, jämställt och inkluderande samhälle.

Men att låta konsten begränsas till dessa sociala och politiska frågor är att missa dess förmåga att beröra oss på djupet. Om inte konsten är fri är heller inte tanken det; en konst som inte behöver legitimera sig moraliskt, som får vara motsägelsefull, obehaglig eller vacker kan påverka långt mer än en illustration av en redan utformad idé. Poängen är alltså inte att uppmuntra en alienerad typ av konst, något som ligger utanför livet och erfarenheten, utan en fri konst som kan vara politisk, vacker, rolig eller obehaglig utan rädsla eller moraliska restriktioner. 

Mclaughlin har skrivit en övertygande essä; den är tydlig, lättläst om än något idealiserande och förenklad, kanske sentimental i sitt sätt att se på konst som bättre, mer kraftfull och modig förr. Ändå är den övertygande där det verkligen räknas: det är lätt att känna igen sig när konsten trots att den är baserad på goda värdegrunder blir paranoid och förmyndaraktig.

Hon avslutar sitt upprop med en varning och en fråga som samtidigt kanske är det viktigaste skälet för att det hon kallar den liberala konstsynen måste revideras: Vad riskerar hända om ideologier en dag ändras – att det kan ske har ju historien lärt oss – och med dem också den moraliska måttstocken? Vad återstår av den fria konstvärlden den dag måttstocken ändras och det inte längre går att hålla med om det den då predikar? Om den plötsligt börjar diskriminera mot oss själva, våra vänner, vårt eget sammanhang?

Detta, varnar McLaughlin, är den mest akuta faran och kan bli konsekvensen av den liberala realismen, en konstsyn som inte lär oss att skapa utanför samtidens ideologier eller gestalta andra sätt att vara och fantisera. Det är alltså inte friheten att hålla med som står på spel, utan friheten att föreställa sig något helt annat.

• Klicka här för att läsa om den ständigt återkommande frågan om det är möjligt att skilja författaren från hans verk särskilt aktuell när det gäller den ryske författaren Zachar Prilepin, som hyllat Stalin och deltagit i kriget mot Ukraina
• Klicka här för att läsa Stina Barchan om det nu i havet försvunna Doggerland, ett tusenårigt landskap, med flora, fauna och mänsklig befolkning som en gång för länge sedan förenade England med kontinenten