Den ständigt återkommande frågan om det är möjligt att skilja författaren från hans verk ställs på sin spets när det gäller den ryske författaren Zachar Prilepin och hans böcker. Prilepin, som hör till den ryska litteraturens största samtida namn, har inte bara hyllat Stalin utan stöder den ryska invasionen och har själv tagit till vapen mot Ukraina i Donbass.
Den 6 maj i år skadades den kontroversielle och regimvänlige ryske författaren Zachar Prilepin i ett bombattentat nära Nizjnij Novgorod. Bomben dödade hans vapendragare Aleksandr ”Zloj” Sjubin, som satt i passagerarsätet i den bil de färdades i, nyss hemkomna från strider i Ukrainakriget på Rysslands sida.
Prilepin, vars verk finns översatta till bland annat norska och danska men inte till svenska, och därför är relativt okänd här i landet, hör till den ryska litteraturens största samtida namn, men är också den slags författare där läsarens förmåga att göra skillnad på verk och person verkligen sätts på prov.
Han föddes som Jevgenij Prilepin 1975 i en by nära staden Rjazan. Som ung vuxen bosatte han sig i Nizjnij Novgorod, där han blev en Putinoppositionell aktivist, författare och journalist, och ett av de främsta namnen i en ung rå, realistisk prosa. Efter att som journalist ha använt många pseudonymer började han till sist skriva skönlitterärt under namnet Zachar Prilepin.
Han var aktiv i partiet Nationalbolsjevikerna, som blandade sovjetnostalgi och fascism och som grundats av den sensovjetiska exilprosans enfant terrible Eduard Limonov. Liksom sin äldre författarkollega och partikamrat, som både litterärt och politiskt varit en stor förebild, välkomnade Prilepin Krimannekteringen 2014, och anslöt sig några år senare till de så kallade pro-ryska separatisterna i det efterföljande kriget i östra Ukraina. När den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes i februari 2022 blev han inom bara fyra dagar föremål för sanktioner från EU. I januari i år gick han med i det ryska nationalgardet Rosgvardija för att återigen med vapen i hand strida mot Ukraina.
Prilepin ses ofta som en anhängare till Putin. Men riktigare vore nog att säga att Putin i viss mån rört sig i riktning mot Prilepins position. I intervjuer understryker Prilepin att han alltid har varit konsekvent i sin politiska hållning. Han hyser ett djupt förakt för sina liberala landsmän, menar att Sovjetunionens fall var en gigantisk katastrof och att Ryssland inte har någonting att lära sig av det demokratiska Europa.
I en intervju har han sagt att ”imperium, rörelse, vänsterperspektiv, expansion” är de politiska ledord som varit vägledande för honom i alla år, och att han är den författare som burit den rödbruna fanan högst efter Limonov. Men där Limonov in i det sista förblev en vrångsint oppositionell har Prilepin valt att låna sin röst till Putinstatens propagandamaskineri. Han har varit ständigt närvarande i statstelevisionen och med den egna videobloggen Ryskalektioner (uroki russkogo). Av författarens socialism syns inte mycket. Att han har lierat sig med en stat som har föga eller intet gemensamt med hans omhuldade vänsterideal verkar inte röra honom nämnvärt.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Zachar Prilepins litterära produktion är bred, brokig och av varierande kvalitet. Hans första framgång kom med romanen Patologii (Patologier), om tiden som soldat i Tjetjenienkriget. Än större blev framgången med Sankja, en berättelse om en ung nationalbolsjevik som hamnar i våldsamma konfrontationer med polisen. Romanen är en skarp skildring av proteströrelsen i det nya Ryssland, och förordet till den engelska översättningen skrevs av ingen mindre än den världsberömde liberale, numera fängslade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, något som förmodligen skulle vara fullständigt otänkbart idag.
Prilepin blev sedan ökänd i samband med publiceringen av artikeln Pismo tovarisjtju Stalinu (Brev till Kamrat Stalin), där han hyllade den ryske diktatorn och angrep hans samtida vedersakare i Ryssland. Intressant nog har han också skrivit biografier över flera ryska författare, bl.a. sekelskiftespoeten Sergej Jesenin, och nobelpristagaren Michail Sjolochov. Men den våldsanstrukne författarens verkliga storverk är den över 600 sidor långa romanen Obitel (Klostret) från 2014. Boken är Prilepins första roman som inte baseras på självupplevda erfarenheter. Istället har den lånat ur både den ryska och den egna släktens historia.
Obitel handlar om fången Artiom i fånglägret på Solovetskijöarna i Norra ishavet. Den utspelar sig i slutet av tjugotalet när Sovjetunionen var på väg att ta form och maktkampen mellan Trotskij och Stalin pågick för fullt. Romanen berättar om Artioms uppgång och fall i lägerhierarkin och är en mästerlig skildring av den myriad av politiska fångar, kontrarevolutionärer, smågangstrar, rödgardister, föräldralösa unga och vanliga brottslingar som befolkade det sovjetiska lägersystemet innan det, när Stalins grepp om makten hårdnat, slutligen förvandlades till det allomfattande GULAG. Maktkampen mellan de stora återspeglas i berättelsen, bland kärleksaffärer, slagsmål, motstånd och arkebuseringar.
I Obitel lyser författarens förmåga till rå, pinande och bländande vacker realism som klarast. Han har en magnifik förmåga att suggestivt animera de döda ting som kommer i romangestalternas väg. I bokens efterord återger Prilepin ett samtal mellan honom och ättlingen till den lägerfånge, som stått modell för en av romanens gestalter, där han också ger uttryck för var man får förmoda är hans syn på den sovjetiska historien:
”Jag tycker inte särskilt mycket om Sovjetmakten” sa jag med väl avvägda ord. ”Det är bara det, att den sortens människor som verkligen inte tycker om Sovjet finner jag frånstötande.”
Efter den stora världspolitiska brytningen 2014, när Ryssland invaderade Krim och Donbass och Putin tydligt gick i en riktning som uppskattades av Prilepin, förefaller författarskapet ha dalat. Det sista av radikalismen sätts på undantag, socialismen blundas bort och imperialismen omfamnas fullständigt.
I hans följande fyra böcker – alla i olika genrer – bryter Prilepins och hans meningsfränders inställning till Ukraina som land och som konfliktyta igenom i all sin motsägelsefullhet. Den första, Nje tjuzjaja smuta (Ingen främmande oreda) är en samling essäer och dagboksanteckningar, där författaren till det patologiskas gräns förefaller vara upptagen med att positionera sig mot den liberala intelligentian i den ryska huvudstaden, vilken han med en sarkastisk underton kallar ”det progressiva samhället”. Argumenten är inkonsekventa och hållningen reaktiv. Prilepin framstår här främst som en grälsjuk kverulant, som gör Ukrainakonflikten till en träpåk att dänga i skallen på den för honom förhatliga ryska liberala oppositionen.
Den nästföljande, Pisma s Donbassa: vsio, tjto dolzjno razresjitsia (Brev från Donbass: Allt som måste avgöras), utgiven i flera uppdaterade utgåvor är, om man mäktar med att sålla bort det ideologiska innehållet, en inte alltför illa skriven reportagebok med intressant stoff om motsättningarna inom ledarskiktens och grupperingarna i de så kallade folkrepublikerna. Att sanningshalten i skildringen inte bör tas för given säger sig självt.
Mer intressant är Nekotorie ne popadut v ad (Vissa hamnar inte i helvetet), som går under namnet fantasmagori-roman, men är så nära autofiktion det går att komma. Den skildrar Prilepins tid som soldat 2017 under den så kallade Folkrepubliken Donetsks dåvarande ledare Aleksandr Zachartjenko. I ett inlägg på sitt numera raderade Instagramkonto skrev Prilepin att romanen skrevs på en månad, ett år efter att Zachartjenko dödats i ett bombdåd på sitt favoritcafé i Donetsk.
I Prilepins värld är det säkerligen Zachartjenko som är romanens huvudperson, men den som läser boken idag slås istället av författarens lätt skamlösa självupptagenhet. Han fraterniserar hoven kring politruker och maffiagrupper i den av ingen erkända Folkrepubliken, han reser till Serbien och umgås med den i Väst relativt kände regissören Emir Kusturica som i romanen framstår som en själsfrände. Hans umgänge med en kvinna får honom att landa i slutsatsen att han ”inte kan vara vän med kvinnor”, han klagar över att hans ukrainska eskapader resulterat i trakasserier mot honom och familjen hemma i Ryssland, vilket får honom att ta med sig hela familjen till Donetsk.
Men här finns också välskrivna skildringar av strid och av den allestädes närvarande ryska staten – vars inblandning Prilepin på intet sätt döljer – där presidenten omnämns som ”imperatorn”. Ett längre möte med ”gamlingen Ed” ger en inblick i författarens vördnad inför och gräl med läromästaren Eduard Limonov, som till skillnad från Prilepin vägrat stå i kontakt med makten.
Intressantast är dock avslutningen, när Zachartjenko dödats och Prilepin på väg hem från begravningen vid gränsen till Ryssland får veta att han inte längre är välkommen in i ”folkrepubliken”, liksom medkombattanterna i hans bataljon som också fråntagits sina vapen. Krigets, korruptionens och kleptokratins vardagsrealiteter har slutligen tuggat i sig och spottat ut den ryske författarens fantasier. Under pandemin kom den fjärde och sista volymen i Donbass-serien, en samling noveller under namnet Opoltjenskij romans (Hemvärnsromans) där Prilepin slutligen verkar luta åt verklig fiktion.
Att hans främsta verk – som Sankja, Patologier och kanske allra mest Klostret – inte finns på svenska är lika beklagligt som begripligt. Louis-Ferdinand Céline, Hamsun och Ezra Pound är historiska exempel på författare som ställer läsaren inför liknande dilemman. Ett mer nutida, om än kanske blekare parallell, kan vara kontroverserna kring Peter Handkes sympati för serberna i Jugoslavienkrigen. Men i ett avseende går Prilepin längre och får de övriga att blekna i jämförelse: han tar vapen i hand. Där Handkes engagemang var ett intellektuellt ställningstagande, är Prilepins engagemang ett beväpnat deltagande; han tar ställning också fysiskt i skyttegravarna.
Under nuvarande omständigheter lär Prilepin både som person och författare få framleva en tynande tillvaro i Europa. Det ryska anfallskriget mot Ukraina har suddat ut varje möjlighet att relativisera hans politiska engagemang. Men värdet i att läsa en författare som Prilepin ligger kanske inte i att man därigenom försvarar principen om allas yttrandefrihet. Istället kanske det ska sökas i tanken att en av litteraturens främsta förtjänster är dess förmåga att frambringa något som spänner sig långt bortom upphovsmannens egna horisonter och intentioner, och där något tidigare okänt tillåts framträda för läsaren, också om det skulle visa sig vara författaren själv. Det är en insikt som i visst avseende förefaller självklar, närmat banal, men som lätt går förlorad i tider av krig och ideologisk konfrontation.
För den som läser Prilepin framträder en värld där tidvis andefattiga kvinnoporträtt, manschauvinism och våldsförhärligande samsas med och ofta överskuggas av en rå uppriktighet, magnifik realism, och en magnetiskt driven prosa som drar läsaren djupt in i sin värld. Men texterna har också en sällsam förmåga att utkristallisera politiska och historiska spänningsfält och skiftningar som få andra, kanske för att författarens position tvingar fram just en sådan reflektion hos läsaren.
Och kanske kommer också en dag då vi kan tillåta oss att lyssna tydligare till dessa texter i sig själva, bortom upphovsmannens mässande tv-propaganda och tjutet från de ryska raketerna. En av Prilepins politiska motpoler, den kände ryske liberale reformisten Anatolij Tjubajs, som under Jeltsins 1990-tal drev igenom den nyliberala chockterapin, gav uttryck för denna dubbelhet hos Prilepin i en kort anteckning om Vissa hamnar inte i helvetet:
”Med tanke på författarens välkända åsikter är det förvånande att han inte har avhållit sig från att beskriva de smutsiga politiska intrigerna i och utanför Donbass. För mig verkar det som att författarens förmåga, vilken i egentlig mening har återskapat hela denna verklighet, spelat honom ett elakt spratt. Tvärsigenom hela boken, genom huvudpersonernas aningslöshet, uppriktighet, och osjälviskhet dryper varje sida av en total och ogenomtränglig hopplöshet. Och det faktum att författaren inte döljer detta, när det för honom troligen är en reell personlig tragedi, gör boken till ett verkligt litterärt verk.”
- Klicka här för att läsa Jakob Sandberg om Eduard Limonovs Gamlingen på resa
- Klicka här för att läsa om Emmanuel Carrères Limónov
- Klicka här för att läsa om Michel Eltchaninoffs Dans la tête de Vladimir Poutine (I Putins huvud) om de högerradikala tänkare som påverkat Putin