Stalin ägde ett bibliotek som omfattade 25.000 volymer. Han läste Churchill, Keynes och Adam Smith, klassiker som Herodotos, Shakespeare och Dickens. I hans böcker syns understrykningar och marginalanteckningar i blått och rött, invändningar och instämmanden. Samtidigt var han en av historiens värsta, en kriminell tyrann och en massmördande diktator.
Josef Stalin, sovjetstatens obestridde ledare under närmare tre decennier, ägde ett privatbibliotek om 25.000 volymer. Hans närmaste man Vjateslav Molotov, premiärminister och utrikesminister, hade 10.000 stycken. De var båda intellektuella och revolutionärer i ett och samma stycke. Bildade karlar. Ändå begick de ohyggliga brott. Med marxistisk terminologi skulle man kanske kunna säga, att de ägde överbyggnaden, och de trivdes där. Klasskamp var inte minst idékamp, ideologin ett maktinstrument. Särskilt sofistikerade blev de ej.
För Stalins del grundlades förtjusningen i litteratur genom ungdomsupplevelser. På sitt georgiska prästseminarium, som han lämnade strax före examen, insöp han både nyttiga och onyttiga kunskaper. Han bedrev extensiv bredvidläsning, skrev poesi, innan han engagerade sig fullt ut som journalist i den stora sakens tjänst. Han författade flitigt, redigerade omsorgsfullt.
Stalin var knappast någon originell tänkare, däremot en receptiv begåvning. För att härska över andra behövde han behärska mer än andra. Hans vetgirighet var inte av det vetenskapliga utan av det instrumentella slaget.
Observationer av detta slag gjorde Stephen Kotkin i de två första delarna av sin Stalinbiografi – den tredje och avslutande är just i faggorna. Det slog Kotkin, att Stalin var en frenetisk läsare och klottrare. Någon nöjesläsning var det knappast fråga om, även om skönlitteratur ingick i hans pensum. Han drogs till historia, militärstrategi, filosofi – nästan allt på ryska språket, i original eller i översättning. (Stalin behärskade bara ryska och sitt modersmål georgiska; hans försök att lära sig engelska blev utan framgång.) Han gjorde understrykningar och marginalanteckningar i blått och rött på sidorna. Invändningar och instämmanden. Från offentliga institutioner lånade han böcker, som han inte alltid lämnade tillbaka.
Här följer jag den irländske sovjetkännaren Geoffrey Roberts. I sin bok Stalin’s Library ger han en initierad inblick i diktatorns läsvanor. ”Det var böcker som drog Stalin till revolutionen”, skriver han, ”och läsandet blev viktigt för hans självständiga politiska agerande.” Ingen skulle kunna knäppa honom på näsan. Och ingen rysk ledare efter honom har heller haft hans intellektuella kapacitet, menar Roberts.
Genom sin läsning lärde han sig, hur han skulle klargöra ett ämne, förenkla en frågeställning, popularisera en kunskapsmassa. När han fick ett ännu inte utgivet bokmanus i sina händer, strök han, tog bort onödiga citat, all överdriven retorik. En formidabel korrekturläsare tycks han ha varit. Han tonade systematiskt ned sin egen roll i officiella publikationer. Det var partiet, inte Storebror, som skulle lysa, som Roberts uttrycker det.
Josef Stalin var inte bara Sovjetunionens generalissimus, han var också dess suveräne chefredaktör, säger Roberts.
Vad var det då som stod på hyllorna? Stalin studerade omsorgsfullt arbeten av Churchill och Keynes, om första världskriget och vad som kom efter. Adam Smiths The Wealth of Nations var han väl förtrogen med, särskilt de delar som handlar om handelsutbyte. Dickens lär ha varit en favorit.
Märkligt nog tycks han inte ha fångats av den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz’ bok Om kriget – det ser ut som om han bara har intresserat sig för förordet – men varför förekommer inte Krig och fred i uppräkningen? Grekisk och romersk historia fördjupade han sig i, och han förefaller särskilt ha gillat Herodotos. Machiavelli har han av allt att döma inte satt stort värde på.
En av hans litterära hjältar var Zola och han var för övrigt förtrogen med den västerländska litteraturens kanon: Shakespeare, Cervantes, Schiller, Heine, Hugo, Thackeray, Balzac. I sina tal kunde Stalin citera Walt Whitman. Av ryska författare uppskattade han bland andra Aleksandr Ostrovskij och Anton Tjechov; Dostojevskij ansåg han ha ett dåligt inflytande på ungdomen.
När en grupp proletärfattare kring 1930 angrep Michail Bulgakov för hans romaner och teaterpjäser om de vita gardena i inbördeskrigets Ukraina, tog Stalin honom i försvar. Han ansåg det meningslöst att kräva, att skönlitterära författare måste följa ”partilinjen”. Men alla var som bekant inte lika lyckligt lottade. Osip Mandelstam, Anna Achmatova och Michail Zosjtjenko råkade olika illa ut.
Sovjetintellektuella har ofta gjort narr av Stalins många gånger stereotypa utläggningar, som sällan äger någon litterär charm. Allsmäktig var han nu knappast (se min anmälan här på Dixikon av Sheila Fitzpatricks arbete On Stalin’s Team); varför skulle han i annat fall ha behövt argumentera och polemisera så febrilt som han gjorde i fråga efter fråga? Han förefaller mig såväl dominerande som undflyende, kameleontisk.
Med sin beläsenhet kunde denne piprökande mysfarbror nog imponera på – ja, dupera – många utländska författare, politiker och journalister, som kom på besök till Moskva och ville lyssna till hans visdomsord. Flera av hans samtida, en Adolf Hitler, en Harry S. Truman, en Clement Attlee, var förvisso inga djupingar. Putin framstår väl närmast som en pyssling i jämförelse.
Större delen av Stalins samling av böcker och dokument – de inhystes i hans Kreml-bostad och i hans datjor – är ännu tillgänglig och har dokumenterats. Åtskilligt gick emellertid förlorat under avstaliniseringen från 1956. Efter personkulten inträdde med andra ord någonting tämligen okultiverat.
Detta har, menar jag nog, en hel del att säga till vår egen tid. Hur tillvaratas våra framstående mäns och kvinnors arkiv och boksamlingar, i den mån dessa lämnar någonting efter sig? Visa mig dina böcker, och jag ska tala om vem du är, lyder ett klassiskt talesätt – och det har Roberts följt. Det viktiga här är, att man inte skingrar, inte bränner och inte förstör. Dessutom: om människor slutar att läsa böcker och att klottra i dem, kommer vi att få veta allt mindre om hur beslut har tillkommit, hur idéer har format samtiden.
Det sovjetiska systemet var en obarmhärtig kontrollapparat, censurbenäget, men det lämnade många spår efter sig och framstår inför eftervärlden som egendomligt transparent. Stalins eget liv och verk är inget undantag från den regeln.
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om första delen av Stephen Kotkins verk om Stalin, Stalin. Paradoxes of Power
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om den andra delen av Kotkins verk om Stalin
- Klicka här för att läsa ”När girigheten gjordes till dygd”, om Adam Smith som moralfilosof, som såg farorna med ett ohämmat egenintresse