Minnet av en resa – del 2

”Minnet talar/ Du kan inte leva bara av mig/ du kan inte leva utan mig.” A. Rich

”ljuset, ger trädet den kraft som kommer dess mäktiga rötter att tränga djupt ner i jorden.” S. Weil

”Jag måste gå in i dunklet att söka/ Finna är annorstäders – ” N. Sachs

”Min morfar hade en trädgård av rosor.” K. Petrowskaja

”Gamla noga glömda känslor bryter glömskan.” G. Gervitz 

På Ulica Piwna, tidigare Jopengasse, vaknar vi tillfälligt ur den märkliga halvsömnen. Vi står i en bekant bild, en målning av den tyska konstnären Arthur Bendrat (1872-1914) som fanns i min mammas barndomshem och senare i mitt eget. I målningen är det visserligen vinter och gatan är täckt av snö, liksom taken, trapporna till husen och förstås St Marienkirche som upptar en väsentlig plats i motivet. Nu är det tidig vår, ingen snö och tittar man noga ser man att husfasaderna framför kyrkan inte är identiskt återuppbyggda. 

Vi tar ett foto som överensstämmer med målningens vinkel. Det är en bra känsla att känna sig vaken, att känna sig vara där man är. Och ändå kommer känslan av en bild, en kopia av en målning. 

Då min morfar levde i staden var kyrkan, liksom majoritetsbefolkningen, protestantisk. Den hade alltså ingenting med hans religiösa tillhörighet att göra, varken förr eller senare. Kyrkan måste för honom ha varit någonting som han helt enkelt såg, som han hade sett. För St Marienkirche, idag Bazylika Mariacka, syns från alla håll i staden – ett enormt medeltida tegeltempel i gotisk stil. Men trots sitt omfång och sin väsentliga plats i bilden märker man vid ett närmare betraktande att kyrkan inte är det verkligt centrala i målningen. Hade Bendrat velat lyfta fram kyrkan hade han valt att måla den ur ett annat perspektiv. Det som är i hjärtat av bilden är snarare gatan nedanför. Solen som belyser toppen av husfasaderna ger djup åt den plats varifrån betraktaren ser. Ljuset ger med andra ord ett djup åt betraktaren själv. Kanske är det därför som den var viktig för min morfar, vars identitet och rötter så grundligt skalats av (judisk till katolsk), lagts på (tysk till jude) och slitits upp med flykten till Sverige. 

Kanske påminde målningen om honom själv i egenskap av någon som helt enkelt såg. Vad han såg berättar egentligen inte bilden. Men målningen har en kvalitet i det att den lyfter fram ”seendets att”, att han såg. Den lyfter i den meningen fram honom som ett vittne. 

Vad är det för mening i att vara ett vittne om man ingenting säger om det man sett? Det är inte nödvändigtvis så att den som bevittnat något vill eller kan dela med sig av det som den sett. Tystnad kan också vara talande. Och när tiden är mogen kan den ges det sammanhang som krävs för att vi ska förstå den.

Min morfar berättade aldrig för min mamma om platsen varifrån han kom och vad han och hans judiska släkt varit med om. Han var en äldre man av sin tid och umgicks överhuvudtaget inte särskilt mycket med sina barn. Men det finns nyanser i tystnad och en stor skillnad mellan ”vad konventionen kräver” och ”locket på”. När min mamma i vuxen ålder får höra om sitt arv drabbar det med en uppblossande styrka som knappast hade varit fallet under omständigheter där släkthistorien på ett eller annat sätt sipprat ut över tid. Det är en kraft i relation till det judiska arvet som i all sin oklarhet tidigt överförs till mig, men som därmed också får en chans att ”fyllas ut”, av och genom mig, i takt med att jag växer upp. 

Tillbakahållen tystnad sätts liksom allt levande ibland ur spel, inte nödvändigtvis genom att den som håller tyst plötsligt utsäger sina ”vad”, sina ”varför” och ”hur”, men genom att ändå släppa ifrån sig något slags ”att” (att det hände, att det betyder något). Hösten 1966, tio år innan min morfar dör, sker ett sådant ”att-överlämnande”, en liten reva i tystnaden då han – utan kommentar – ger min mamma Anne Franks dagbok. Det är ett unikt tillfälle, för i allmänhet var det hans fru som stod för sådana inköp. Jag kan bara tänka på det som ett slags meddelande, ett försök, en början, även om det slutade där. 

”Jag hoppas, att jag ska kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte kunnat anförtro mig åt någon och jag hoppas att du ska bli ett stort stöd för mig.”

Där skärvorna av ”att” är få och där ”vad” helt saknas blir igenkänning avgörande för att fylla i luckorna. Igenkänning rör det sentimentala – den brygga som vilken sekund som helst är redo att läggas ut mellan den som inte kan få fatt i något och det som inte kan gripas. Det sentimentala rör lagandet av något som kanske i själva verket inte kan lagas. Det är därför som det sentimentalas konst ofta ter sig hjälplig, som utan botten, ett påklistrat djup. Det sentimentala är nödvändigt och högst allvarligt i de fall då djup och botten, ursprung, rötter, har förvägrats. 

Och igenkänningen är avgörande den där vårdagen i början av 00-talet på Piwnagatan i Gdańsk. Jag vet, att utan den hade kroppen inte kunnat fästa i det som var, som är, obekant. Det är en tillfällig förankring, löst sittande som allt i denna historia, men ändå.

Jag vänder mig och fåglar slår upp, sveper en vid båge upp över taken
På en bänk längre ner på gatan sitter en flicka i orange jacka, sjunger
med en röst av silver
Jag tar mamma under armen
Tillsammans med de andra turisterna flockas vi kring flickan
Men sången är oberörd
den kommer åt oss utan att bli vid någon eller något annat
än sig själv. 

”Det kan ha varit värt det/ att bli kvar i denna huvudvärks dunkande/ Att bli kvar/ Att bryta upp platsen av damm, dess ord/ klämma åt om rädslan, knäcka kanten/ Återvända till den dag som är” G. Gervitz

”Men judarna ägde ingen mark, tänkte jag, de planterade sina träd i luften.” K. Petrowskaja

För kabbalisterna var övergången, från ain till jesh – från ’ingenting’ till ’någonting’ – det djupaste mysteriet. Själva övergångsögonblicket har i sig en förnimmelse av Skapelsens gudomlighet. Ain är det ögonblick, det tillstånd, då kycklingen uppstår ur ägget – när det inte längre är ett ägg, men ännu inte en kyckling.” J. Jackubowski

På platsen där hemresan borde sitta är det tomt, blankt. Utan minnen, utan foton, är det som om den aldrig ägt rum. Jag skriver till mamma och frågar om vi kanske tog flyget hem, jag har inget minne av en bussresa tillbaka till hamnen, än mindre av en båtfärd i den andra riktningen. Hon svarar att vi helt säkert tog båten men att hon själv just inget minns, hon hade huvudvärk, tror hon. 

– Vi kom med sista båten, berättar min Onkel, mammas halvbror. Han föddes i Berlin 1923, vid samma tid som de pogromartade upploppen vid Alexanderplatz ägde rum, de som föranledde Alfred Döblins resa i Polen. Min Onkel är den som berättar, som i ett evigt moln av cigarettrök insisterar på att göra det. 

– Vi kom med sista båten, upprepar han med en yvig gest, och de sköt efter oss! Sköt efter oss! 

Han är 16 år och om han ändå ska spottas ut från sitt hem för sin judiska härkomsts skull kan han lika gärna vara jude. Dafka! På trots! Men hans gåva till världen är inte att studera. När han knackar på till synagogan i Stockholm ger rabbinen honom ett villkor, han ska lära sig det hebreiska alfabetet. Ahh… Det blir inget av det. Han äger ett sinne för levandets konst. Jag undrar om han ens är särskilt praktisk. Han tillbringar dagarna på Klippgatan, i det så kallade ”judehuset”, för att hjälpa till med flyktingmottagandet där, men han umgås mest är mitt intryck. Det är där som han träffar sin blivande fru. Han spelar ”Freiheit” på högsta volym, dricker som en svamp, kedjeröker. 

”Die Heimat ist weit,/ Doch wir sind bereit,/ Wir kämpfen und siegen für dich:/ Freiheit!” (”Vårt hem är långt bort./ Men vi är redo,/ Vi kämpar och slåss för dig:/ Frihet!”) 

Sången skrevs av makarna Gudrun Kabisch och Paul Dessau år 1936 för den internationella brigaden, de utländska frivilligstyrkor som förenades i den antifascistiska kampen mot Franco, men kom att bli en populär kampsång bland folkmusiker och kommunister på många håll i världen, inte minst bland dem som flytt undan nazismen. 

Det är min Onkel som drucken under sena kvällar ringer runt och pratar, pratar, om ditten och datten, samlar spillrorna av sin släkt. Som en blåsig sensommarnatt i slutet av 70-talet ringer min mamma och i förbigående nämner ”vårt judiska arv”. Det är han som, när jag i glömskan om min barndom någon gång undrat vad ”det här judiska” egentligen kan betyda för mig, här och nu i mitt eget liv, dyker upp vid min sida, och som ingenting tar min hand. – Det må vara som det är, säger han, men det är en del av dig, liksom handen jag håller i här, bara en del av dig, c’est tout, gör vad du vill med det. Vi går genom en skog och han pekar på träden som, fast att det borde vara omöjligt, växer med rötterna vända uppåt. Han säger: se på träden, se hur de hämtar sin näring av luften, ur något som vi varken kan se eller gripa, men som ändå finns. 

Benjamin, Walter, Barndom i Berlin kring 1900 (övers. Ulf Peter Hallberg). Brutus Östlings bokförlag Symposium, 1994. 
Beckett, Samuel, I väntan på Godot. Pjäs i två akter (övers. Lill-Inger Eriksson och Göran O. Eriksson). Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1968.
Beradt, Charlotte, Drömmar i Tredje riket. (övers. Jesper Festin). Ersatz, 2018. 
Brygger, Karin, borta minns. Bokförlaget Korpen, 2016. 
Celan, Paul, ”ETT BLAD” (övers. Thomas Kjellgren). Lyrikvännen 1982:2.
Celan, Paul, ”STÅ” (övers. Lars-Inge Nilsson). Lyrikvännen 1982:2. 
Cixous, Hélène, Inuti (övers. Sara Gordan och Kerstin Munck. Modernista, 2008. 
Darrieussecq, Marie, Härligt är att leva här: Paula M. Beckers liv (övers. Lisa Lindberg), Norstedts, 2018. 
Degenius, Emilia, Åka skridskor i Warszawa. Ersatz, 2014. 
Derrida, Jacques, ”Abraham, the Other” (övers. B. Bergo och M.B. Smith). Judeities: Questions for Jacques Derrida, Fordham University Press, 2007. (utdraget som inleds ”Jag har varit oförmögen” är i min övers.).  
Drndić, Daša, Sonnenschein : bakom alla namn döljer sig en historia (övers. Djordje Zarkovic). Rámus förlag, 2020. 
Frank, Anne, Anne Franks dagbok (övers. Ella Wilcke). Lars Hökerbergs Bokförlag, 1964.
Gervitz, Gloria, Migrationer (övers. Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson). Wahlström & Widstrand, 2009. 
Goldman, Anita, Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca. Natur & Kultur, 2019. 
Handberg, Peter, Världens yttersta platser. Bokförlaget Faethon, 2019. 
Hjorth, Elisabeth, essä i Kritiker. Nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik, No. 43 ”Sentimentaliteten”, 2017. 
Jackubowski, Jackie, Ljudet av alef: Judiska tankar om hemmahörande, minne, identitet, Gud och diasporan. Bokförlaget Natur och Kultur, 2000. 
Krook, Helga, Flod Blad Klänningar. Sviter. Bokförlaget Korpen, 2020. 
Krook, Helga, Hur många gånger kan en historia dö? Essäer. Bokförlaget Korpen, 2020. (utdraget som inleds ”Framför ordens väggar – tystnad”, en dikt av Nelly Sachs, är hämtad från denna bok och översättningen från tyska är Krooks).
Lasker-Schüler, Else, Dikter och porträtt (övers. Peter Handberg), Ersatz, 2009. 
Mandelstam, Osip, Rosen fryser i snön (övers. Hans Björkegren). Wahlström & Widstrand, 1976. 
Manger, Itsik, ”Oifn veg shteit a boim”, ur Sånger på jiddish, sammanställda av Lennart Kerbel och Peter David, Megilla-förlaget, 1999. (översättningen av sången till svenska är troligen gjord av Kerbel och David). 
Myrdal, Janken, Det judiska hörnet: En del av min släkt. Makadam förlag, 2017. 
Jelinek, Elfriede, De utestängda (övers. Eva Liljegren). Modernista, 2017. 
Kasang, Kettil & Lykke Holm, Johanne, ”Inledning”. Kritiker. Nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik, No. 43 ”Sentimentaliteten”, 2017. 
Nylund Skog, Susanne, Livets vägar: svenska judinnors berättelser om förskingring, förintelse, förtryck och frihet, Institutionen för språk och folkminnen, Uppsala, 2012. (utdraget som inleds ”Ingen har förstått mig”, utgör en del av Miriams levnadsberättelse i denna bok. Eftersom hon enbart refereras till med sitt förnamn förekommer bara initialen M under citatet). 
Rich, Adrienne, Atlas över en invecklad värld. Dikter 1988–1991 (övers. Athena Farrokhzad och John Swedenmark). ellerströms förlag, 2019. 
Rosenberg, Göran, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Albert Bonniers förlag, 2012. 
Sachs, Nelly, Samlade dikter (övers. Rolf Moberg). Månpocket, 2000.
Sachs, Nelly, Vägen är en hand (övers. Margareta Holmqvist). Albert Bonniers förlag, 1968. 
Sander, Gabriele, ”’…A BANNER I COULD NOT HOLD ALOFT”: Alfred Döblin and Judaism”, European Judaism: A Journal for the New Europé, Vol. 34, No. 1, Berghan Books, 2001. 
Schaechter-Gottesman, Beyle, ”Fyra dikter” (övers. Salomon Schulman). Lyrikvännen 2020:6.
Sebald, W.G., Bokstavsspåret. Dikter i urval 1964–2001. (övers. Axel Englund). ellerströms förlag, 2016. 
Siegumfeldt, Inge-Birgitte, ”Difficult Bond: Derrida and Jewishness”. The Jewish Quarterly Review, Vol. 103, No. 3, University of Pennsylvania Press, 2013. 
Weil, Simone, Personen och det heliga. Essäer och brev. (övers. Karin Stolpe), Albert Bonniers boktryckeri, 1961.
Zaremba, Maciej, Huset med de två tornen. Weyler Förlag, 2019.
Österle, David, ”The Stranger in the Self. Hofmannsthal’s Relationship to Jewishness”. The European Journal of Life Writing, Vol. 5, IABA Europé, 2016. 

Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen.
Del ett av essän kan du läsa här>>

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).