Jeana Jarlsbo om den franske samtidsdramatikern Michel Azamas samhällskritiska pjäser Ailleurs, la vraie vie, Un ange à ma porte och Médée black som på olika sätt tar upp flyktingkrisen, den mediala vinklingen och de papperslösas situation och drömmarna om det riktiga livet – på en i flera bemärkelser annan plats.
De båda männen befinner sig nu alldeles nära sitt drömda paradis på jorden, men ändå hopplöst långt ifrån. Den ene kallar sig själv Kid, den andre bär namnet Moses. De är papperslösa migranter förpassade till samhällets yttersta marginaler.
Det är Michel Azama, en flitigt spelad fransk samtidsdramatiker, född 1947, som ger röst åt de två migranterna i sina senaste texter, den samhällskritiska, mångbottnade kortpjäsen Ailleurs, la vraie vie (Någon annanstans, det sanna livet) och den korta teatermonologen Un ange à ma porte (En ängel står utanför min port); dessa båda texter ingår tillsammans med kortpjäsen Médée black i en volym utgiven år 2018 av Éditions Théâtrales. Hittills omfattar Azamas samlade dramatiska produktion ett tjugotal teaterstycken samt en uppmärksammad teaterantologi i tre delar, De Godot à Zucco : Anthologie des auteurs dramatiques de langue française (1950-2000) (Från Godot till Zucco. Antologi över franskspråkiga dramatiker, 1950-2000).
Att Ailleurs, la vraie vie tillägnas ”alla som drunknat under sina försök att korsa havet för att nå Europa” samt ”dem som sitter fast på Lampedusa” talar sitt tydliga språk. I likhet med oräkneliga andra migranter som överlevt den dramatiska färden över Medelhavet har den unge Kid, pjäsens bärande rollfigur, hamnat i ett flyktingläger på Lampedusa, men nyligen flytt därifrån och lyckats ta sig till ett annat europeiskt land, förmodligen Frankrike. Nu lever han dock i bottenlöst elände, bland sopor, tomflaskor och dumpade bilvrak. Han har ett mycket klent tak över huvudet i form av ett improviserat tält, gjort av pappkartong och placerat tätt intill ett ockuperat övergivet hus, beläget på en ödetomt. Förklarligt nog ligger hans franska än så länge på en rudimentär nivå vad gäller grammatik och ordförråd, men trots det förstår han allt och lyckas kommunicera med omgivningen.
Förutom Kid har pjäsen ytterligare fem rollfigurer: Sirène (Siren), en ung tv-reporter vars namn uppenbarligen är hämtat från grekisk mytologi, Obscure (dunkel, obskyr), en hårdhudad kvinnlig tv-producent, Alléluia (Halleluja), en före detta ”arbetarpräst och sedermera rockmusiker (han bär ett stort bröstkors runt halsen och är klädd i rockartist-stil), Phénix (Fenix), en kostymklädd byggherre vars tonårsson just rymt hemifrån, samt en namnlös kvinnlig polis som just inlett en mordutredning.
Handlingen tar sin början en morgon då Sirène och hennes chef, Obscure, anländer till det ockuperade huset för att göra ett så kallat reportage om flyktingar. Besatt som hon är av tittarsiffror instruerar Obscure, som står bakom kameran, den unga tv-reportern att lägga sina ord väl för att till varje pris väcka känslor hos tv-tittarna, sådant medför bra tittarsiffror. När morgondiset väl skingrats framträder det eländiga området runtomkring allt tydligare, vilket ger den cyniska tv-producenten idén att göra en panorering över det och får henne att förutse att det kommer att bli ”en helvetisk dokumentär”.
Azamas kortpjäs består av tio scener som utspelas vid det ockuperade huset, ett slags locus horribilis där människan berövas sin mänskliga värdighet eller rentav avhumaniseras. Där bor, i djupaste misär, hemlösa, narkomaner, prostituerade, ungdomar som rymt hemifrån, papperslösa från världens alla hörn, där blir mycket unga kvinnor från forna Östeuropa utnyttjade under inspelningen av porrfilmer och därefter ”bortslängda som pappersnäsdukar”, säger till Alléluia den namnlösa kvinnliga polisen, som börjat utreda ett alldeles färskt knivmord på en hemlös man.
När Sirène berättar för den tidigare arbetarprästen Alléluia att de håller på att göra ett reportage om flyktingar och ber honom att säga några ord framför kameran, blir hans monolog inte riktigt vad Obscure velat höra. Efter att bland annat ha betecknat det ockuperade huset och dess omgivningar som ”de levande dödas rike” ger han en dystopisk bild av platsen, där samhällets mörker lägrat sig:
”Skräcken får blicken att stelna här och sliter själen i bitar, här förlorar man förståndet och sitt språk, här förmörkas all medmänsklighet liksom en svart måne, och det värsta, förstår ni, det värsta är att här hamnar till slut de som inte kan rå för det, de som jagas bort överallt, oskyldiga som flytt från ett helvete någonstans, de som inte har en chans att överleva i vår värld…”
Efteråt tycker Obscure att prästen moraliserat för mycket, sådana saker brukar ge låga tittarsiffror, så hon tänker se till att man klipper bort tre fjärdedelar av hans ”svammel”, eller helst allt han har sagt, det enda som egentligen behövs är bilden på honom som ”misslyckad”. Mänskligt lidande lämnar henne fullständigt oberörd, men det hindrar inte att hon tänker dra nytta av det i sin infernaliska ”dokumentär” för att höja tittarsiffrorna.
I nionde scenen når pjäsen sin klimax. När Sirène, som tycks illa berörd av allt mänskligt elände på den platsen, föreslår att man avbryter inspelningen, överöser Obscure henne med gallsprängda invektiv för att sedan beordra henne att ”göra sig kvitt sin skitsentimentalitet” och intervjua ”alla människospillror” runtomkring. Sirène börjar gråta tyst. Kid, som under tiden hållit sig gömd och hört deras samtal, ger sig då till känna, rasande mot Obscure, som han kallar ”demon”. Eftersom han vill prata med Sirène lämnar Obscure dem ensamma, men dessförinnan hinner hon säga med låg röst till tv-reportern att passa på och göra en ”helvetesintervju” med honom, utan att glömma tittarsiffrorna. Innan hon lämnar scenen sätter hon diskret på kameran.
Efter en stunds tystnad säger Sirène till Kid att hon egentligen borde ställa frågor till honom och att hennes jobb är att
”tvinga fram tårar hos tittarna”, att få dem att gråta över ”gripande saker som ingen av dem bryr sig om utom när de ser dem iscensatta på tv, då börjar de gråta, blir även upprörda, men sen glömmer de det, när de väl gråtit och vredgats i sina vardagsrum känner de sig bättre, liksom mänskligare, och har inte längre behov av att göra någonting, de har gråtit och skrikit och dövat sitt samvete […]”.
Då svarar han gråtfärdig att hon är den första riktiga människa han träffat sedan slutet på hans havsresa och uttrycker hopp om att en dag kunna tala lika väl som hon, tjäna pengar och ha ett gott liv.
Förvisso lever Kid i djupaste elände, utan några som helst framtidsutsikter, men hoppet har inte övergett honom än, vilket får Sirène att brista ut i gråt. Mellan snyftningar försöker hon varsamt välja sina ord för att låta honom förstå att hans chanser är försvinnande små, att hans hopp om ett bättre liv nog aldrig kommer att infrias. Ska man tolka Sirènes tårar som ett tecken på genuin medkänsla för honom? Eller ingår de, nu när hon blivit medveten om att hon riskerar att förlora sitt jobb om hon spjärnar emot Obscure, i en slags desperat intervjutaktik som gränsar till reality-serie?
Utan att ha minsta lilla misstanke om att kameran i smyg bevittnar allt som sägs och allt som händer svarar den unge mannen med mycket mild röst:
”Kid förstår. Förstår allt. Du prinsessa. Du vacker. Du god. Du veta jag olycklig. Du mänsklig. Äntligen. Tack, tack. Jag en dag älska flicka som du. Jag hopp.”
Efter att ha gett henne en försynt puss på kinden lämnar Kid scenen. Strax därpå visar sig återigen Obscure, övermåttan nöjd med Sirènes insats, jublande glad över att den smygfilmade ”intervjun” kommer att få tittarna att ”lipa” och ge skyhöga tittarsiffror.
Rollfigurernas relation till den andre – främlingen som kommer långt bortifrån och som hamnat i samhällets dunkla utkanter – utgör en av de intressantaste aspekterna av Azamas kortpjäs. Phénix, den samvetslöse byggherre som berikat sig på minst sagt skumma husaffärer och som skoningslöst vräker familjer som inte kan betala för sina hus, försöker utnyttja Kid som arbetskraft genom att ge sken av att vilja hjälpa honom och erbjuda honom ”lättare uppgifter” inom hans företag. Men den unge migranten väljer att avvisa hans erbjudande
Liksom byggherren har Obscure en ytterst nedsatt empatiförmåga och vill bara dra nytta av Kids eländiga tillvaro för sina egna syften. Inte en tillstymmelse till medmänsklighet syns hos henne, som om en iskall vind blåst över hennes själ. Vad gäller Sirène visar hon visserligen vissa tecken på empati i mötet med Kid, men det finns också anledning att tro att hon, som hennes namn suggererar, kan vara förrädisk under den förföriska ytan, beredd som hon är att dagtinga med sitt samvete för karriärens skull.
Till skillnad från de andra rollfigurerna besitter Alléluia både viljan och förmågan att se den andre som en jämbördig medmänniska. Inledningsvis kommer han till Kid med några köksverktyg och hygienartiklar, men Kid vill inte ta emot dem, utan talar i aggressivt tonläge för att sedan stöta bort honom. Det är först i tionde, och sista, scenen som avståndet dem emellan tvärkrymper, både i fysisk och i bildlig bemärkelse. Uppmuntrad av Alléluia berättar Kid på ett enda andetag om nära släktingar han övergett i sitt gamla hemland, om sin färd över havet mitt i nattmörkret, sina rädslor och sina frusna drömmar, Europa som ett ”förbjudet paradis”. Helt oväntat tillfogar han dock att han nu är nöjd, han kommer att arbeta i många år, skaffa hus och flera barn: ”Kid lycklig. Här, paradis”.
Efter en lång tystnad säger Alléluia, gripen av en sinnesrörelse som han försöker dölja: ”Kid min vän, om du kan se paradiset mitt i all denna skit så är du ett helgon”. Nu när han står i Kids omedelbara närhet berättar han öppenhjärtigt att han känt sig väldigt ensam, övergiven även av Gud, och blivit så desillusionerad: ”Man kan varken utrota svält eller fälla regeringar, man bara skriver under petitionslistor som inte gör någon nytta.”
Kid, full av hopp trots att han lever i stort armod och total ensamhet, framstår plötsligt i Alléluias ögon som en Jesusgestalt, som ett förkroppsligande av Gud, ”den Andre”, vilket indirekt påminner oss om att Jesus själv en gång var flykting. Hos Alléluia föds ögonblickligen en sådan kärlek till Kid att han uttrycker sin vilja att stanna kvar hos honom, leva tillsammans med honom, i lika djupt elände som han. Symboliskt nog avslutas pjäsen med orden: ”De ser länge på varandra”. Slutet på denna intensiva scen, där de under en lång stund betraktar varandras ansikten, öppnar enligt min åsikt upp för tolkningsmöjligheter i Emmanuel Levinas och Paul Ricœurs anda.
Det finns såväl beröringspunkter som subtila skillnader mellan Kid och Moses, rollfiguren i den korta teatermonologen Un ange à ma porte. Den senare beskrivs som en man klädd i trasor: ”Afrikan förstås. Är han svart? Arab? Vad spelar det för roll?” Liksom Kid har Moses korsat havet under dramatiska omständigheter, hamnat i ett flyktingläger omgärdat av taggtrådsstängsel men lyckats fly därifrån. Nu vistas han som papperslös migrant i ett annat europeiskt land, möjligen Frankrike, helt marginaliserad och med en utsiktslös framtid framför sig. ”De borde sätta upp skyltar för dem som korsat havet: Förbjudet paradis. Läs detta och stick härifrån. Här finns inte plats för dig”, säger han, och i hans ord kan man förnimma en rejäl dos desperation. Precis som Kid betraktar han Europa som ett förbjudet paradis, men han är mån om att tillfoga att paradiset genomgått en förändring: ”nu omges det av taggtråd och flyktingläger […] och akta er, ni som inte är födda därinne men som är tokiga nog att vilja träda in i det”.
Har hoppet övergett Moses? Till skillnad från Kid yttrar han aldrig ordet ”hopp”, och den blandning av bitterhet och djup förtvivlan som bitvis präglar hans monolog tycks tyda på att han slutat hoppas på ett drägligare liv i Europa. Men ändå. I sin monolog vänder han sig till en anonym åhörare, en medmänniska som han stundvis kallar ”min okände vän”. Mot slutet vädjar han till honom: ”Öppna din port, min vän. Ge mig ett glas vatten. Hjälp mig att ge mitt liv en chans”. Men monologens slutackord är höljt i mörker:
”Nu vet jag att man inte kan sätta upp stängsel kring paradiset.
Det är kring helvetet man hittar taggtrådsstängsel.”
– En intervju med Azama från 2013