Inte bara spelman på taket
Om Sholem Aleichem

Han upphöjde en föraktad jargong till ett litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i skapandet av en hel litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren är förlaga till en av väldens mest populära musikaler. I år är det 100 år sedan Sholem Aleichem gick bort.

Han föddes som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland 1859, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskalarörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med inte bara ryska författare utan hela världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker. Som författare kallade han sig Sholem Aleichem. Det var inte ovanligt att använda pseudonym och jiddisch var dessutom ifrågasatt som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvälska. Det fanns också en stor mängd shund i omlopp – skräplitteratur på jiddisch.

Valet av författarnamn var ingen tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren bjuder in det läsande folket till sin värld, som också är deras.

Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse. Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka – med dess myter och skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi, inlevelse och stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur och med ett universellt tilltal.

Humorn är ett viktigt element i Sholem Aleichems författarskap, liksom ironin, inte minst självironin och sarkasmen, med tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan livets elände och en tänkt, rättvisare och bättre värld. Tematiken är ofta motsättningen mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska, utan i tur och ordning gifter sig av kärlek, med en revolutionär, och – kanske värst av allt – med en kristen.

Delar av problematiken följer förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan Atlanten. Sholem Aleichem har kallats för en ”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.

Formen som Sholem Aleichem väljer för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev eller inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.

Språket är till synes enkelt och vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket medveten. Han tar på ett mästerligt sätt vara på folkspråkets vitalitet och nyansrikedom, älskar ordlekar, dråpliga talesätt och träffsäkra idiomatiska uttryck och stundtals kan han riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska, hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala ställning och attityder.

För att stödja jiddischlitteraturen ägnade sig Sholem Aleichem också åt förlagsverksamhet. För pengar ärvda efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket inofficiellt betraktas som den moderna jiddischlitteraturens födelse, och där sådana storheter som Isaac Leib Peretz publicerades. Sholem Aleichem brukade beskriva utvecklingen av jiddischlitteraturen med en familjebild där Mendele Mocher Sforim var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste väl kanske vara den ultimata författargärningen – att inte bara själv skriva utan också skapa en egen berättelse om litteraturens bildande.

Mycket lite är översatt till svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer idag betraktas som jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott som ingenting av Mendele Mocher Sforim). 100-årsdagen i år kan vara en utmärkt förevändning att råda bot på den saken.