Apropå Shachar M. Pinskers bok A Rich Brew skrev Salomon Schulman för en tid sedan här på Dixikon om den tidigare kafékulturen i Odessa med de klassiska kaféerna Fanconi, Libman och Robina och författarna som befolkade dem. Nu tar han sig an Berlin och de lika berömda kaféerna och författarna där.
Från början av 1700-talet då kaffe fortfarande var de förnämas dryck, hitimporterad från Jemen, fick njutningsdrycken en bredare spridning. Den arabiska qahwan fick en allvarlig konkurrent från det holländska Java.
Så till den milda grad att den annars så kyrklige Johann Sebastian Bach dirigerade en orkester i Leipzigs ärevördiga kaffehus Café Zimmermann och dessutom författade ett humoristiskt stycke till dryckjomets ära.
”Kaffekantaten” (1734) som den heter, handlar om en dispyt mellan fader och dotter. Fadern varnar för att om den unga kvinnan dricker för mycket kaffe kommer hon aldrig att bli gift. Men dottern föredrar både kaffe och älskare. Inte precis någon mässa i moll av Mästaren från Leipzig!
Det mest kända intellektuella kaffehuset var Gelehrtes Kaffeehaus i Berlin där Kants jämbördige Moses Mendelssohn kamperade och läppjade java, i det att brygden höll sig inom koscher-ramarna. Bland de bildade kafégästerna framlade han sina djupsinniga teser, medan dessa inmundigade sina mer oheliga dinéer.
Vid slutet av det århundradet flyttade det fina folket ut till salongerna som företräddes av kultiverade kvinnor, ofta av judiskt ursprung. Där hölls tebjudningar, Der Teetisch, under soignerade former. Snart erövrade emellertid heretikerna kaféborden. Heine och Hegel hörde till de celebra habituéerna, senare följda av unghegelianerna inkluderande en viss Karl Marx.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Berlins befolkning växte explosionsartat under den senare delen av 1800-talet och det gick bra för många judar. De samlades gärna på kaféer för att göra affärer eller för att umgås med människor av andra konfessioner. En sådan kosmopolitisk lokal utsattes för en mångtusenhövdad mobbs judefientliga attack år 1880 endast två år efter dess öppnande: Det shangdobla Café Bauer, som i folkmun benämndes Babels torn, fick sitt väldiga fönster krossat av hatiska studenter men fortsatte att frekventeras, särskilt av judar.
Kaféerna kom att bli mötesplatser där de kunde möta andra än blott sina trosförvanter. Dessutom lockade säkert Café Bauers tidningsbestånd på arton olika språk – ett faktum som måste ha tilltalat förskingringens folk med tanke på deras ofta världsomfattande släktträd.
(Wikimedia commons)
Först framemot nittiotalet fann avantgardet sitt flotta stamlokus – Zum schwarzen Ferkel (sv. Hos den svarta smutsgrisen) och stället blev särskilt omhuldat av expressionister. Sedan växte schappen som svampar ur jorden. Teaterfolk, litteratörer och journalister fylkades kring idag legendariska serveringar som Café Kaiserhof, Café Monopol eller Café Austria.
Den mest kända var ändå Café des Westens som öppnades 1893 på den fashionabla boulevarden Kurfürstendamm och drog till sig stadens excentriska bohemer. Stuckaturerna blev snart inpyrt gula av all cigarettrök. Vad sägs om kabaréer av den oförliknelige regissören Max Reinhardt, utspelande sig på kaféborden? Eller erotiska poesiläsningar av Else Lasker-Schüler? Inte utan anledning kom detta kaffehusens starkaste magnet att i folkmun benämnas Café Grössenwahn eller Café Megalomania.
Det kom att överges mitt under första världskriget eftersom den inte alltför penningstinna publiken nöjde sig med att dricka kaffe i minimalistiska mängder. Ägaren tillät inte längre detta smuttande varför stampubliken flydde stället till förmån för Romanisches Café beläget i Charlottenburg bredvid Gedächtniskirche.
Kanske hade detta kaffehus, Weimarepokens mest lysande pärla, hemfört triumfen om det utlysts en tävlan om det mest excellenta kaféet under hela det förra århundradet. Där fanns ingen läcker Apfelstrudel att inmundiga, inga smaskiga bakelser att smörja kråset med utan enbart de mest påvra måltider. Gästerna kom dit för den förtrollande stämningen, de heta diskussionerna, de känslosamma samtalen, de mest ironiska glidningarna – men framför allt kom de dit för att möta samtidens intellektuella giganter.
Poeten Lasker-Schüler var lokusets okrönta drottning. Och vad sägs om att få träffa den rasande reportern Egon Erwin Kisch? Eller den nya saklighetens skribent Joseph Roth med sina lyriska bilder i sin träffsäkra journalistik eller den alltid kritiske Kurt Tucholsky sittandes vid något bord innan han packade koffertarna och drog till det suicidala Sverige.
Kanske passar det också läsaren att drömma om ett möte med Franz Werfel, Stefan Zweig, Walter Benjamin eller varför inte Alfred Döblin om den sistnämnde nu inte tvingats till Alexanderplatz för att genomföra en medicinsk konsultation. Visst skulle det vara framsynt att redan fyrtiotalet år före Nobelpriset kunna ta en kopp med den hebreiske prosaisten Shmuel Agnon?
Naturligtvis hade man mer än gärna tjuvläst den ryskjudiske Ilja Ehrenburgs brev från ett kafé, vilka publicerades senare som ”Pis´ma iz kafe”. Ur hans korrespondens framkom att Romanisches Café liknade ett högkvarter för fanatiska vagabonder samt bildade skurkar helt botade från en trångsynt nationalism. Suprematisten El Lissitzky var också en frekvent gäst på haket i början av tjugotalet. Han gjorde modernistiska illustrationer till flera av Ehrenburgs texter. Dessa Berlindagar föregick den senares lysande karriär som sovjetisk författare och dessutom hans Sverigeresor för amorösa äventyr.
Jag stannar upp och låter snålvattnet rinna ett tag. I denna svunna kändisvärld ställer jag mig i svängdörren till detta idag litterära herbarium med dess bestämda hierarki. Det har beskrivits ännu bättre – som ett stort badhus där ”simmarna”, prominenserna, av en Herr Nietz anvisas till vänster till den stora poolen medan alla wannabees, de simokunniga, får nöja sig med att skvalpa i sig kaffe i ett annat rum för att därifrån beundra sina idoler.
Sist och inte minst översvämmades kaffehuset av en hel hoper jiddischförfattare som flytt de ukrainska pogromerna. Kaffehuset blev faktiskt under Weimarrepublikens första år ett jiddisch- och hebreisklitteraturens världsnav. Gästerna döpte snart om Romanisches Café till det mer självironiska Rachmones Café, ungefär beklaglighetens kafé, som trots kaffetårarna utstrålade en litterär finess.
Efter Hitlers maktövertagande försvann detta lokus ur Konstens värld. Att de allierade bombade sönder byggnaden 1943 efterlämnade ingen sentimentalitet. För Romanisches Café fanns ingen återuppståndelse.
- Klicka här för att läsa Salomon Schulman om cafélivet en gång i Odessa
- Klicka här för att läsa Te och bildning – om salongerna hemma hos Sara Levy och Rahel Varnhagen i Berlin
- Klicka här för att läsa Det blå pianot. Om Else Lasker-Schüler
- Klicka här för att läsa Joseph Roths Leningrad (1928) i översättning av Håkan Lindgren