Slaktandets logik och metodik
John Merriman – Massacre. The Life and Death of the Paris Commune

Clairin - Incendie des Tuileries (Wikicommons)

Det är ett möjligen besvärande historiskt faktum – inte minst för dem som utlöser och understöder krig mot terrorister i jordens alla hörn – att det kontrarevolutionära våldet alltid är mycket mera brutalt, mer omfattande och förödmjukande än det revolutionära. De röda offren i finska inbördeskriget var till exempel mångdubbelt fler än de vita, på den segrande sidan. Kommunister och anarkister i Weimarrepublikens Tyskland dödade långt färre, men bestraffades åtskilligt hårdare och mera systematiskt, än högerextrema våldsverkare.

Också en sådan som Stalin, bolsjeviken, mördade – javisst. Men han mördade ju också revolutionen, sina egna kamrater! Vem som mördar mest i dagens Ukraina, kuppregeringen av oligarker och nationalister, eller separatisterna i Öst, de så kallade rebellerna, försörjda militärt av det ”nära utlandet”, får framtidens historieforskning ta itu med.

John Meerimans bok Massacre kunde inte ha kommit lägligare. Den handlar om Pariskommunen, 1800-tales blodigaste klasskonflikt på europeisk mark. Under tio veckor höll fattiga Parisbor den politiska och militära makten i egna händer, innan de förnedrades, misshandlades, torterades och massakrerades av ett statligt organiserat övervåld, delvis i maskopi med Frankrikes fiende, dess preussiska besegrare på slagfältet.

Den folkliga mobiliseringen av fattigfolket i Paris, som till skillnad från andra franska städer inte åtnjöt något kommunalt självstyre, var en följd av det franska kejsardömets nederlag i kriget mot Preussen 1870, ett krig som det självt velat (och Bismarck också, kan det väl hävdas). Ett nationalgarde av vanliga män hade satts upp under den tyska belägringen av huvudstaden, sedan den reguljära armén bevisat sin inkompetens och feghet. En hel del soldater i armén gick över till de parisiska självförsvarsstyrkorna och skulle komma att betraktas som desertörer, ligister, kriminella av den nya republikens män som hade kommit till makten efter kejsardömets fall i september 1870.

Denna nya statsmakt hade till en början en svag legitimitet, men ett bastant stöd i huvudstadens förmögnare kretsar och på den franska landsbygden. Parisarna såg i villervallan efter krigsnederlaget en chans att sätta ny och gammal överhet på plats; även i andra franska städer kom det till uppror mot de nya härskarna.

Barrikader i Paris 18 mars 1871

Barrikader i Paris 18 mars 1871

Från mitten av mars till slutet av maj 1871 fungerade den så kallade Kommunen som Paris högsta maktorgan. De allra flesta av dess medlemmar var utan tidigare erfarenhet av beslutsfattande. De illa organiserade kommunarderna – många av dem kvinnor – försökte med allt mindre framgång att försvara sina positioner mot en armé av tränade trupper och snabbt sammanrafsad soldatesk som hade samlats i den gamla kungliga staden Versailles och därifrån utsände stormtrupper mot den belägrade staden – belägrad också av preussiska styrkor.

Republikens officiella regering, under 1800-talets kanske mest osympatiska statsman, Adolphe Thiers, en liberal av det moderatare slaget, tog fångar och slaktade dem som rena brottslingar; det tidiga Genève-protokollet om krigsfångars handhavande var ingenting för dem. Inne i staden byggdes barrikader till Kommunens försvar, men prickskyttar från motståndarna tog sig efterhand in i närbelägna hus och mejade ned försvararna uppifrån. De senare svarade med att sätta eld på byggnader och hela kvarter. Föga av samhällsbygge hanns med under de tio veckor som det revolutionära styret varade – desto mer av infighting och offervilja.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Merrimans bok berättar en historia som många gånger tidigare har berättats. Den är emellertid full av nya inblickar i myllret av händelser. Den ger oss en föreställning om hur våldets mekanismer – hämndlystnaden, den blinda vreden, också tron – kan förstöra det vi skulle kunna kalla den mänskliga faktorn, inte minst i segerns stund. Versaillestrupperna och deras anhängare utbildade under striderna ett klasshat som fick motståndaren att anta skepnaden av odjur, skadeinsekter, vildar, liderliga, supiga, ateistiska kriminaldårar som inte förtjänade att leva. De måste förintas. Varje mildhet, varje försonande gest, till och med en replik på en dialekt som lät underklassig var nog för en ståndrätt som ofta inte varade mer än tio sekunder, om ens det. Nåd och barmhärtighet ingick inte i Versailles-vokabulären. Den franska revolutionens skräckregemente ter sig som en västanfläkt i jämförelse.

Thiers och hans män var skoningslösa, urskillningslösa, grymma, sadistiska. Motståndaren skulle inte besegras, han skulle utrotas. Merriman skildrar i svåruthärdlig detalj övergreppen på stridande, misstänkta, många gånger helt oskyldiga människor. Kommunarderna avrättade totat sextioåtta personer, delvis som kompensation för Thiers-regimens först inledda mördande på fångar och gisslan. Armén i Versailles kostade på sig mellan 12 000 och 15 000 avrättningar. Därtill kom än fler fallna i strider, bränder, gripna som dog under dödsmarscher på väg till sina fånghålor. Merriman skriver sammanfattningsvis:

”Ingenting kommer i närheten av detta slaktande som företogs av Versailles-styrkorna före illdåden mot armenierna 1915 under första världskriget, och ett sådant språk skulle inte höras igen förrän nazisternas Holocaust och andra folkmord…”

Boken Massacre är skriven med lidelse, men utan moralism. (Och jag tror man kan lita på Merriman i faktadelen, även om han påstår att Thiers dog 1873 och inte 1877 som fallet är.) Författaren har dock svårt att dölja att han finner kommunarderna oändligt mycket mera humana, anständiga och återhållsamma än deras vedersakare. Hos de förra fanns också heroism. De senare suktade främst efter revansch och ett återtagande av förlorade positioner, förmögenheter. Thiers, till professionen historiker som skrev arbeten om den Stora revolutionen, går oundvikligen till eftervärlden som statsterroristen par préférence. Sitt värsta våldsdåd lät han utföra på Pere Lachais-kyrkogården sista veckan i maj 1871.
___________

  Edouard Manet – Guerre civile (här beskuren. Klicka på bilden för att se hela)Edouard_Manet_-_Guerre_civile_Civil_War_-_Google_Art_Project-1-e1423349658753

  Klicka här för att läsa om Clairins bild överst: L’incendie des Tuileries

  Se en intervju med Merriman om boken här

  En fransk TV-film om kommunen

2 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Det brukar vara segrarna som skriver historien; historikerna får vanligen vänta tills den kallnat. Men de är desto mer välkomna. Inte bara när de gräver fram de besegrades minnen, utan också när de nyanserar segrarnas. Jag översätter just nu Richard Flanagans roman ”The Narrow Road into the Deep North” om de japanska krigsfångelägren som byggde järnväg genom Sydostasien till priset av tusentals liv. Här är det de slutliga segrarna som får se kriget genom andra ögon. Boken har inte mycket att göra med ”Bron över floden Kwai” men desto mer med Tolstojs ”Krig och fred”. Att Flanagan ofta refererar till japanska poeter är ingen tillfällighet.

  2. Anders Björnsson says:

    Å andra sidan finns det de som har menat att segrarna har annat att göra än att skriva historia – därför att de har ett behov av att konsolidera sin ställning men också av att skapa en glömska kring hur de kom till makten. Mycket av det som har skrivits om de stora revolutionerna, till exempel den franska, skulle kunna kallas för ”nederlagshistoria”: hur mycket blev kvar av de ursprungliga intentionerna, efter krig och restaurationer? En jämförelse mellan det dödliga våldet under det så kallade skräckväldet 1793-94, där realistiska skattningar hamnar på 2 500-3 000 avrättade, och de mångdubbelt fler offer, som skördades på mycket kortare tid när Thiers et cons skulle betvinga och göra upp med kommunarderna, ger en föreställning om hur mycket viktigare det var för segrarna att glömma i det senare fallet. En problematik i vår egen tid är att ”kriget mot terrorn” – om det sedan rör sig om individuell terrorism eller statligt utövad terrorism – alltid kräver fler döda människor än terrorn i sig. I det förra fallet får det kosta! Om terroristerna vanligen är rena kriminella (men glöm inte att Nelson Mandela under hela sin fängelsetid var terroriststämplad av västliga makter!), så skyr inte heller anti-terroristerna att begå brottsliga handlingar, såsom tortyr av fångar och skräckbombningar av civila. En samtidshistorisk kritisk genomgång av händelserna i inbördeskrigets Ukraina väntar vi fortfarande på. Tills vidare får vi nöja oss med propaganda – från ömse håll.

Kommentera: