Iriskan har hela 32 ord för det svenska ordet fält och colpa på iriska anger sedan att fältets yta ”räcker till bete för en ko eller två kvigor eller sex får eller tolv getter eller sex gäss och en gåskarl”. En ivrig förespråkare för den fascinerande iriskan är författaren m.m. Manchán Magan. Om både språket och Magan berättar här Margareta Lundgren.
Några dagar före påsk stod jag och hängde över broräcket på O’Connell bridge i Dublin och stirrade ner i vattnet. Liffey. Det är definitivt inte en å. Det är inte heller en älv. På svenska vill man ha det till att det är en flod, men det stör mig. Shannon är en flod, där den mäktig flyter fram över Irlands inland. Det är lite Mississippi-känsla över den, så det är definitivt en flod. Men Liffey? För mig är det River Liffey. För Manchán Magan antar jag att det är Abhainn An Life eftersom han pratar iriska. Men kanske inte.
Jag vet inte på hur många sätt man kan benämna vattendrag på iriska, och kan därför inte jämföra med våra svenska ord. Men detta ska inte heller handla om översättbarheten hos ord. Det ska handla om hur ord känns och upplevs och vilka konnotationer de har och har haft och vad som har gått förlorat och om det spelar någon roll.
Manchán Magan är irländare och ivrig förespråkare av sitt modersmål, iriskan. Men han är ingen inskränkt hembygdsnisse som ogärna rör sig utanför sin bekvämlighetssfär. Tvärtom är han vittberest – försörjer sig som författare och journalist och har skrivit böcker om resor genom de amerikanska kontinenterna, genom Asien och genom Afrika. Trots sin världsvana – eller kanske just därför – värnar han om iriskan, det lilla språket, som bara talas av ungefär 80 000 personer. Men många fler har läst det i skolan och ungefär två miljoner kan tala och läsa och skriva iriska, fast de inte gör det dagligen.
För 13 år sen gjorde Magan TV-serien No Béarla (Ingen engelska), där han åkte runt i landet och bara pratade iriska. Resultatet var rätt nedslående – det var få som kunde prata med honom. Men idag är iriskan inne igen. Jag ska återkomma till det.
I tre år turnerade han också på teatrar runt om på Irland med en sorts performance: han bakade surdegsbröd på scen i 70 minuter medan publiken fick kärna smör. Föreställningen hette Arán & Im, som är iriska för just bröd och smör. Och medan han bakade lyfte han fram ord som han hade samlat på sig och som håller på att falla i glömska; ord som är laddade med insikter i traditionella levnadssätt och som befolkar landskapet med magiska skepnader.
2020 kom boken Thirty-Two Words for Field. Lost words for the Irish landscape (illustrerad av Steve Doogan) där Magan vill visa med vilken utomordentlig precision iriskan beskriver det irländska landskapet. Som framgår av titeln, kan man alltså säga ’fält’ på 32 olika sätt, beroende på vad de används till, hur de är beskaffade och vilken historia de har. Det finns – om jag har räknat rätt – på liknande vis, 44 olika ord för ’sten’. När det gäller att bestämma arealstorlek kan man använda colpa som anger att ytan ”räcker till bete för en ko eller två kvigor eller sex får eller tolv getter eller sex gäss och en gåskarl”. Ett alternativ är gort, som definierar ett stycke land som ”det som kan plöjas av två oxar på en dag”. Så där håller det på och det är fascinerande läsning och jag börjar fundera på våra egna landskapsord: torva, backe, lund, teg, gärde, lid, ängd, tun, hult… och blir varse att jag tror mig veta vad orden betyder, men – be mig inte att definiera dem!
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det är inte bara landskapsord Magan vill väcka liv i. Det finns 15 olika ord för ’brunst’, beroende på vilket djur som åsyftas. Man kan uttrycka ’att hälsa på hos grannen’ på 10 olika sätt, beroende på vad man har för avsikt med besöket. Och det finns ett stort antal ord för varelserna i the Otherworld, landet Bortom, liksom en imponerande lång och fantasifull lista på uttryck för penis och några få ord för vulva. För att inte tala om alla kärnfulla förbannelser att nedkalla över sina ovänner.
Manchán Magan vill ’rewild the Irish mind’, dvs backa bandet och starta om Irland utan den civiliserade engelska polityren. Och jag tänker att det är som om själva sättet att skriva iriska på, är en hjälp i hans strävan. Språket trivdes kanske bättre i sitt eget alfabet, Ogham. Som det är nu, har iriskan klätts i en latinsk bokstavsdräkt som det verkar göra sitt bästa för att spränga. Antalet bokstäver är reducerat till 18, men det strösslas med både konsonanter och vokaler som sen inte uttalas, och för säkerhets skull lägger man till stavelser som inte finns nedskrivna, när man pratar.
Att få kontakt med en värld bortom vår – kan det vara en drivfjäder till att lära sig ett nytt språk? För en hel befolkning, menar jag, inte för en enskild stolle. Det är ett av Magans argument för att få sina landsmän att börja använda iriska i stället för engelska. Han menar att det endast är en tunn slöja som skiljer oss ifrån den värld där älvor och pysslingar (fairies and leprechauns) och andra mytologiska figurer håller till, i landet Bortom. Där hittar man till exempel tre gudinnor i form av både havs- och ljudvågor, Tonn Tuaithe, Tonn Rudhraighe och Tonn Clíodhna.
De har alla sin historia och bäst känd är den om Tonn Clíodhna, som fått sitt namn efter en gudinna som tog hand om tre fåglar. Dessa sjöng så vackert att de kunde bota sjuka. Clíodhna drunknade när hon, förvandlad till gärdsmyg, sökte skydd från sin far, havets härskare Manannán, som ville henne illa. Den våg som dränkte henne ”lever nu som ett kusligt mullrande dån som dundrar ut från klipporna i vissa väder”. Den vågen har jag nog hört. Det blåste orkan den dagen jag besökte Cliffs of Moher.
Iriskan bottnar i en värld som är full av magi. Fuadach används idag i betydelsen ’kidnappad’ och många vet kanske inte att ursprungsbetydelsen var ’bergtagen’, ’bortförd av älvor’. Iarmhar är numera sånt som blir kvar, som bottensatsen i en tömd vinflaska eller smulorna i brödrosten, men ursprungligen betydde det ’det tomma skal som blir kvar när en människa berövats sin själ’. För övrigt finns det minst 15 ord för leprechaun.
Magans argument för iriska är ofta esoteriska och kan handla om sådant opåtagligt som vad själva språkljudet är laddat med. Han råkar spilla mjöl på en högtalare och märker att partiklarna lägger sig i ett särskilt mönster när det pratas iriska och i ett annat när det pratas på andra språk. Han undrar, men går inte vidare med det, om man rent av skulle kunna avkoda sådana mönster. Han hävdar att lyssnare blir en sorts resonanslådor för själva språkljuden och menar att det inte är så konstigt i kvantfysikens tidevarv: vårt tals vibrationer påverkar den yttre världen och de partiklar som bygger upp den. En följd av det är förstås att olika språk föder olika mer eller mindre medvetna reaktioner hos oss på ett annat sätt än vad innebörden i själva orden gör:
”När ord kommer upp ur våra stämband och skyfflar molekylerna i luften fram och tillbaka när de sprider ut sig, så påverkar de mediet genom vilket de färdas, oavsett om det är luft, vatten eller våra fysiska kroppar. Iriska, som har talats av vårt folk i årtusenden, ger specifik resonans när det kommer från oss och passerar genom oss.”
Att köra bil på Irland har sina sidor, inte bara för att det är vänstertrafik och för att GPS:en vill att man tar närmsta väg, vilket ofta resulterar i att man till slut färdas på kostigar. Nej, ett annat problem är att det är svårt att hinna läsa på vägskyltarna, då namnen är så långa och krångliga. Ta till exempel Cooneenashkirroogohifrinn i County Mayo. Vet inte hur pass få kilometer i timmen man måste köra för att hinna ta sig igenom alla de bokstäverna. Det är knappast enkelt för irländarna heller, eftersom namnet saknar mening. Ursprungligen hette stället Cuainín Ais-Sciorradh go hIfreann, vilket betyder ’Den lilla hamnen som går tillbaka till Helvetet’, och det är kanske tillräckligt för att man ska trycka på bromsen och stanna till.
Man vill ju gärna veta varför orten heter så. Men hur blev det då Cooneenashkirroogohifrinn? Jo, British Ordnance Survey beslöt att modernisera kartorna över Irland i mitten av 1800-talet, mitt under Great Famine – den stora svälten. Lantmätarna, som väl ville hålla sig väl med överheten, beslöt då att försöka få de iriska ortsnamnen att bli lite lättare för engelsmännen att uttala. De lyckades väl inte särskilt väl med just Cooneenashkirroogohifrinn, men Fas Lúghoirt blev Faslowart och Cionn Toirc blev Kanturk för att ta några exempel. Tyvärr missades då själva poängen. Fas Lúghoirt betyder ’övergiven örtagård’ och Cionn Toirc betyder ’udde med vildsvin’. Faslowart betyder inte något, och det gör inte Kanturk heller. Thirty-Two Words for Field ger oss mängder av ortsnamn som sätter fantasin i rörelse och visar på vad som gått förlorat vid anpassningen till engelska. Undrar om invånarna i Ballypitmave i County Antrim vet om att de bor i drottning Maeves vulva (Baile Phite Méabha)?
Andra särskilt betydelseladdade ord lyfts också fram, som t ex iarmhaireacht. Det betyder ”den ensamhet man kan känna av vid hanegäll, när ingen annan är vaken och man erfar ett existentiellt hugg, som att vara bortkopplad, att inte höra till.” Det är väl det som vi här i vårt land helt sonika benämner ’vargtimmen’. Hos oss är det inte känslorna, övergivenheten, som framhävs, utan en särskild tid på dygnet, som outsagt förknippas med det irländarna uttrycker genom sitt iarmhaireacht. Säger de här olika sätten att närma sig ett fenomen på, någonting om våra respektive kulturer? Magan tror det. Han skriver:
”Det verkar /…/ som om vi lyckats hålla intakt en tunn minnestråd till våra neolitiska förfäder/…/ och det bästa sättet att få tag i den är genom språket.”
Ofta är betydelsen av de ord han ger oss lite slirig. Ta geis till exempel. Geis kunde användas av kvinnor för att hålla sina män i schack genom en form av hedersförtryck. Att bryta mot geis riskerade att underminera mannens ställning i samhället och kunde rentav leda till ond, bråd död. Men geis kan också vara av godo. Att ge någon geis kunde hjälpa dem att finna den rätta vägen. Att ha geis gav makt, då det fick folk att förstå att du stod på god fot med kvinnorna i ditt liv.
Myter blandas med historiska fakta och Magan lyckas ibland med konststycket att få det ena att stödja det andra. Sägnerna har förts från generation till generation med hjälp av druider och poeter ”fram tills dess giftbägaren – skrivandet – anlände på 400-talet med de första missionärerna, som använde skriften som en magisk formel för att fånga oss och som ett verktyg för att kontrollera oss”.
Men det är ändå nedtecknade annaler han lutar sig mot när han ger oss den irländska skapelseberättelsen. Det står skrivet att det hela började den 1 april år 700 f Kr när druiden Amergin anlände från Spanien och spolades i land vid County Kerrys kust av en magisk våg som lyfte honom ur havet. (Arkeologer anser att det snarare handlar om 8000 f Kr). När han kom gick Tuatha Dé Danann – de som bebodde ön – under jord och fortsatte sin tillvaro i landet Bortom. Det första Amergin gjorde var att besvärja fram världen med hjälp av en formel. Den ramsan prövade Manchán Magan att lära sig som barn. Han skriver:
”/Ramsan/ bär fram ett språk, som inte bara beskriver tingen utan också frammanar dem, ett språk som kommunicerar med andra människor, med psyket och med det undermedvetna, ett språk som är djupt rotat i vår miljö och som kan binda oss samman med omgivningen på ett sällsamt sätt.”
Det var tack vare sin mormor, Sighle Humphreys, som Magan fick iriska som sitt första språk. Hon var 17 år när hon såg sin onkel, The O’Rahilly, ta farväl av sin gravida hustru och sina fyra barn och ge sig av för att förena sig med sin organisation, Irish Volunteers, i Påskupproret i Dublin år 1916, väl vetandes att han aldrig skulle överleva. Från och med den dagen vigde hon sitt liv åt att förverkliga The O’Rahilly’s vision om en självständig, irisktalande nation. Hon blev så småningom vice ordförande i Cumann na mBan, den kvinnoorganisation som stödde den irländska republikanska armén på alla upptänkliga vis, tillbringade tre år i fängelse och utstod många strapatser under kampen, inklusive 31 dagars hungerstrejk. När hon sent omsider bildade familj var hon fast besluten att hennes enda överlevande barn, Mancháns mor, och hennes barnbarn skulle ha iriska som första språk:
”Jag och mina syskon var en gjutmassa som skulle formas till The O’Rahilly’s avbild. Varje ord vi sade på iriska var både en hedersbetygelse till hans minne och en kula riktad mot dem i Westminster som hade orsakat hans död.”
I en intervju beskriver Magan hur han ser på sig själv som barn, som ’a happy misfit’ som via iriska fick tillträde till en värld i Gaeltacht (område där iriska är första språk) som var rik och potent och oändlig, jämfört med den intetsägande, småttiga världen med Fisher-Price leksaker i Dublin, där han bodde delar av året.
Barndomsförälskelsen i språket sitter i och nu far han runt och samlar ord. Han säger att gamla fiskare har gett honom ord som förändrat hans syn på kustlandskapet. Jag, som är uppvuxen på Västkusten, blir nästan generad över hur vi här har försummat våra alger, när jag läser hur många ord för olika sorters tång det finns på iriska.
I andra språk som hindi och sanskrit har han hittat ord som verkar ha samma stam som iriska ord och har en teori om att de indoeuropeiska folk som hamnade i utkanten vid den stora folkförflyttningen – som Indien i öster och Irland i väster – hade lättare att bevara gamla ord och seder. Smältdegeln var starkast i centrum.
Manchán Magan är en skicklig berättare och det är underbara myter han inviger oss i. Han har en sällsam förmåga att beskriva vad ett språk kan vara för den som talar det, och hur det utarmas om det inte vårdas. I dessa tider ligger det nära till hands att tänka på skillnaden mellan julmust och Coca-Cola när han förklarar betydelsen av ordet díláthair:
”…den saknad man känner när ett ting har förstörts av någon eller en plats har avfolkats. Det är den känsla som nästa generation kommer att uppleva i en värld utan korallrev eller glaciärer. Det är också den känsla som våra ättlingar kommer att hysa, när de inser att vi utan vidare valde bort att föra detta språk vidare till dem.”
Magan är nu inte ensam om att propagera för iriskan. Det är etablerat som första språk i republiken Irland och alla officiella handlingar och dokument på regeringsnivå skall skrivas och utfärdas på iriska. Ibland på engelska också, men alltid på iriska. Det är ett obligatoriskt skolämne i republiken och god kunskap om iriska ger extra poäng vid ansökan till högre studier. Det erkänns som minoritetsspråk i Nordirland. Men kan man förvänta sig att det åter ska börja användas i vardagen? Har det nånsin gått att återinföra ett språk som nästan varit förlorat?
Ja, det har ju faktiskt hänt. Katalonien upphörde att existera 1936 och språket förbjöds till förmån för spanska. Fram till 1979, när landet blev autonomt, var det straffbart att uttrycka sig på katalanska. Men självständighetssträvandena var intimt förknippade med en vilja att återupprätta språket. Jag intervjuade en företrädare för det katalanska styret när detta var aktuellt och fick höra: ”Språk anpassas till ett folks särskilda sätt att tänka. Här hädar vi Gud och älskar varandra – allt på katalanska!” Men det var inte helt enkelt att starta om och byta ut spanskan. Vuxna människor kunde inte stava på sitt eget språk och det fanns ett visst motstånd mot att allt skulle göras om: lagtexter, gatuskyltar, allt. De ämbetsmän som inte klarade att tala och skriva på katalanska fick helt enkelt lära sig det eller skola om sig. Hur klarade man då omställningen? Man tog till skamlösa knep. Före tv-nyheterna på katalanska varje dag hade man en enkel tävling, och priset var en bil. En bil per dag kostade man på det, men än viktigare var kanske att man lät unga människor styra upp verksamheten i radio och TV. Att kunna katalanska blev hippt.
Kanske håller iriska nu på att bli hippt. 2022 kom filmen Den tysta flickan i regi av Colm Bairéad och i den talade skådespelarna iriska. I år har den nordirländska filmen Kneecap av Rich Peppiatt gjort succé. Den baseras löst på verkliga händelser och handlar om en droganvändande hiphop-trio som sjunger på iriska. ’Kneecapping’, att sätta ett skott i knät på någon, var en metod som användes mot överlöpare och tjallare under den 30-åriga konflikt på Nordirland som kallas The Troubles. Filmen är våldsamt underhållande och utmanande och de två unga rapparna Liam Óg Ó hAnnaidh och Naoise Ó Caireallain (artistnamn: Mo Chara och Móglaí Bap) försvarar i intervjuer med glöd sitt modersmål. ”Att prata iriska är att avkolonisera Irland”, säger de, och ger en politisk touch till Magans ”rewild”.
Manchán Magans mormor förde vidare kärleken till sitt språk. Däremot lyckades hon inte ingjuta den republikanska glöden i honom. Politiker blev han dock. Han ställde upp i valet 2016 som representant för the Green Party i Longford, Co Westmeath, där han är bosatt. Han blev inte vald.
- Klicka här för att läsa Magnus Hedlund om James Joyce Museum i det torn där hans Ulysses börjar klockan 8 på morgonen den 16 juni 1904
- Magan läser ett avsnitt ur sin bok här: