”Wo Gott ist, da ist Zukunft” (Där Gud är, är framtiden), citatet står på kepsar, t-shirts och tygkassar och kan köpas via påvens ”officiella onlineshop”. Påvens Tysklandsbesök är allt annat än kontemplativt.
Själv förnekar han att resan är ”religionsturism”, utan den ska påminna oss om att vi ska sätta Gud främst. Men det kostar tydligen att vara andlig i våra dagar. Jippot går på 25 miljoner euro.
Påvens konvoj består av 60 limousiner, 15 motorcyklar och 13 helikoptrar. Säkerhetsåtgärderna är rigorösa. Enligt Die Zeit är innerstaden i Freiburg finkammad, varje papperskorg avskruvad, brunnslock fastsvetsat, balkonger avstängda och närboende kontrollerade.
Varför denna super-turné? Sällan har det behövts en mission i de egna leden som nu. Aldrig förr har så många valt att gå ur katolska kyrkan som under det gångna året – och det har inte bara med skandalerna kring övergrepp på barn och Pius-bröderna att göra. Tiden har sprungit ifrån den religiösa gemenskapen.
Han kommer att besöka Berlin, Erfurt och Freiburg. Till katolska München kommer han inte. Oktoberfest får klara sig utan honom och de väntade sju miljoner besökarna får dricka lika många liter öl själva. Riktigt så folklig vill han inte vara.
Benedictus XVI ska förutom sina egna trosfränder möta representanter från judiska församlingar, muslimer, ortodoxa kyrkan och evangeliska rådet. Det sägs även att ett möte med dem som utsatts för sexuella övergrepp av kyrkans män är inplanerat. Detta talas det dock inte så vidare högt om. Inte heller om hur han ställer sig till Berlins borgmästare Klaus Wowereits homosexualitet eller att Andrea Merckel är frånskiljd och omgift. Katolska kyrkan är definitivt inte inne på att modernisera sig för att vinna tillbaka sina församlingsmedlemmar.
Men att påven är medveten om mediernas makt och hur den kan användas råder det inget tvivel om. Likt en rockstjärna turnerar han från stad till stad. Han vet vilka tecken han vill sätta. Till exempel använder sig i betydligt större grad av liturgiska symboler, som att han åter använder den salige Pius IX:s stav, istället för den enklare hans föregångare använde. Skrädderiet som i alla år sytt Vatikanens kläder är utbytt mot ett med modernare snitt. Benedictus XVI är också den förste påve som låtit sig intervjuas flera dagar av Alan Posener (”Påvens korståg”). Det är små skillnader för den utomstående, men starka markörer.
Påvens valspråk är „Cooperatores veritatis“ (Sanningens medarbetare). Sanning eller ej, så är det ett faktum att Tyskland inte har en statsreligion och det är just därför kanske påvens tal i Bundestag är betydligt mer omdebatterat än kostnaderna kring besöket.
För vissa är det viktigt att katolska kyrkans överhuvud ska hålla ett vägvisande tal, medan andra, som Bündis 90/Die Grünen, tycker att det är ett hån att en religiös får ordet. Påven är enligt kritikerna i första hand en religiös ledare och först i andra hand Vatikanens statsöverhuvud.
Trots att församlingarna krymper fyller påven hela Olympiastadion i Berlin. Det är en påminnelse om att religion och kyrka är en viktig maktfaktor i vårt sekulariserade samhälle trots allt. Det är kanske det påvens ”Gran Tro-ismo” ska påminna oss om – att inte förringa den betydelse som religiösa ledare fortfarande har.