”Österrike är ingen stat, ingen hembygd, ingen nation. Det är en religion”, skrev Joseph Roth (1894–1939) i en av sina sista böcker. Och han fortsatte med att påstå att om det någonsin har funnits en övernationell människa, så är det österrikaren. Han sade också syrligt om framsteget att det förutsätter det horisontella: ”Det betyder att komma vidare men inte högre.”
Man tycker att Roth borde veta vad han talar om. Han levde i en tid då Österrike gick under och framsteget fick sig en ordentlig knäck – första världskriget. Det förunderliga är kanske inte att den österrikiska monarkin försvann utan att den fortlevde så länge. Det förunderliga är också att denna uråldriga statsskapelse gick och bar på en framstegstanke, en idé om modernisering – och att det var en makt som ständigt förändrade sin karaktär, sina gränser, sin befolkningssammansättning.
Många trosriktningar rymde den. Härskarna där började med att kalla sig kejsare av det heliga romerska riket av tysk nation, och de uthålliga Habsburgarna slutade med att regera över vad Claudio Magris karakteriserade som ett i allt väsentligt slaviskt imperium.
Man påminns om sammanhanget när man reser i eller läser om före detta riksdelar vilka numera är infogade i andra statsbildningar. Joseph Roths egen födelse- och uppväxtstad Brody i kronlandet Galizien ligger idag i Ukraina efter att ha tillbringat ett par decennier som följde på världskriget i den polska republiken. Och även delar av Bukovina, en av de mindre provinserna i monarkin, gör det; andra delar tillhör det nutida Rumänien.
David Rechters bok Becoming Habsburg är en inträngande studie i den judiska närvaron i denna speciella riksenhet. Bukovina var i sig en innovation: efter det rysk-turkiska kriget 1768–74 fick Österrike en del av Moldavien, som lydde under osmansk överhöghet, som tack för hjälpen i kampen mot Konstantinopel. (Wien var en gång allvarligt hotat av sultanens arméer.) Till en början styrdes den nya provinsen enligt militärlagar – som buffert mot sultanatet och som förbindelseled mellan Transsylvanien och det nyligen inkorporerade Östgalizien.
Den judiska närvaron var inledningsvis obetydlig, och den ansågs heller inte önskvärd av dem som administrerade landsdelen. En hel del invandring hade skett under loppet av krigshändelserna, och dessa nya judar som ”smitit in”, främst från Galizien, ville makthavarna snarast utvisa. De som skulle bli kvar hade att utstå ett batteri av negativa särrättigheter.
Man hade inte räknat med upplysningskejsaren Josef II. Sedan 1770 hade han styrt riket tillsammans med sin moder, Maria Teresia; från 1780 och tio år framåt var han ensam herre på täppan. Ingen av dem gillade judar, men det berodde i Josefs fall inte på någon fördomsfullhet om deras väsen eller rasliga särdrag utan på att de verkade i improduktiva näringar: producerade och sålde brännvin, tiggde och smugglade, vagabonderade eller strök omkring som gårdfarihandlare, lånade pengar, arrenderade adelsgods och kvarnar och sög ut bönderna. Josefs program i fysiokratisk anda gick ut på att judarna skulle själva bruka jorden eller ägna sig åt erkända manufakturer, alltså visa sig nyttiga. Då skulle de erkännas som likaberättigade. Men då fick de också avstå från sina besynnerliga seder och klädedräkter. Lära sig tyska, inte bara babbla jiddisch. Annars måste de ge sig av. Assimilation alltså.
Flera toleransedikt och judepatent utfärdades under Josefs regim med denna inriktning och under segt motstånd från lokala pampar och centrala befattningshavare. När han dog hade processen just inletts. Sedan blev det stanno. Först 1867, i samband med den stora omgestaltningen av kejsarriket och dubbelmonarkins införande (”Ausgleich”), kom emancipationen. Det var i grevens tid. Bara något decennium senare var öppna antisemitiska agitationen igång.
Under tiden hade Bukovina genomgått växlande öden. Redan 1786 integrerades det som ett distrikt, det kanske armaste, i Galizien som redan ansågs som det fattigaste av monarkins kronländer. Det skulle på det sättet, var tanken, lättare omfattas av Josefs politik att civilisera den ekonomiskt underutvecklade landsändan, att höja bildningsnivån hos folk och herrar, att främja handel i laga ordning. Roths stad Brody på gränsen mot Ryssland fick en privilegierad ställning som kommersiell knutpunkt. I Bukovina, som av många sågs som oplöjd mark, en ”ny värld”, ökade befolkningen stadigt, och inte minst det judiska elementet, från ett par procent 1774 till närmare femton 150 år senare när världskriget bröt ut. Särskild i städerna, Cernovice, Radautz (omskriven i Yvonne Hirdmans mammaskildring Den röda grevinnan), Sucheava (tidigare huvudstad i Moldavien och säte för den mytomspunne fursten Stefan den store och helige) med flera, var den judiska befolkningsandelen hög.
Men samexistensen mellan Galizien och Bukovina var spänningsfylld. Bukovina hade en tradition av grekisk-ortodox kristenhet med rumänska bojarer som härskarklass och ruthenska (ukrainska) bönder som en antalsmässigt alltmer dominerande samhällsgrupp. I det övriga Galizien var polska godsägare ekonomisk överklass och befolkningen romersk-katolsk. Judar, tyskar, ungrare bodde litet här och var. Inför 1848-49 års revolutioner fanns det bland galiziska judar en opinion för nationell autonomi i eller utanför riket. En följd av de revolutionära händelserna, som i Bukovina och andra delar av Österrike kuvades av rysk militär (tjänster och gentjänster!), blev Bukovinas separation och upphöjelse till hertigdöme.
Becoming Habsburg är en bok som bygger på noggranna källstudier; det händer att författaren upprepar sina poänger. Boken beskriver förtryckets och frigörelsens många mekanismer. Den klär också av ett antal idealföreställningar, som att harmonin mellan de etniska grupperna i Bukovina skulle ha varit särskilt utvecklad. Ideologin hade då och då sådana föresatser, men i implementeringen av fattade beslut var den Habsburgska byråkratin inte särdeles framstående. Den lunkade på tills den ställdes inför ett övermäktigt prov – nationalismen.
De sista sidorna i Rechters bok är svåruthärdliga. Världskrigsåren innebar att provinsen kom att behärskas av olika ockupanter flera gånger om – Cernovice, huvudstaden, upplevde hela sju byten. De ryska trupperna var särskilt hänsynslösa. De förstörde allt som stod i deras väg, fabriker, vägar; våldtog; förvisade lokala eliter till Sibirien. De utlöste pogromer, förnedrade judar genom att tvinga dem rida nakna på grisar, styckade kropparna av deras små barn.
”Förfärlig är den, tiden. Men sann”, skrev Joseph Roth. ”Den låter sig inte bli avmålad, bara fotograferad. Om den är sann därför att den är förfärlig? Eller förfärlig därför att den är sann?”