I det finska nationaleposet Kalevala utmanar ynglingen Joukahainen den kloka Väinämöinen på duell. De använder inte vapen, utan tävlar i språket. Vem hittar på de bästa verserna? Joukahainen räknar upp allt han kan: gäddornas lektid, de största forsarna, olika fågelarter. Väinämöinen är inte imponerad. Han börjar själv sjunga. Kraften i orden får marken att rämna, sjöarna att flöda över och bergen att skaka. Joukahainen sjunker ned i ett träsk och med kroppen halvvägs i avgrunden lovar han bort sin syster Aino som brud till den gamle.
Den här urscenen för finsk litteratur tecknar en kausalitet mellan ord och natur som är svårbegriplig för människan idag. Visserligen har sjöarna börjat flöda över och marken tycks nära att rämna – men knappast som en följd av litteraturen. Nog ekonomi, teknologi, ideologi och vetenskap. I efterskalvet av modernitetens massiva upprustning gör författaren vad hon kan som svar. Besjunger vår bestörtning, förundran, skadegörelse och trötthet. Berättar om hur vackra och konstiga och lite äckliga de där gäddorna och fåglarna är.
Finskan som språk rymmer ett register som lämpar sig särskilt väl för just det. Naturterminologin brukar vara det första som nämns då man vill lovtala språket: aava (öppet hav, öppet landskap), lauha (töväder), usva (dis), sammal (mossa). Orden har något förtätat och självlysande över sig. I jämförelse med de stora europeiska språken ligger också ögonblicket då finskan moderniserats närmare. Det här för med sig en sällsam arkaisk klang, närmast en känsla av ursprung. Det rikaste språkbruket i den finska litteraturhistorien går för det mesta att finna i just skildringar av agrarsamhället, såsom hos Aleksis Kivi eller Volter Kilpi. Finskan är dessutom ett plastiskt språk med skrymmande långa ord och böjningar som gör orden ännu längre, vilket förändrar rytmen i det skrivna. Otympligheten bjuder in en sfäriskhet, långsamhet och musikalitet, en förnimmelse av något organiskt som inte enbart går att hänföra till betydelsen.
*
Särskilt väl framträder det finska språkets egenartade karaktär av ursprung hos en författare som Antti Salminen. I hans makalösa romantrilogi Olosuhteet (Omständigheter), som utkom mellan 2014 och 2024, laddar den fiktiva högteknologiska vokabulären från en främmande civilisation språket med en besynnerlig retrofuturistisk ton, som att det hoppat över vår modernitet rakt in i framtiden.
Det är överhuvudtaget svårt att föreställa sig litterär ekotematik i Finland utan Antti Salminen. Han har varit oersättlig särskilt för ett formmässigt nydanande skrivande, både genom ett originellt författarskap och skriften Kokeellisuudesta, en inflytelserik bok i poetik som utkom år 2015. I den sistnämnda tecknar Salminen fram ett spekulativt landskap om hur konstens och livets experimentella form slår hand med varandra efter att oljan tagit slut. Tillsammans med filosofen Tere Vadén har Salminen också skrivit en trilogi om energi, som med fyndighet och språklig vildhet går till botten med erfarenheten som de fossila bränslena gett oss.
Romanerna i Olosuhteet består av en samling fragmentariska korta texter, experimentell prosa i form av fiktivt arkeologiskt material. Fältdagböcker varvas med inspelade dialoger och imaginära encyklopediska utdrag. I den första delen, Lomonosovin moottori, tillber en underlig kult byggandet av en spirituell maskin i skuggan av Tsarbombens sprängning på Novaja Zemlja. Mir, roman nummer två, gestaltar en vansinnig fantasi om svampars krig och meditationer. I den avslutande Summa Tunguska vallfärdar en forskargrupp till nollpunkten för ytterligare en sibirisk explosion, den oförklarade Tunguska-händelsen år 1908. De kokar stenar, hungrar, det blåser. En punkt nås då de slutar räkna dagar. Där den första boken spänner upp ett fält av gåtfullhet och den andra ägnar sig åt munter absurdism är tonen i Summa Tunguska hermetisk och borttynande.
Hos Salminen tycks tillvarons nät av förbindelser och tankar för ett ögonblick stå alldeles öppet. Som efter ett sönderfall, en urladdning. Spillror från vår tid krälar omkring i lämningarna, knappt igenkännbara. Sibirien har lösgjort sig från kategorin som geografisk ort och glidit in i drömmen. Naturvetenskapen går varvet runt och återvänder till sina rötter, den är både magi och nonsens. Salminen skriver djupt förankrad i alkemiska och hermetiska traditioner, och nedom trilogin finner man ett underjordisk hav av vetande, hemligheter som lagras i hemligheter. Gränsen mellan charlataneri och livselixir är tunn, och för läsaren att avgöra. Eller snarare arbeta sig fram till. En del av böckernas hypnotiska verkan ligger just i deras kunskapsanspråk, den maning som läggs fram: fortsätt leta! Utåt, bortåt!
Trilogins givna jämförelse är Andrej Tarkovskijs film Stalker. Det gäller inte bara för det sovjetiska undergångslandskapet och vallfärden, utan i böckerna görs också återkommande försök att tolka den enigmatiska ”v-sfären”. Men där Tarkovskij odlar en gåtfullhet som får åskådaren att falla på knä, förlora sin oskuld och bli vansinnig, är Salminen mer kryptisk, närmast skygg. Möjligen beror det på att det inte går att finna en människa att knyta an till bland fragmenten. Mummel från vetenskapsmän och intellektuella uppfattas, men rösterna upplöses bland allt det övriga frasandet och tänkandet. Det är som att ett ansikte saknas. I stället går läsaren runt och knackar lite rådvillt i den detonerade verkligheten – tills man märker att ens innanmäte har börjat knastra. En okänd frekvens är funnen.
*
I Finland är författaren ofta någon som ser ut att vara utrustad för skogen, eller rentav vandrar där redan. Sällan ser man två tobaksaskar på bordet under intervjuer (tyvärr, tycker jag). När klimatkrisen under 2010-talet blev en del av det allmänna medvetandet kom också svaren på den att anta stagnerade narrativ. Tiden har satt sig på besläktade sätt i verken, tankarna är tagna ur samma intellektuella källor och de formmässiga lösningarna påminner om varandra.
Någon som uppvisat ett tidigt krismedvetande men absolut inte kan ses i skogen är ändå essäisten Antti Nylén, vår Baudelaire. I debuten år 2007 Vihan ja katkeruuden esseet (Hatets och bitterhetens essäer) är han särskilt vredgad på köttindustrin och mannen, ofta i kombination med motorbränsle, och långt innan hatet mot dem blev moderiktigt (och slutade vara det). Nyléns anfallande tonfall och eleganta stilistik i kombination med den offentliga personan som katolsk dandy korsad med Morrissey har satt sina spår i nästan alla finskspråkiga essäister. Med den för Nylén typiska statyliknande orubbligheten, där tiden bara verkar göra honom mera sig själv, är han fortfarande ilsken och också djupt älskad för att han är så ilsken.
Men ett starkt jag är knappast det mest kännetecknade för en litteratur med det ekologiska i förgrunden. En av de vanligaste ambitionerna under tiotalet har snarare varit omformuleringen av människan som endast en bland andra arter. En inte alltid genomtänkt position, men ändå den mest typiska moraliska läxa författare tycks ha dragit från klimatkrisen. I samma veva uppvisas ett nymornat intresse för hur övriga varelser kan tänkas erfara världen.
Fenomenet har blivit allt vanligare också i verk med bred genomslagskraft, såsom Anni Kytömäki roman Margarita (2020), där kriget vävs samman med perspektivet hos en pärlmussla, Emmi Itärantas tidiga scifidystopi Teemestarin kirja (2012) om ransoneringen av vatten eller Iida Turpeinen Elolliset (2023), som skildrar upptäckten och utrotningen av en sjöko. Både Kytömäki och Turpeinen tilldelades Finlandiapriset för sina böcker.
I efterdyningen av Turpeinens bok gjorde Naturhistoriska museet i Helsingfors besöksrekord, då människor sökte sig till det sjökoskelett som skildras i inledningen och avslutningen av romanen. Inspirerade av boken visade museet även upp konstnären Hilda Olsons spindelteckningar i en utställning år 2025. I Elolliset personifieras korsdraget mellan naturvetenskap och konst i just Olson som figur. Innan fotografiet togs allmänt i bruk fungerade handmålade bilder som ovärderlig dokumentation för forskare, och på de vetenskapliga exkursionerna förekom ofta också en konstnär.
*
I takt med att naturen förlorar sin roll som metafor för subjektet tvingas nya skrivsätt fram (och ja, ni får ursäkta att jag talar om natur när den sedan länge varit “natur”, oskiljbar från människan). De flesta finska diktverk har under de senaste femton åren varit fragmentariska, inte sällan med drag av sakprosa. Iakttagelser om stenar och växtlighet har förekommit närmast som fotografier, tvättade från jagets inre liv. Populariserad (och ofta ytlig) naturvetenskaplig kunskap har placerats in i texterna som tyngd, med en air av självtillräcklighet. Upptäckter i biologi och fysik har kittlat en känsla av mirakel hos författare: tänk att svampar är så komplicerade och att allting talar med allting…
I ett av centralverken från tiotalet, Planeetta (2016), leker poeten Pauliina Haasjoki med metaforens vara eller icke-vara. Beskrivningar av faktisk miljö och konkreta djur sammantvinnas med partier där företeelserna får en annan, mer imaginärt bildlig karaktär. I centrum står jordklotet själv. Planeten tilldelas antropomorfa drag, den görs tillgänglig och nära, för att sedan skjutas ifrån sig metaforiskt genom att låna bilder från flora och fauna. Haasjoki skriver med en trösterik mildhet och lyckas också frammana en naturlig rytm att tänka tillsammans med. Människan har i verket en tydlig plats: varelsen som mitt i det fruktansvärda häpnar och glädjer sig.
Denna förundran får sin destillerade och uppskruvade variant i Olli Sinivaaras Puut (2022). I skulpterade, skiktade bilder lovsjunger poeten björkar och tallar, återvänder till dem ur olika vinklar, om och om igen. Skönheten tycks göra honom alldeles bortkollrad. Det går inte att få nog! I en grammatik som är utmärkande för finskan kan jaget endast anas i vissa böjningsformer. Människan är en rest, närmast en förvillelse. I skogen är ändå vår konstiga art överallt: i den mässande hänfördheten som laddar färger, årstider och stammar med ointaglig intensitet.
Kanske är det ändå först sakteligen som man kommer att upptäcka ett bredare register för den ekologiska frågan. Nöden är delad, och behöver inte längre pekas ut med hela handen. Uppfriskande inslag av nya tonfall kan skönjas exempelvis i Erkka Filanders nyutkomna Siemenholvi, där grafiska, detaljerade våldsfantasier som svar på klimatförödelsen bejakas och förbannelser slungas. I poeten V.S. Luoma-ahos senaste verk Teoria (2024) förekommer flera otäcka beskrivningar av urban natur, där hararna har något diaboliskt över sig och bilder av träd används som glåpord.
*
Under sommaren 2025 har det i finska litteraturkretsar också talats om “stor poesi”. Stor som i massiv, inte nödvändigtvis viktig. Samtalet har sitt upphov i just ovannämnda Filanders verk, Siemenholvi, som publicerades till stor förtjusning i juni. Han har arbetat på boken i närmare tio år.
Titeln (Fröbanken) syftar på det säkerhetslager av frön som går att finna på Svalbard, det arkiv med hjälp av vilket människan föreställer sig kunna återinföra växter vid behov. Filander ämnar upprätta ett likadant för språket och litteraturen. Denna strävan inleds med verkets konkreta skepnad. Den enorma storleken (30×40, 3,2 kilo och 355 sidor) och det dyra specialtryckta pappret gör objektet otympligt, omöjligt att bära med sig. Siemenholvi är en bok som är tokig i sin bokighet, i förmågan att fysiskt samla in ord och tvinga in läsaren i en närmast parodiskt gestikulerande läsart.
Men det egentliga med idén om verket som ett valv finner man ändå i det skrivna. Filander har byggt upp en arkitektoniskt omsorgsfull helhet, en koloss, en katedral, där vålnader, rester och spår från den litterära kulturen strider om plats under en mörk ödesfågel som flaxar med sina katastrofvarningar. Den ortodoxa kyrkans skrifter skrivs in i numerologi och grekiska häxors trollformler, redan försvunna ord och litterära traditioner återinförs i bruk; ett parti skriver en mikrohistoria om finska poetiska figurer genom att stapla bilder av förstörelse. Allt till stavelsenivå genomlyst. Effekten är makalös i sin vettlöshet: så här låter det när det döda, det osynliga börjar tala.
I en essä kallar förläggaren bokens minneskonst för ”godartad fantomsmärta”. När vi ser på naturen minns vi naturen som inte är. Siemenholvi gör detsamma med en hel civilisation. Men också det omvända gäller: att se på naturen är att se att den lever och existerar. Fortfarande, trots allt. Och att skriva så här blottar en tillit till att någon är där och tar emot det.
*
Under arbetet med texten har förläggaren och poeten Kristian Blomberg intervjuats.
- Detta är inledande delen av en längre essä om modern finländsk litteratur. Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Svenska Akademien.
- Klicka här för att läsa den andra delen i Rakel Similäs essä, om finsk dramatik
- Klicka här för att läsa Rakel Similä om Volter Kilpi, Finlands James Joyce