Den nu aktuella diskussionen om IS-återvändarna väcker frågor om försoning, om en sådan alls är möjlig, när det inte går att veta om och i så fall hur en enskild person, en anhörig, kan ha deltagit i en totalitär makts övergrepp. I Sigrid Damms i Tyskland aktuella bok berättar hon om en familj som genomlevt både nazitiden och den kommunistiska DDR-epoken, och hur hon till sist finner sitt eget sätt att förhålla sig till vad hon kan få fram och det hon bara kan ana om sina ”vanliga” föräldrars svåra liv under två hänsynslösa diktaturer.
Den tyska författaren Sigrid Damm är känd av en stor publik för litteraturhistoriska böcker om Weimarklassicismen och biografier om Johann Wolfgang von Goethe och personer i hans närhet. Framför allt har hon skapat sig ett namn för sina vetenskapligt grundade och samtidigt inkännande kvinnoporträtt av till exempel Goethes syster Cornelia, hans fru Christiane Vulpius och av översättaren och de romantiska poeternas musa Caroline Schlegel-Schelling. Som litteraturvetare och författare är Sigrid Damm van vid att gräva i forskningsbibliotek och arkiv och har blivit en mästare i konsten att väva ihop gamla brev och dokument till en levande text.
Hon har nu grävt i sin egen släkts historia, inspirerad av efterlämnade dokument och fotografier som hon hittade i faderns lägenhet efter dennes bortgång, samt i hemstaden Gothas och regionen Thüringens krönikor. Resultatet av hennes forskning är en mycket läsvärd bok, som kombinerar en berättelse om ett personligt livsöde med Tysklands 1900-tals historia: Im Kreis treibt die Zeit (ung. ”Tiden går i cirkel”).
I Sigrid Damms bok blir faderns liv till något mer än bara en intern familjeangelägenhet. Berättelsen spänner över och återspeglar ett helt århundrade, ett av de mest händelserika århundradena inte bara för Tyskland, utan för världen.
Fadern föddes i Gotha i Thüringen i januari 1903. Under sin livstid fram till sin död i november 1993 får han uppleva så olika statsformer som monarkin, Weimarrepubliken, de nationalsocialistiska- och DDR-diktaturerna och Förbundsrepubliken, men också två världskrig, ockupation och fångenskap. Han är varken aktiv förkämpe för någon av diktaturerna eller kritiker av någon regim, är ingen person av historisk betydelse, utan snarare en vanlig tysk i ovanliga tider.
Sigrid Damms förhållande till fadern var länge distanserat och komplicerat. Född 1940 växte hon, som många i hennes generation, upp nära sin mor med en frånvarande far. Under hennes första präglande år är han om dagarna upptagen av sitt jobb i banken och om nätterna i luftvärnet under bombräderna. I krigets slutskede blir han inkallad som soldat och hamnar därefter i amerikansk fångenskap. Efter kriget tar han ett jobb i den jämförelsevis trygga amerikanska ockupationszonen, borta från familjen som är kvar i den sovjetiska zonen. När han år 1948 äntligen knackar på familjens dörr är han en främling för sina barn. Lilla Sigrid, som nu måste lära känna sin far, är starkt påverkad av moderns släkts negativa syn på fadern och sin egen tillgivenhet och lojalitet till den mer närvarande modern. Redan som litet barn råkade hon få höra den älskade morfaderns förkrossande omdöme om fadern: ”Han duger inte”, och nu ställer hon sig instinktivt på morföräldrarnas och moderns sida. Under sin uppväxt går hon i tron att föräldrarnas skilsmässa är nära förestående.
Efter faderns uppenbarligen inte helt frivilliga återkomst till familjen i Gotha – i den av Sovjetunionen ockuperade zonen – har föräldrarnas relation till varandra alltmer försämrats. ”Hade vi bara flyttat till Väst”, är faderns återkommande klagomål under åren efter 1949 då DDR alltmer stärker sitt grepp över invånarna. Möjligheten för familjen att istället flytta därifrån över till honom i den amerikanska zonen, som senare kom att ingå i Förbundsrepubliken Tyskland, hade nämligen varit inom räckhåll. Bara moderns vilja fattades, viljan att lämna sina gamla föräldrar och hemstaden Gotha och följa sin man och börja ett nytt liv.
Morfaderns omdöme om och moderns reservationer inför fadern satte Damm aldrig i fråga som barn. Det skulle dröja ända tills modern var död, när då bara lite tid ännu återstod att förbättra relationen till fadern, som Damm känner en önskan att tillbringa mer tid med sin gamle far. Tillsammans med honom besöker hon platser där hon vuxit upp och får möjlighet bearbeta sina barndomsminnen så att så småningom en djupare förståelse för fadern kan växa fram. Hon når också en bättre förståelse för sin egen person och upptäcker samband mellan sig själv och fadern. De hinner få några år tillsammans med meningsfulla utbyten innan fadern går bort 1993, nittio år gammal. När Sigrid Damm sedan som hyllad författare, i sällskap med sin livskamrat, barn och barnbarn, återvänder till Gotha för att ta emot stadens hedersmedborgarskap, går hennes tankar tacksamt till båda föräldrarna och cirkeln kan slutas – Im Kreis treibt die Zeit. Nutid och dåtid är skickligt sammanvävda i Damms berättelse och belyser varandra.
Boken kan läsas som en familjebiografi och tidskrönika, som speglar världshistorien genom ett människoliv. Samtidigt är den en historia om staden Gotha och regionen Thüringen, där Damms familj sedan flera generationer är djupt rotad. Hon väver in längre kulturhistoriska passager om Gothas barockslott Friedenstein, om rådhuset med den vackra renässansportalen, om teatern och kyrkorna. Hon berättar om stora personligheter förknippade med regionen, såsom hertigen av Sachsen-Gotha-Althenburg, Ernst den Fromme, som för övrigt deltog i svensk tjänst i slaget vid Lützen, om reformatorn Friedrich Myconius, som räddade staden under det tyska bondekriget, och om officeren Josef Ritter von Gadolla, som vid amerikanernas intåg i Gotha i slutet av andra världskriget lät hissa vita flaggor istället för att följa ordern att fortsätta kämpa till siste man och därmed kunde förhindra en total förstörelse av staden. Även om dessa utvikningar kanske i första hand kan locka en tysk publik, är boken i sig, som sätter det lokala i ett större, världshistoriskt sammanhang, också intressant för en internationell publik.
Damms stil är lugn och distanserad. Berättelsen flyter jämnt, utan alltför tydliga ställningstaganden, förebråelser eller emotionella utbrott, som man hade kunnat förvänta sig givet det livsöde som skildras. Gentemot de nationalsocialistiska makthavarna bevarar familjen en viss distans. Man hamnar aldrig i någon större konflikt med dem än den som fadern upplever, när han år 1934 som ung banktjänsteman kondolerar sin före detta chef, den judiske bankdirektören Goldschmidt, vid dennes moders bortgång och blir tillrättavisad av nationalsocialisternas distriktschef – hade han inte fattat den nya tidens anda?
För både dottern och läsaren blir många frågor om faderns hållning under dessa år obesvarade. Var det en bedrift av en tjänsteman att kunna vänta till 1937 med att gå med i NSDAP? Hur upplevde fadern pogromnatten i november 1938 när stadens synagoga brändes ner. Varför inkallas han först i januari 1945, var orsaken dålig hälsa eller var han oumbärlig i tjänsten? Svaren tar fadern med sig i graven. Dottern vill tro på familjevänners försäkringar om att hennes fader inte var nazist, men tvivlen dröjer kvar.
Också DDR-tidens traditionskrossande åtgärder återges utan alltför emotionella och kritiska toner. År 1979 tvingas föräldrarna lämna sitt hem och sälja sina möbler och ägodelar långt under marknadspris, då staten exproprierar deras högborgerliga stadsvillan, uppförd kring sekelskiftet och i släktens ägo sedan dess. Den rivs för att ge plats för ett socialistiskt bostadsprojekt, som 30 år senare i sin tur rivs. Om allt detta berättar Damm med fortsatt lugn – förvånansvärt och beundransvärt.
Im Kreis treibt die Zeit blir på så sätt en bok som inte är ute efter att fördöma, utan söker försona föräldrar och barn, människor och tider, öst och väst.
- Kan man någonsin förlika sig med att ens barn, partner eller föräldrar stått på förövarnas sida?
Lyssna här på en av Dixikons poddar, och hör Åke Malm om Le lunghi notte di Anna Alrutz av Ilva Fabiani och om Helga Schneiders Lasciami andare, madre. Margareta Flygt talar om den tyska författaren Steven Uhlys Königreich der Dämmerung. Utdraget ur dikten av den franska författaren Charlotte Delbo är hämtat ur “Antilopernas list”, i svensk översättning av Karin Lidén. Producent och programledare: Pernilla Ståhl, Umami.
- Klicka här för att läsa om Eugène Ébodés Souveraine Magnifique och om möjlig försoning efter folkmordet i Rwanda