Den grekiske författaren och dramatikern Iakovos Kambanellis, som lyckades överleva koncentrationslägret Mauthausen, stannade efter befrielsen kvar där, bland annat för att kunna dokumentera nazisternas illgärningar. Hans bok om tiden i Mauthausen är inte bara ett litterärt storverk utan också ett enastående viktigt dokument om Förintelsen.
Den 5 maj 1945 vräkte amerikanska tanks omkull grindarna till förintelselägret i Mauthausen i Österrike. Den unge Iakovos Kambanellis, som två år tidigare hade skickats till lägret som politisk fånge, hörde till det lilla fåtalet överlevande.
Bland de kvarvarande grekiska judarna i lägret var många i ytterst dåligt skick. De flesta i lägret drömde om att få börja ett nytt liv i det av britterna kontrollerade mandatområdet Palestina. Men medan de som istället ville återvända till sina respektive hemländer snabbt fick hjälp med transporten, stötte Palestinapilgrimerna på stora svårigheter. Gång på gång sköts resan upp och de tvingades stanna kvar i Mauthausen.
*
Författaren och dramatikern Iakovos Kambanellis hörde till dem som stannade, av moraliska och humanitära skäl. Dels ville han inte överge de greker som fanns kvar i lägret, dels såg han det som sitt ansvar att i så stor utsträckning som möjligt dokumentera nazisternas illgärningar i Mauthausen. Under de sista veckorna i april 1945 hade tyskarna över i stort sett hela linjen insett att de skulle komma att förlora och hade övergått från massmördande till mer eller mindre desperata försök att fly, ställa sig in hos fångarna, plåna ut spår och bränna arkiven över alla som dränkts i Donau, skjutits, hängts, gasats, ätits av hundar, torterats eller svälts ihjäl.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det var, som någon i lägret uttryckte det, som om de bränts till aska två gånger. Men Iakovos Kambanellis lyckades med fara för sitt eget liv rädda en hel del av arkivmaterialet ur lågorna. Till det kom de minnesanteckningar som han fyllt sina skrivhäften med under varje ledig stund efter befrielsen. Genom att extrapolera nazisternas egna siffror kom han fram till att 240 000 dödats i lägret medan 30 000, det vill säga en av nio, överlevt. Men han insåg också att nazisternas dåliga samvete hade friserat siffrorna. De hade manipulerat dem genom att ge nytillkomna fångar döda fångars nummer så att den officiella siffran på antalet lägerfångar aldrig översteg 140 000.
Iakovos Kambanellis anteckningar saknar kronologisk ordning. De nedtecknades allteftersom de fångades upp av minnet. Det gör att veckorna före och efter befrielsen dominerar men redogörelserna för vidrigheterna i lägret är aldrig långt borta. De präglades av de ständiga försöken att avhumanisera fångarna, beröva dem deras identitet och göra dem till djur. ”Lägret har definierat mig som människa”, skriver Kambanellis.
Med hjälp av sina anteckningar försökte han skriva sig bort från Mauthausen, åstadkomma något litterärt. Men när han tjugo år senare äntligen förmådde återvända till anteckningarna insåg han att varje försök att lägga till eller dra ifrån var dömt att misslyckas. Anteckningarna som han kastat ner på papper fick därför i stort sett stå kvar som de var, förbli orörda.
*
Hur tömmer man ett läger på människor som är levande skelett, sinnessjuka, smittade av tyfus, besatta av hämndlystnad eller av att få komma till det förlovade landet? Hur förklarar man för en svårt sjuk människa att hon överlevt förintelsen men bara har veckor kvar att leva? Vad säger Gud? Att Iakovos Kambanellis stannade kvar handlade inte bara om att han sökte svaren på sådana frågor. Det fanns en tredje anledning, han blev kär.
Bland de överlevande i kvinnobaracken fanns Janina Rimkoute, en 19-årig judinna från Litauen. Ingen av dem var mycket mer än skinn och ben och ingen av dem hade något hår på huvudet. Att kärlek kan uppstå under sådana förhållanden upplevdes av medfångarna som det största miraklet sedan den dag då en av kvinnorna som nazisterna försökt avköna fått tillbaka mensen.
Iakovos och Janina gick omkring hand i hand i lägret och omgivningarna och försökte förstå vad de varit med om. Vissa platser var särskilt svåra att återvända till. Skrapmärkena av naglar i gaskamrarna som fångarna inte lyckats skrubba bort trots stränga order från lägerkommendanten om att på tre dygn avlägsna alla spår av blod och aska. Eftersom vägarna sedan länge mättats på denna både feta och flyktiga, brandluktande restprodukt måste den nu köras ut i skogen och grävas ner där. Större flisor av människoben i väggruset måste plockas upp och kastas. Allt sådant hade de tvingats hjälpa till med. Nu försökte de se dödsplatserna som udda utflyktsmål, i deras längtan efter att skapa något slags normalitet i allt det ofattbart absurda och vidriga.
Men de var också oerhört vaksamma på alla österrikare i trakten. En av styrkorna med boken är just de många redogörelserna för ortsbefolkningens medlöperi, hur de närmast med förtjusning laddade sina bössor och anslöt sig till tyskarna varje gång någon hade lyckats fly från lägret. Efter befrielsen fick många bönder se sina gårdar plundras på djur och mejerivaror. Särskilt de som tidigare vägrat ge ens en brödskiva till lägerflyktingar som knackat på. Men att dra alla österrikare över en kam gick förstås inte, även om det hade varit en enkel och svartvit lösning. Kambanellis fick så småningom höra om österrikiska bönder som tagit stora risker genom att hysa flyktingar fram till krigsslutet.
Ett av vakttornen utanför det strömförande elstängslet gjorde Iakovos och Janina om till sin älskogslya. Maskingeväret använde de till att hänga upp sina kläder på. Det var också här de diskuterade framtiden. Janina var otålig att komma i väg, Iakovos ville stanna tills lägret var helt tömt.
En dag kom en främling till lägret. Franco från Piacenza. Han visade sig vara gift med Janina, något hon förträngt. Han hade rest från läger till läger i sitt sökande efter Janina och till slut hittat henne. Janina blev inte alls glad för att han dök upp. Kvinnorna som var kvar i lägret delade hennes uppfattning. Såg Franco inte att Janina funnit kärleken hos en annan? Förstod han inte att det klokaste han kunde göra var att glömma alltsammans och ge sig av? Han kunde ju inte ens uttala namnet på lägret! Det lät mest som ”Matauzen” i hans mun.
Kärleken mellan dem var stark men skulle den komma att hålla hela vägen? Iakovos hade ingenting annat att erbjuda än sin kärlek och sin frihet. Franco hade en lägenhet, ett arbete och pengar, en trygghet som Janina aldrig fått uppleva. Hur det gick till slut vore synd att avslöja här.
*
Iakovos Kambanellis föddes den 2 december 1921 på ön Naxos som det sjunde barnet i en syskonskara på nio. Han växte upp i Aten där han bedrev konststudier tills han arresterades av tyskarna för fientlig verksamhet och fördes till Mauthausen i början av 1943. Han överlevde lägret fram till befrielsen 1945. Hans bok om Mauthausen är inte bara ett litterärt storverk utan också ett enastående viktigt dokument om Förintelsen. Boken utkom första gången på 1960-talet, vid en tid då han hunnit etablera sig som en av Greklands främsta dramatiker.
Iakovos Kambanellis dog 2011.
- Klicka här för att läsa Salomon Schulman om Displaced persons efter kriget
- Klicka här för att läsa om Gud och Tredje riket, tro och kyrkor i medlöperiets tid