Tysklands största bokpris, Deutscher Buchpreis, gick i år till Kim de l’Horizons Blutbuch. Margareta Flygt har läst inte bara den utan flera andra av de böcker som varit på både den långa och korta listan och funnit att årets böcker växlat fokus från Tysklands historia till omvärlden och inte minst till frågor om identitet.
Nästan alltid när jag föreslår en artikelidé om något som hänt i Tyskland, får jag frågan om den har en svensk krok. Men nästan aldrig om mitt förslag på något sätt har att göra med Hitler och nazismen. De säljer tydligen ännu både lösnummer och klick. Måste det verkligen alltid vara så? Att det som skrivs alltid måste utgå från det egna landet, eller från sådant som vi redan känner till?
Frågan kom för mig när jag läste om de tyskspråkiga romaner som i år nominerades till Deutscher Buchpreis. Priset, som är det mest publika tyskspråkiga litteraturpriset, delas ut under Frankfurts bokmässa i oktober varje år. Först presenteras tjugo titlar i en så kallad longlist, som någon vecka före prisutdelningen kortas ner till en shortlist, där bara sex av dem är kvar. Bara att komma med på listan garanterar en ökad försäljning och ett litterärt genomslag för författaren. Årets vinnare blev Kim de l’Horizons Blutbuch, men mera om den nedan.
Årets långa lista skiljde tydligt ut sig från tidigare år. Intressant nog var det färre romaner än tidigare som handlade om nazismen och åren 1933-45. Inte heller var den senare tyska efterkrigshistorien med Väst- och Östtyskland ett av huvudämnena.
Istället utmärkte sig böckerna genom att handla om skeenden utanför den tyskspråkiga delen av världen. Överraskande var också att flera författare skrivit om religion i en vidare mening, efter år av sekulariserade och icke-religiösa ämnen. Mer om allmänmänskliga problem, alltså, och utan att man i romanerna tog avstamp i den politiska bruna gegga, som dominerat tidigare.
Det gällde också debutanten Slata Roschal, som fanns på långa listan med sin 153 Formen des Glücks. Roschal föddes i Sankt Petersburg och är en av många ryska författare som skriver på tyska och berikar den tyskspråkiga litteraturen. Hennes romanfigur Ksenia kom, som Roschal själv, till Tyskland med hjälp av en judisk morfar när hon var bara fyra år. Men Ksenias uppväxt kom sedan att ske bland Jehovas vittnen.
När Ksenia i 153 korta kapitel undersöker sina egna många identiteter utgår hon från ebay-annonser som innehåller ordet ”rysk”, sina kollegors samtal, hur ryska mödrar och israeliska släktingar agerar på Facebook och andra sociala medier, samtidigt som hon återkommer till sin egen rotlöshet, ett barndomstrauma som inte lämnar henne.
”När jag talar om ryssar utgår jag från cirka trehundra ryssar, som jag lärt känna sedan jag var barn och fram till idag. Jag känner för få för att kunna uttala mig om alla ryssars mat- och levnadsvanor, humor, hur mycket och ofta de dricker alkohol, deras husdjur, kläder och make-up, sexuella preferenser, utbildning och arbete.”
Det hon skriver om är något som återkommer i många nyskrivna romaner idag – ”identiteten”. Något idag ofta pluralistiskt och svårfångat och kanske just därför så komplicerad i ett samhälle som länge haft ett entydigare, enkulturellt ideal.
I Anna Kims roman Geschichte eines Kindes är denna problematik ännu tydligare. I en liten stad i Wisconsin i amerikanska mellanvästern föder telefonisten Carol Truttman 1953 ett barn, som hon direkt efter förlossningen lämnar bort till adoption. Något som på den tiden, då abort var förbjuden, säkert inte var ovanligt.
Men Daniel, som barnet får heta, visar sig inte vara vit som modern angett, utan som det då hette av ”indiansk”, ”negroid” eller ”polsk” härkomst. En skandal i det då så segregerade samhället. När modern vägrar uppge vem som är barnets far, får en socialarbetare i uppdrag att ta reda på det.
Det är romanens ena berättelse. Den vävs samman med en annan, nutida historia. Franziska, dotter till en sydkoreansk mor och tysk far, bor i Wien och har kommit till USA via ett författarstipendium. Hennes hyresvärdinna berättar om sin man Danny, den då ende afroamerikanen i Green Bay.
Så tvinnar Anna Kim samman berättelserna om sina gestalters härkomst, om utseende och rasism, till en roman om vår tid och om våra problem överallt i världen i mötet med det vi anser främmande.
Fatma Aydemirs Dschinns (”Djinner”, demoner i islamisk tradition) handlar först om en man som äntligen, efter år av slit som gästarbetare i Tyskland, kunnat förverkliga sin livsdröm och köpa en bostadsrätt i Istanbul. Men redan första dagen i sin nya lägenhet avlider han och snart anländer hans släktingar från Tyskland för att dela på arvet. Vad är det för människor, hur ser deras nationella identitet ut? Också de kom en gång från Turkiet, men bor nu i Tyskland? Hur förhåller de sig till sitt nya respektive gamla land?
Också Anna Yliz Schentkes Kangal utspelar sig i Istanbul, men här i efterdyningarna av protesterna 2013 och 2016. Dilek och Tekin är ett ungt par. Dilek är politiskt aktiv och arrangerar demonstrationer mot Erdogan. På nätet kallar hon sig Kangal1210.
Efter en rad misslyckanden flyr hon från Turkiet till Frankfurt och till sin kusin Ayla, som är ovetande om såväl Dileks politiska aktivism som hennes beslut att resa till Tyskland. Dilek håller sin resa lika hemlig som sin nätidentitet.
De olika rösterna i romanen vävs samman och skapar en mångfacetterad bild av hela den politiska situationen i Turkiet. Med anhängare till Erdogan, hans motståndare, demonstranter och politiskt passiva. Med i bilden finns också den yngre generationen och hur den söker sin identitet. Såväl i Turkiet som i Tyskland, där ett återkommande inslag är de klichéer under vilka turkar inordnas där.
Trots att de båda sistnämnda romanerna till stor del utspelar sig i Istanbul är de ändå mycket ”tyska”. De behandlar dagsaktuella frågor i det tyska samhället och persongalleriet lever i Tyskland. Gestalterna är präglade av upplevelser de och deras släktingar haft som gästarbetare. Många av dem lever i dagens Tyskland med de problem, som gestaltas i böckerna. Det finns fortfarande många där, som inte ser medborgare med turkisk härkomst som ”tyskar”.
I Zeit Online har Anna Yliz Schentkes utgjutit sig över det turkiska kultur- och turistministeriets reklam i Tyskland, som lockar med ”en oförglömlig sommar” och ”nya världar” i Turkiet. Hon skriver att
”Kanske måste man betona det än en gång: en semester i en auktoritär stat genererar pengar för den auktoritära staten.”
Hon tar själv tydlig ställning, men hennes roman Kangal är ingen övertydlig pk-roman. Det är en vackert skriven, realistisk text som följer sina personers sökande efter sin identitet. Angelägnare kan det inte bli.
Andreas Stichman beger sig för sin del ända till Nordkorea i Eine Liebe in Pjöngjang. I romanen reser den tyska kulturarbetaren Claudia Aebischer dit för invigningen av ett tyskt bibliotek. Hon och hennes tolk Sunmi (tillika nordkoreansk agent) förälskar sig i varandra – två kvinnor från helt olika världar, olika gamla och från olika kulturer. Det handlar här om en förälskelses olika, bländade projektioner, av både det egna och det främmande.
För kan vi ens urskilja skillnaderna, eller ser vi endast det vi redan känner till, och pressar in det i vår redan existerande världsbild? Det är också ämnet som den före detta krigskorrespondenten Gabriele Riedle tar upp i sin roman In Dschungeln. In Wüsten. Im Krieg. I romanen utgår hon från sin tidigare kollega, den brittiske krigsfotografen Tim Hetherington, som mördades 2011 i Libyen.
Genren krigsjournalistik är traditionellt mycket manligt, men de senaste åren har flera kvinnor gjort sin röst hörd. Framför allt ger Riedle en känga åt medielandskapet och vilka krav mediehusen ställer på bevakningen från dessa krisområden: De vill ha en tysk krok, de vill inte betala för fast anställda och inte heller vara medansvariga för riskerna det innebär att vara på plats.
Med det är vi tillbaka till den inledande frågan – kan vi skåda förbi det invanda? Tysk litteratur 2022 försöker i alla fall. När de nationalistiska vindarna blåser över Europa och i hela världen, känns det hoppfullt att åtminstone författarna inte vill stanna inom Schengengränserna, utan söker sig utanför dem.
Också Steven Uhlys roman Die Summe des Ganzen är en av bokhöstens alla titlar som utspelar sig utanför Tyskland. Uhly har doktorerat i spansk litteratur – och har själv en blandad bakgrund, hans far föddes i Bangladesh medan hans mor är tyska.
Die Summe des Ganzen (”Summan av allt”), utspelar sig i Spanien och handlar om sexuella övergrepp på pojkar, i detta fall inom katolska kyrkan. Kyrkans ansvar för dessa brott har förstås diskuterats även i Tyskland, där många har vittnat om att de varit utsatta. Men Uhly väljer Madrids förorter som plats för sitt kammarspel. Eller kanske snarare biktstolespel, eftersom det framför allt är där som romanen utspelar sig.
Till en biktstol går en anonym syndare för att bekänna sin otillåtna önskan att begå ett brott, och senare för att bekänna också brottet – som egentligen aldrig begåtts. Långsamt förstår vi att mannen som söker förlåtelse har en helt annan agenda. Han är istället ett offer, en av dem som blivit utsatta.
Romanen är oerhört välskriven och intressant. Varligt förskjuts våra sympatier från den ene till den andre och texten lyfter fram olika moraliska val. På omslaget är ett svart lamm, med ett krucifix i pannan. Hur långt får vi gå, vad får vi offra, för att avvärja en större ondska, ett värre brott? Får vi provocera fram ett brott? Finns det en gräns för vad vi får utsätta oskyldiga för?
Trenden tycks uppenbar bland dessa böcker. Både författare och läsare ”blicken über den Tellerrand hinaus” (= ”ser längre än tallrikskanten”, som man säger i Tyskland). Man försöker tänka utanför den tyska boxen och vill se det allmänmänskliga i ett större globalt sammanhang. En del utgår visserligen från det självbiografiska, men det främmande och fantasin har fått betydligt större utrymme i årets romaner. Från att tidigare främst ha undersökt och bearbetat det egenupplevda, vänds blicken utåt mot det andra, ofta främmande, kanske för att istället söka sig själv där.
Är det en yngre generation som är klar med bearbetningen av nazismen? Är det ämnet nu uttömt? Knappast, men i en värld som stänger sina gränser, som är rädd för det okända, inger denna nyorientering till nya platser och miljöer inom tysk litteratur hopp. Kanske kommer denna trend också hit. Allt måste kanske inte ha en svensk koppling, kanske också vi kan vara på väg att bli uppmärksamma på och intresserade av en värld utanför våra egna gränser.
Och årets vinnare av Deutscher Buchpreis då? Det blev alltså ingen av de ovan nämnda romanerna, utan Kim de l’Horizons Blutbuch. Vad den handlar om? Om sökandet efter en identitet, så klart.
Pristagaren är den förste ickebinära vinnaren sedan priset instiftades. Hen skriver om sin uppväxt och sin genealogi ända tillbaka till 1300-talet, om sådant vi ärver som vi inte vet något om, det onämnda. Romanen är en uppmaning till alla att ifrågasätta den egna ”identiteten”, vad det är som har gjort oss till dem vi är, och en påminnelse om att vi befinner oss i ständig förändring.
Kim de l´Horizon ifrågasätter ordningen och skapar sin egen värld. Det konventionella språket måste brytas upp för att vi ska kunna skriva om vår historia, ändra vårt tänkande. Hen lyckas göra det på ett okomplicerat och tillgängligt vis, genom att bara skriva om spelreglerna för det förväntade.
Inför årets prisutdeling hade Kim de l´Horizon rakat av sig sitt hår, men inte som ett statement mot det heteronormativa, utan som en solidaritetshandling för kvinnorna i Iran. Det är väl tveksamt om detta solidariska tecken nått fram, eller om det åter bara blir en av västvärldens självhyllande symbolhandlingar. En bitter bismak gav definitivt det faktum att prisvinnaren behövde personskydd under bokmässan efter att ha fått otaliga hot riktade mot sig.
- Klicka här för att se ett kortare videoinslag på engelska från Deustche Welle om Kim de l´Horizon
- Klicka här för att läsa Margareta Flygt om en annan av Steven Uhlys romaner, Königreich der Dämmerung