De vita männnens stora krig
Arnold Zweigs hexalogi om första världskriget

I år är det 100 år sedan första världskriget slutade. Vid sidan av de mer välkända litterära verken som Remarques ”På västfronten intet nytt” eller Ernst Jüngers ”I stålstormen” är Arnold Zweigs bok ”Kampen om sergant Grischa”, en av de mest lästa tyskspråkiga böckerna om detta krig. Andreas Åkerlund  tar här upp både den och  hela den serie om sex romaner – ”De vita männens stora krig”  – i vilken romanen ingick, och som utgör ett panorama över det tyska samhällets relation till kriget, kejsardömet och den preussiska militarismen.

 

I år är det ett hundra år sedan första världskriget slutade, och vid sidan av Erich Maria Remarques ”På västfronten intet nytt” eller Ernst Jüngers ”I stålstormen” är Arnold Zweigs bok ”Kampen om sergant Grischa”, en av de mest lästa tyskspråkiga böckerna om detta krig. Boken ingår i en serie om sex böcker om första världskriget som går under namnet ”De vita männens stora krig” som bäst beskrivs som ett panorama över det tyska samhällets relation till kriget, kejsardömet och den preussiska militarismen. Det är en romansvit om hur människor långsamt förändras av krigets umbäranden och en studie i den kejserliga tyska militarismens inre logik och dess följder för individen. Enligt Georg Lukacs ska Zweigs böcker förstås som Erziehungsromane, det vill säga ”uppfostringsromaner”, där det är kriget som står för den uppfostran som får huvudpersonerna att utvecklas. Sist men inte minst har hela verket tydliga självbiografiska drag.

För att förstå det sista påståendet måste man veta någonting om Arnold Zweig. Han var född i Glogau i Schlesien, son till en sadelmakare. Familjen var sekulära judar och fadern aktiv i den sionistiska rörelsen. Efter studier i bland annat filosofi, konsthistoria och nationalekonomi debuterade Zweig 1912 med boken Novellen um Claudia. 1915 blev han inkallad och tjänstgjorde inom ingenjörstrupperna i Serbien och på västfronten innan han 1917 flyttades till Östfronten. Här tjänstgjorde han inom pressavdelningen vid militärförvaltningen över de ockuperade områdena öster om Tyskland, mer känd som Ober Ost (kort för Gebiet des Oberbefehlshabers Ost). Efter kriget slog sig Zweig ned i Bayern, men antisemitiska förföljelser fick honom att flytta till Berlin. 1927 publicerades ”Kampen om sergeant Grischa” (den enda del som översatts till svenska) och 1931 Junge Frau von 1914, den andra boken i hexalogin.

Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 gick Zweig i exil i Palestina. I Tyskland brändes hans böcker och i Palestina hamnade han i konflikt med nationalistiska judiska grupper. Ett bombattentat mot redaktionen för tidskriften Orient, där Zweig arbetade, ledde till att tidskriften fick läggas ned. I exil publicerades ytterligare två delar i romancykeln, nämligen Erziehung vor Verdun (del tre) 1935 och Einsetzung eines Königs (del sex) 1937, båda på exilförlaget Querido i Amsterdam. Zweig återvände 1948 till Tyskland, och som aktiv socialist valde han att bosätta sig i Östberlin. Här publicerades de sista båda delarna av ”De vita männens stora krig”: Die Feuerpause (del fem) 1954, och Die Zeit ist Reif (del ett), 1957. Arnold Zweig avled 1968.

Den centrala gestalten i huvuddelen av hexalogin är sadelmakarsonen Werner Bertin från Kreuzburg i Schlesien. Läsaren möter honom och hans fiancé Lenore Wahl för första gången i Die Zeit ist Reif. Boken inleds med att paret reser runt i Österrike och norra Italien på en resa som utmanar alla konventioner. Hon är dotter till bankiren och affärsmannen Hugo Wahl från Potsdam och resan hålls hemlig av uppenbara skäl. Inte bara är paret ogift, utan Werner är ett parti långt under Lenores sociala nivå. Han är inte bara son till en hantverkare, utan har dessutom författarambitioner. Där hjälper det föga att han, precis som Lenore, studerar vid universitetet i München.

Die Zeit ist Reif är framför allt en bakgrund till de kommande böckerna. Zweig målar upp det borgerlighetens Europa som snart ska försvinna. Werner och Lenore är på en klassisk bildningsresa, besöker museer och teatrar, och njuter av ett Europa som är öppet och gränslöst för den som har pengar. Lenore kommenterar vid ett tillfälle att det i Europa bara är Ryssland som kräver pass av sina medborgare. Nyheter om oroligheter på Balkan och om en förestående upprustning i Österrike viftas bort. Sorglösheten och framtidstron är påtaglig. Universitetet i München, där de båda studerar, beskrivs som en internationell miljö med studenter från hela Europa. Unga människor från Bulgarien, Mähren eller Schweiz ingår i parets umgänge. Inte ens när parets hyresvärd springer upp i lägenheten för att berätta om skotten i Sarajevo är de båda särskilt oroliga för framtiden. Kvinnan från Balkan som Werner och Lenore hyr av förutspår dock ett långvarigt krig.

Franz Ferdinand och Sophie von Hohenburg strax innan de blir mördade (Wikipedia)

Zweig beskriver hur stämningen i landet långsamt förändras. De tidigare så internationellt inriktade studenterna, liksom även de tyska arbetarna, sluter upp på nationens sida. Werner ser, som så många andra, kriget som ett sätt att ena ett geografiskt och socialt splittrat Tyskland. Dessutom ser han kriget som en möjlighet för de tyska judarna att övervinna den allerstädes närvarande antisemitismen. Genom hela hexalogin kommer dessa förhoppningar ständigt på skam.

Den tyska antisemitismen har en framträdande plats i Zweigs romaner. Både familjerna Bertin och Wahl är judar, även om just Werner och Leonore inte har något större intresse för judendomen som kultur och religion utan ser sig som moderna, emanciperade människor. I armén upplever Werner dock i perioder diskriminering från överordnade, vilket får honom att överge sin tidigare övertygelse om att kriget skulle innebära ett slut på antisemitismen. Även Lenores far Hugo, som inledningsvis ser kriget som en stor affärsmöjlighet, får känna av antisemitismen när han vägrar att hjälpa den tyska ockupationsmakten att deportera judarna i östra Europa till USA.

Kriget är en hård läromästare för Zweigs protagonister. I Junge Frau von 1914 är det Lenore Wahl som lär sig att avsky kriget. När Werner kallas in till ingenjörstrupperna blir hon kvar i ett Berlin, där maten långsamt tar slut och fler och fler familjer får besked om stupade söner. En oönskad graviditet och en illegal abort får hon genomgå ensam. Kriget har gjort männen frånvarande och oansvariga, samtidigt som det är kvinnor, gamla och barn som är de första att känna av krigets följder.

Werner Bertins uppfostran sker vid Verdun på Västfronten dit hans ingenjörskompani förflyttats från Balkan. I Erziehung vor Verdun beskrivs inte bara hur ställningskriget vid fästningen Douamount, regnet, lössen, det ständiga bombardemanget och de allt mindre ransonerna tär på ingenjörstrupperna. Framför allt är det den unge underofficerens Christoph Kroysings död som ett resultat av att han försökt rapportera hur andra underofficerare stjäl av manskapets ransoner som driver historien. Den tyska armén visar sig vara både korrupt och pennalistisk, och varken rättvisa eller hämnd går att få, något  Christophs storebror, Eberhard Kroysing får erfara.

Hindenburg och von Ludendorff (till höger)

Även i Kampen om sergeant Grischa står krigets logik och rättvisan mot varandra. Den flyktige ryske krigsfången Paroptkin, kallad Grischa, uppger det falska namnet Bjuschew när han fångas in igen vid den tysk-ryska fronten och förs till den lilla staden Merwinsk. När det visar sig att soldat Bjuschew ska avrättas uppger Grischa sitt riktiga namn och hans fall blir en del i en större maktkamp mellan militärförvaltningen och armén, mellan generalerna von Lychow och Schieffenzahn. Von Lychow, justitierådet Posnanski och dennes sekreterare, Werner Bertin, står här för rättvisan, medan Schieffenzahn – en pseudonym för von Ludendorff – vill statuera exempel genom att avrätta en rysk spion, oavsett om det råkar vara fel person.

I Die Feuerpause och Einsetzung eines Königs spelar Werner Bertin en underordnad roll, då historierna här kretsar kring von Lychows systerson Paul Winfried. Här tematiseras inte minst den tyska militära elitens försök att säkra sig så mycket rikedomar som möjligt i Östeuropa efter separatfreden med Ryssland. Winfried hamnar mitt i konflikterna kring skapandet av en Litauisk monarki med en tysk lydkonung. Samtidigt som de överordnade slåss om resurserna sprider sig en revolutionär stämning bland soldaterna och de lägre officerarna, livsmedlen är på väg att ta slut, spanska sjukan härjar och civilbefolkningen, inte minst den judiska gruppen behandlas illa av ockupationsmakten.

Den östjudiska kulturen har en framträdande plats i hexalogins sista tre böcker, vilket i sin tur är ett resultat av Zweigs egen fascination för denna kultur. 1920 hade han gett ut en bok med titeln Ostjüdisches Antlitz, som innehåller texter om den östjudiska kulturen parade med kolteckningar av konstnären Hermann Struck. I Grischa möter läsaren exempelvis den ortodoxe snickaren Terwe som lär Grischa att tillverka likkistor, bland annat sin egen. Samme Terwe dör nästan av svält i ett arbetsläger i Einsetzung eines Königs eftersom maten i lägret inte är godkänd av hans rabbi.

Det fascinerande med Zweigs böcker är att de fungerar som ett panorama över kriget och det tyska samhället som helhet, främst såsom det återspeglas i armén genom de meniga pionjärsoldaterna och socialistiska agitatorerna Pahl och Lebehde som är Bertins kompanikamrater till generalerna von Lychow och Schieffenzahn. I det myller av militärer som förekommer är Zweig noga med att ange både deras civila yrken och varifrån i de tyska riket de stammar. Den tyska hären är en plats där såväl samhällsklasserna som de olika tyska provinserna möts. Kriget upphäver tidigare sociala gränser och lojaliteter.

Varje bok är i sig en avslutad historia, men tillsammans åskådliggör de en långsam samhällelig utveckling, där fler och fler befolkningsgrupper – först civila, kvinnor och barn, sedan meniga soldater och till sist officerare som Paul Winfreid, förvandlas till motståndare till kriget, militarismen och kejsardömet.

Zweig skriver sakligt och detaljerat, ofta långa dialoger eller inre monologer. Plötsliga och oväntade händelser är sällsynta, men desto effektivare när de väl inträffar. Det är krigets vardag i städerna, barackerna och på militärförvaltningens kontor som står i centrum – oftast som berättelser i andra eller tredje hand – och mer sällan krigshandlingarna eller övergreppen mot civilbefolkningen vid fronterna.

Det är omöjligt att läsa ”De vita männens stora krig” utan att fundera över hexalogins långa tillblivelsetid och hur historien har påverkat Zweigs verk. När Grischa och Junge Frau von 1914 skrivs har både han och det tyska folket första världskriget i färskt minne. Böckerna kom ut i en politiskt instabil Weimarrepublik, där revanschismen var politik och politiskt våld vardag. När Erziehung vor Verdun och Einsetzung eines Königs kommer ut i Amsterdam är Zweigs båda första böcker förbjudna i ett Tyskland präglat av politiska förföljelser som redan rustar för nästa krig. När Die Feuerpause och Die Zeit ist Reif publiceras i Östberlin på 1950-talet har Tyskland inte bara förlorat ytterligare ett krig, utan både den tysk-judiska borgerligheten och den östjudiska kultur som Zweig var så fascinerad av är i det närmaste utraderad. Över dessa båda böcker ligger också en större distans till den historia som berättas. När de skrivs är Zweig säker på att den tid och det samhälle han beskriver är borta för evigt.

 

  • En dokumentärfilm av okänt ursprung i fyra delar om slaget vid Verdun:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!