I finländske Volter Kilpis storverk Alastalon salissa – en gång utnämnd till det självständiga Finlands mest betydelsefulla bok – samlas ett antal män under en enda dag i mitten på 1800-talet i avsikt att gemensamt låta bygga ett större fartyg, en tremastad bark. Rakel Similä berättar här om Kilpi och hans roman där allt är detaljerat och omfångsrikt och personerna vacklar mellan det som har varit och drömmen om vad som skulle kunna bli.
Kvantitet är ett skällsord bland tänkande människor. Massamhälle, statistik, kapital, betyg, system, klick, cv-rader: mellan de här desinficerade käkarna mals den enskilda livsvärlden sönder. Ändå är det svårt att undkomma det kvantitativa suget när man läser Volter Kilpis skärgårdsserie, särskilt storverket Alastalon salissa (i svensk översättning 1976 som – en skärgårdsskildring av finlandssvenska Thomas Warburton, den första Joyceöversättaren). Man finner sig själv i en önskan om att tämja besten, mata den med lugnande medel, ansa den vildvuxna bildfloran, be en dator rada upp metaforerna i numeriska staplar. Återge replikerna som information snarare än som de krumbuktande stim de är. Kanske kunde det kallas självförsvar – allt är bara för mycket!
Självfallet vet man att allting då också skulle gå förlorat. Det man har kvar är rester, om ens det. Fiskben som står uppradade på tallriken efter att någon annan ätit. Hur man än vänder på dem är det svårt att förstå något av den varelse som levt sitt liv i en för oss främmande undervattensvärld. Hur tolkar man in vågornas rörelser i dessa futtiga kotor? Det är ju simmandet man vill åt. Eller möjligen ätandet.
Om vi ändå börjar med det numeriska, för att få det överstökat. Ett tjugotal män samlas i sex timmars tid, ungefär 1860-tal. Tanken är att de ska bygga ett tremastat barkskepp. Eller nej. De ska fatta beslut om att bygga ett tremastat barkskepp; samlas i en enhetlig vilja och skriva på kontraktet. Detta förlopp ger Kilpi ungefär niohundra sidor. I det faktum att en man väljer en pipa i sjuttio sidor går en poetik att avläsa: uttänjningens och ymnighetens. Nog går också humorn att skymta. Men inte så mycket mera än så går att säga i detta utanförtillstånd. Särskilt inte om skrattets anda.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Volter Kilpi föddes år 1874, i ett äktenskap mellan två av Gustavs mäktigaste släkter. Fadern var sjökapten. Gustavs är beläget i Åbo skärgårds ytterrand, vilket innebar att invånarna var underkastade en avgörande pendelrörelse: om vintrarna omslutna och inspärrade, om somrarna öppna åt alla håll. Vintern igenom var Gustavs kvinnor ensamma då männen var ute till sjöss. När fadern återvände fann sonen honom dofta “båtisk och främmande”, berättar Laura Kokko i sin biografi om Kilpi.
Kilpi själv skulle aldrig komma att lämna finsk mark. Personerna i skärgårdsserien, vars första del är Alastalon salissa, är till stora delar sprungna ur barndomen, livade av gestalter han vuxit upp med. Ett hus med namnet Alastalo existerar fortfarande.
Som 16-åring började Kilpi förlora hörseln. Barndomens Gustavs förblev den enda miljö han hörde klart. Livet igenom pinades han av skadan, och värjde sig för folksamlingar, underströk sitt utanförskap. På tu man hand blossade han upp. Att inte höra föder en visuell sensibilitet: minspel och gester framträder som avgörande. Kilpis språk har ändå en distinkt, auditiv klang, liksom laddad av det som uteblir i vardagen. Om Joyce som tampades med synförlust har besläktade anmärkningar gjorts. Att Homeros, som bäggedera i sina verk har en avgörande relation till, enligt tradition hävdas vara blind skadar inte.
Alastalon salissa har kallats för ett hembygdsepos, där Kilpi sjunger fram sin barndomsmiljö. Ett av de mest framträdande dragen är berättandets utspridning. De irrdansande, parentetiska inre monologerna är orsaken till att boken utpekats som det finländska modernistiska mästerverket à la Proust och Joyce (också röstad till det självständiga Finlands mest betydelsefulla bok år 1992).
Berättaren sitter själv i rummet med de andra männen, en blyg och vänlig betraktare bland bygdens tragikomiska hövdingar, inte helt olik den position Kilpi själv intog i sällskap. Även om berättaren inte tilltalas kan man följa honom gå upp för trapporna, sitta i ett av hörnen. Han vandrar in och ut ur sjöfararnas medvetanden. Ingenting utanför salen skildras, förutom i de anekdoter som förtäljs. Berättaren är ändå inte ensam ansvarig för sin berättelse.
Ofta är det Malakias Afrodite Härkäniemi (namnet!), en redare med ett accentuerat grovt anlete, som kommer till undsättning. Härkäniemi har kallats för salens Sokrates, berättarens dubbelgångare. Han yppar avgörande karaktärsbeskrivningar och vallar tankarna ut ur sundet. Ofta svajar ändå de inre monologerna på psykologiskt omöjliga vis, plötsligt finner man Härkäniemi hungrigt tänka någon annans tankar, eller Alastalo låta exakt som Härkäniemi. Nog är det ofta Kilpis egna vimmel vi följer.
Den inre monologen fann Kilpi redan i sin första bok Bathseba: Davidin puheluja itsensä kanssa (ung. ”Batseba: Davids samtal med sig själv”), utgiven år 1900. I den gestaltas förälskelsens cyklopseende och bildmättnad, starkt influerat av tidigromantikerna och tidens symbolistiska litteratur. Även författaren befann sig i en livsform med trånad som främsta epitet. I sin ungdom var han i flera års tid besatt av en rödkappad kvinna han inte vågade tilltala. 1904 översätter han Den unge Werthers lidanden.
Läsningen blev fantasins teaterscen och unga Kilpis primära värv: allt ifrån Kierkegaard, Nietzsche till Aleksis Kivi, Bibeln och medeltida sägner göts in i hans egna bilder. Sedermera skulle han i årtionden arbeta som bibliotekarie, vilket kom att utgöra den andra betydande livsgärningen utöver författarskapet. Han var Åbos första universitetsbibliotekarie, och hans systematisering av materialet är fortfarande i bruk.
Under sina studieår läste Kilpi årligen om hela Shakespeares och Goethes produktion. Universitetslitteraturen gick det trögare med, den är enligt författarens egen utsago så tråkig: han får ju inte bestämma själv. Överhuvudtaget har vi att göra med ett stort egensinne. Livet igenom präglar en bångstyrig och hängiven tro på individen hans filosofi: det viktiga är att bli sig själv, i Nietzsches anda. Det finska ordet “tehtävä”, som betyder “uppdrag” eller “uppgift”, är myntat av Kilpi.
De verk som brukar räknas till hans ungdomsproduktion utkom under loppet av tre år, förutom Batseba (1900) också Ihmisestä ja elämästä (1902), Parsifal: Kertomus Graalin ritarista och Antinous (1903). I sin stagnerade symbolik och inåtvända språkliga skönhetsdyrkan är de ändå väldigt ensamma böcker. De ligger som bakom ornamenterade galler, blicken blank, upptagna av sitt mässande. Själv vinglar läsaren omkring som en fångvaktare utanför. Nycklarna är borttappade och man hänger lite slött vid gallret. Så inser man att porten inte ens är låst, den innesittande vill bara inte komma ut. Den privata hägringen är mer begeistrande än en samtalspartner. Man får lust att gå.
Kanske finner man den avgörande skillnaden mellan de tidiga och de sena verken i prologen till Alastalon salissa. Där befinner sig berättaren på en kyrkogård, långt efter bokens skeenden. I en melankoli helt olik det övriga tonläget vandrar han mellan gravstenarna och läser upp namn efter namn. Med en enorm kärlek manas deras andar fram. Hela tyngden i insikten om att andra existerar blir påtaglig. Antagligen läcker Kilpis första äktenskap in i scenen. Frun Hilja dog oväntat i barnsäng år 1927.
Det tjugo år långa äktenskapet hann ändå öppna upp en oanad samstämmighet, bräcka sönder den ensamhet Kilpi anfäktades av. I breven makarna skickar varandra är ömheten inristad i varje mening. Uppmuntrad av Volter skulle även Hilja börja skriva, först dramatisera makens böcker och sedan sätta upp egna pjäser. Hilja var också den som eggade Volter att efter årtionden som bibliotekarie återigen fatta tag i pennan. Det skulle komma att gå trettio år mellan hans ungdomsböcker och utgivningen av Alastalon salissa år 1933, även om skrivarbetet inleds redan 1924. Hiljalle, “Till Hilja”, lyder hans tillägnan, sex år efter hennes död.
Förordet är en slags portal till skärgårdsserien i stort. I den andra delen, Pitäjän pienempiä (I stugan på Ylistalo, Warburton 1977), följer vi skeendena i stugan Ylistalo, granne med Alastalo, dagen efter att beslutet om bygget av skeppet fattats. I kortare berättelser och självständiga noveller får nu bygdens ”små” människor tala. Ju längre in i serien man kommer desto mer polerad och lyrisk blir Kilpis stil. Som att den inledande organiska massan sedimenteras till blänkande, hårda, vackra stenar.
Den tredje och sista delen Kirkolle (Till kyrkan) avslutas med att en hundrahövdad folksamling samlas på bygdens kyrkogård. Kilpi flackar turvis in i de olika individerna för att blotta vars och ens kosmos. Det är en alldeles vanlig dag, alla lever, ingenting särskilt händer. Förordet är seriens enda elegiska moment. I verken gestaltas inte jagets nostalgi eller minneskonst, utan snarare karvas här upp ett episkt fält där allting pågår och kommer att fortsätta pågå. De döda lever.
Ändå är brottningen mellan den gamla och den nya världen en av egenheterna hos Kilpi, särskilt i Alastalon salissa. Det arkaiska sinnelaget möter en högmodernistisk form. Jaget är inte kluvet eller splittrat, individen är fortfarande bastant och sammansatt. Men kanske är sjöfararna genom bygget av barkskeppet på väg att trilla ifrån den cirkulära förmoderna tiden in i en mer tillväxtorienterad modernitet. De vacklar mellan det som har varit och drömmen om vad som skulle kunna bli.
Att beslutet är stort syns i hur tung talakten är. Här tjattrar man inte som i Prousts salonger. En stor del av de inre monologerna går åt till att förbereda det som ska sägas; ta sats, samla sina krafter. Pukkila lapar i sig av sin missunnsamhet och skrävlar tyst och blint innan han vågar hävda sig mot ledaren Alastalo. I deras uppflammade konflikt löper det flera sidor mellan replikerna, dramatiken sackar efter. Som litteraturvetaren Pirjo Lyytikäinen har noterat går det inte att finna något intimt tal bland männen. De är politiska djur på en offentlig arena. De burrar upp sig inför varandra, och den som blottar sig minst går ut med segern.
När de väl talar är det inte realism Kilpi anspelar på. Den gustavianska dialekten har hettats upp i en höglitterär kittel, där de knorrande sjömännen sjunger i vindlande melodier, vimlande av ord de flesta ord aldrig tidigare hört. De flertaliga begrepp Kilpi själv uppfinner går idag under beteckningen “kilpismer”. Språket är trampande, eller kanske flaxande, sällan grammatiskt korrekt. Så här kan det låta:
älä muuta kuin noidu omissa nahoissasi, mutta visusti, ja varro, kuolaa suupieliltä pyyhkimättä ja nenän kirkasta tippuvaa takakämmennellä korjaamaatta vaikka ehtoon vilvaasta aamuun viluun asti, varro ja odota parran karvankaan leukasi sängessä havisematta ja hampun langankaan jakkusi loimessa kylmäänsä hytismettä yön vartista selkää kangistuvaan huomeneen saakka, koska viimeinkin kalanpäässäkin sarastaa meren himmivillä jäjen tuiku (s. 248)
(“svär inte mer än invärtes, fast försiktigt, och vänta, utan att torka dräglet av truten, och utan att stryka klara näsdroppen i handryggen, ända från svala kvällen till huttriga morgonen om det gäller, vänta, vänta utan att rassla med så mycket som ett skäggstrå i stubben och utan att ens en hamptråd i varpen på jackan din ryser när det nattas till stelnande morgon, för äntligen gryr ett vettglimt och tänder sig i fiskhuvudena i havets dunkel”, s. 257 Warburton)
I ett brev till sin förläggare önskar Kilpi att de korta kapitelbeskrivningarna ska ha samma font som i den finska utgåvan av Don Quijote. Rubriken till kapitel två lyder: “Pukkila går genom salen på Alastalo och sätter sig i soffan”. Det är ungefär tjugo sidor långt. Cervantes är också en bra skuggestalt att ha i sinnet under läsningen. Tonläget i Alastalon salissa bygger på en majestätisk komik, ett janusansikte av beundran och löje. Iliaden är en annan central förlaga.
Dubbelheten följer också hjältedåden: å ena sidan ska männen verkligen fatta ett livsavgörande beslut för hela gemenskapen, å andra sidan är bragderna brutna i en skrattspegel. Att skildra salens skeenden är ändå ett hedersuppdrag. Om ett illvilligt fniss undslipper läsaren blickar författarens tillrättavisande anlete omedelbart tillbaka. Skrattets anda är avgörande. Kilpi önskar inte håna männen. Det sprittande och ystra i meningarnas krumsprång, tolkningens närmast självbefruktande väsen, är ämnat att fånga själva livets spritter och yster: tänk! att varje ögonblick är så monumentalt! att allt det här ryms i detta lilla! Visst nås lätt en övermättnad. Min första pojkvän brukade plocka fram Kilpis bok och läsa högt ur den i någon minut tills han kiknade av skratt och lade tillbaka den i hyllan.
Det är kanske inte helt fel sätt att läsa Kilpi. För om Härkäniemi är salens Sokrates utgör hela verket en sokratisk zon. Tanken är inte att presentera satta idéer utan att låta läsaren komma in i ett krusande medvetandeflöde. Att följa någon längre och längre in i vindlingarna, trampa vatten, spänna sig inför sina givna reflexer – och så också själv smittas av samma upptäckarglädje. Erfara i kroppen hur verkligheten skiftar i takt med att den skrivs om i nya ord. En natt som glider in i gryning och ljus. Eller tvärtom. Det är lika delar lust och motstånd.
Även om det slutliga målet för männen är kontraktet kan det knappast kallas bokens syfte. Som väl känt dog Sokrates av ett gemensamt beslut fattat av gemenskapen. Kanske är kilpismen ”ongella kokottaja” – ”metspökurare” – mer betecknande för andan. Man sitter med varandra på bryggan och kurar. Ibland nappar det men man märker det knappt, så upptagen är man av sina funderingar, eller vad de andra säger. Ofta dinglar metspöet helt ovanför vattenytan. Men det gör inte så mycket om fisken stannar i havet. Vi kunde ju ana den ändå.
- Klicka här för att läsa om fyra finlandssvenska författare