Jeana Jarlsbo skriver om den franska antologin Bienvenue ! 34 auteurs pour les réfugiés, där trettiofyra franskspråkiga samtida författare, bl.a. Philippe Claudel, Mathias Énard, Tahar Ben Jelloun och Marie Darrieussecq, skriver om människor på flykt utifrån olika infallsvinklar, när det idag gått tre år sedan bilderna av Alan Kurdi spreds över hela världen, när Syrienkriget ännu pågår och fler än nånsin förlorar livet på Medelhavet.
”Jag har knappt funnits. Min bit av livet blev så liten.” Så inleder den franske författaren Régis Jauffret sin sorgkantade mikronovell Aylan. Orden är som en gravskrift på papperet. I sin korta text, skriven i jagform, ger Jauffret röst åt Aylan, eller rättare sagt Alan Kurdi, den treårige flyktingpojken från Syrien vars livlösa kropp spolades upp på en strand vid turkiska Bodrum i början av september 2015.
Jauffrets mikronovell ingår i textantologin Bienvenue ! 34 auteurs pour les réfugiés, där sammanlagt trettiofyra franskspråkiga samtidsförfattare skriver om människor på flykt utifrån olika infallsvinklar. Antologin gavs ut av förlaget Points i samarbete med FN:s flyktingkommissariat i slutet av 2015, året då hundratusentals flyktingar och migranter strömmade till och genom Europa. Trots sitt blygsamma omfång är boken innehållsdiger och rymmer förutom texterna även ett flertal talande teckningar utförda av olika illustratörer.
Efter att fotografiet av Alan Kurdi inom loppet av ett par dagar hade spridits över hela världen, kom det att ses som en symbol för den pågående flyktingkatastrofen runt Medelhavet. Det är en oförglömlig bild med djup emotionell kraft, som berörde miljoner människor ute i världen och som efteråt väckte ett stort engagemang för flyktingar, men även etiska frågeställningar och diskussioner om det överhuvudtaget var rätt att publicera den.
I ett Europa översköljt av vågor av främlingsfientlighet och högerextremism väckte bilden av den livlösa barnakroppen inte helt oväntat också mindre humana reaktioner på sina håll, vilket Geneviève Brisacs titellösa novell vittnar om. Här berättar en ung kvinna vid namn Aka i upprört tonläge att några kompisar till henne efter att ha sett bilden fällde avskyvärda kommentarer: Hur vågar tidningarna tvinga på oss denna bild, varje gång man visar den blir det tusentals nya röster för Nationella Fronten, folk har fått nog av att bli skuldbelagda, vi får ingenting och de har allt, och så vidare och så vidare. Inte en tillstymmelse till sorg eller medkänsla fanns hos någon av kompisarna. Deras kommentarer upplöste nästan ögonblickligen Akas vänskapsband till dem.
Skulle den outsägliga katastrof som var i antågande i 1930-talets Europa ha kunnat ske utan en utbredd likgiltighet inför andras lidande? Jag kan inte låta bli att ställa mig denna fråga vid läsningen av Philippe Claudels förtätade text Baignade interdite (Förbjudet att bada), en av antologins absoluta höjdpunkter. Som få andra franska samtidsförfattare har Claudel i roman efter roman skildrat de grå själarnas anatomi. Så även i Baignade interdite, där en man utan namn och i obestämbar ålder brukar fördriva tiden med att sitta på en bänk vid havet i väntan på att få se flyktingbåtar vid horisontlinjen. Det är hans dagliga spänningsstund, ty båtarna kan sjunka eller kapsejsa vilket ögonblick som helst och flyktingarna är inte särskilt duktiga på att simma. ”De snarare flyter än simmar. Och när de väl flyter är de ofta blå och stela. […] Alltså knalldöda”, berättar han för en okänd person som en dag sätter sig bredvid honom på bänken. Och så pekar han på en skylt där det står ”Förbjudet att bada” och förklarar att det är mycket starka strömmar vid badstranden, så ingen vågar ta sig ett dopp där på sommaren.
Skulle mannen kunna tänka sig att hjälpa flyktingar? Nej, man kan inte hjälpa alla, svarar han. Och så tillfogar han: ”Och varför skulle man hjälpa vissa men inte andra? Det vore orättvist. Så det är lika bra att inte hjälpa någon. För rättvisans skull.”
Liknar flyktingarna oss, undrar hans samtalspartner. Nej, inte riktigt: ”De är magrare. Och så har de ögon. […] Annorlunda ögon. Intensiva. Oroliga. Plågade.” Och ändå. Enligt egen utsago tycker mannen om att se de klena flyktingbåtarna när de skymtar vid horisonten, och så flyktingarna som står tätt intill varandra: ”Man skulle kunna tro att de går på vattnet. Som Jesus. Båten försvinner under deras tyngd. Den är alltid en hårsmån från att sjunka. […] Och när den väl börjar sjunka går det snabbt. Havet slukar dem som en jättemun. Sen finns det ingenting kvar. Bara vågorna.”
Kanske har en del av flyktingarna i de ranka båtarna flytt kriget i Syrien och valt att göra den ytterst riskfyllda resan över Medelhavet i hopp om att kunna lappa ihop sina söndertrasade liv någonstans i Europa. Kanske är de lika plågade av sina sorger och sina minnen som Habib, huvudgestalten i Aidez-nous à retourner chez nous! (Hjälp oss att återvända hem), en novell av hög intensitet där den Marockofödde författaren Tahar Ben Jelloun gestaltar en människas oerhörda lidande i krigshelvetet i Syrien. Habib står på randen till galenskap efter att ha förlorat allt som gav hans liv mening. På några få sekunder utplånades hans familj – hustru och tre barn – i ett bombanfall. Nattetid får han gråtattacker, han ser deras ansikten utföra en dödsdans, om och om igen. När han sträcker ut armarna för att famna sin hustru och sina barn är det bara tomrum han sluter i sin famn.
Att Habib trots allt klamrar sig fast vid livet beror på en enda sak, nämligen hans besatthet av tanken att de skyldiga – skyldiga till utplåningen av såväl hans familj som tusentals andra syriska familjer – med tiden måste ställas inför rätta. Först och främst Bashar al-Assad, en ”hållningslös drummel” vars far Hafez utomordentligt väl förberett honom för uppgiften att ”eliminera två tredjedelar av sitt eget folk”; sedan George W. Bush, som med Irakinvasionen utlöste en rad katastrofer vilka lett till kaos i hela Mellanösternregionen.
Tillsammans med en ström syriska, irakiska och kurdiska flyktingar får Habib senare passera den turkiska gränsen. Runt omkring honom är folk lättade, barnen börjar springa och leka, många familjer uttrycker sin lycka över att ha överlevt massakrerna, medan Habibs ensamhet blir ännu ödsligare än tidigare. Det enda han nu drömmer om är att de skyldiga får sitt rättmätiga straff. En alldeles onåbar dröm, det är han medveten om. Men han kan inte låta bli att fortsätta drömma.
Också Mathias Énards text J’étais étranger, vous ne m’avez pas accueilli (Jag var en främling, och ni tog inte emot mig) handlar om det syriska inbördeskriget, dock betraktat ur ett västerländskt perspektiv. Texten är skriven i första person plural, vi-form, som en kollektiv självrannsakan och samtidigt en anklagelseakt utan nåd, riktad först och främst mot Frankrike, möjligtvis även mot den övriga västvärlden. Redan i inledningsraderna låter Énard oss ana ett återhållet raseri blandat med en gränslös besvikelse: ”Vi visste alla att den syriska Baathregimen var giftig, en regim av mördare och torterare – och vi tolererade den. Inte nog med det: vi stärkte den.” Här påminner Énard oss om att Bashar al-Assad den 14 juli 2008 på inbjudan av Nicolas Sarkozy närvarade vid festligheterna när Frankrike firade sin nationaldag (det var för övrigt inte hans enda Frankrikebesök under Sarkozys tid vid makten). Vidare skriver Énard: ”Vi visste att den syriska armén och dess hejdukar […] inte för ett ögonblick skulle tveka att skjuta mot folkmassan, tortera motståndare, bomba städer och byar – och vi brydde oss inte.”
Med skoningslös rättframhet genomlyser Énard Frankrikes och den övriga västvärldens passivitet vad gäller inbördeskriget i Syrien, deras dubbelmoral, deras likgiltighet för det syriska folkets oerhörda lidanden – och för flyktingarna: ”Vi är dödens geografer. Förgörelsens utforskare. Vi är portvakter. Vi bevakar sorgens port. Varje dag knackar det på våra portar. Och vi räknar bultningarna på våra portar.”
I början av hösten 2015, då Europa stod inför den största flyktingtillströmningen i modern tid, ville åtskilliga människor bryta den allmänna likgiltigheten genom att frivilligt engagera sig för flyktingar. Marie Darrieussecq berättar i texten Veille citoyenne (Medborgerlig vaka) hur tolv kvinnor i åldern 30 till 50 år med förenade ansträngningar lyckas få myndigheter att börja agera och därmed ordna tak över huvudet åt ett fyrtiotal flyktingar från det provisoriska lägret vid Porte de Saint-Ouen i Paris (så vitt jag vet utrymdes lägret av polisen i början av oktober 2015). Hon preciserar att det rör sig om en spontant tillkommen grupp som vill övervinna sin känsla av maktlöshet genom att snabbt och beslutsamt skrida till handling.
Man anländer till lägret ”som Fabrizio till Waterloo, utan att begripa någonting”, skriver hon och syftar på Fabrizio del Dongo, centralfiguren i Stendhals roman Kartusianklostret i Parma, som deltar i slaget vid Waterloo men upplever händelserna på slagfältet genom en overklighetsdimma. På samma sätt blir nuet ogripbart för berättarjaget i Darrieussecqs text, man är vittne till en viktig händelse utan att kunna sätta ord på den: ”migranter, asylsökande, landsflyktingar, Aylan, Lampedusa, grekiska öar, Calais-djungeln…”
Nog skulle associationen till Stendhals romangestalt kunna passera obemärkt eller ses enbart som ett uttryck för Darrieussecqs intertextuella leklust. Dock tycks hon peka på en väsentlig aspekt av vår förståelse av samtiden samt dess relation till historien och kommande tid, en relation som den italienske författaren Claudio Magris med djup insiktsfullhet skriver om i sin essäbok Donau:
”Historien blir verklighet först senare, när den redan förflutit, eftersom de allmänna sammanhangen ger en händelse dess räckvidd och betydelse först när de många år senare nedtecknats i annalerna. […] För Fabrizio del Dongo existerar ännu inte slaget vid Waterloo medan han är i färd med att utkämpa det. I det rena nuet, den enda dimension vi för övrigt lever i, finns ingen historia.” (översättning Barbro Andersson)
För några författare som medverkar i föreliggande antologi är Frankrike deras adoptivland, och exilerfarenheten har satt sin prägel på deras liv. Med ytterst inkännande blick betraktar den Marockofödde Abdellah Taïa strömmen av irrande flyktingar och migranter på Paris gator under sensommaren 2015 och identifierar sig starkt med dem i den självbiografiska berättelsen Ils sont comme moi (De är som jag). Flyktingarna har just kommit till Frankrike, men de vet redan att det är dags för dem att ge sig iväg eftersom man inte vill veta av dem här. ”Också här har ögonen blivit barska, kallsinniga, obarmhärtiga. Också här är hjärtana döda.” Men vart ska de ta vägen? Vart ska de fly?
Taïa berättar hur han vid ankomsten till Paris 1998 trodde att han skulle få bli en fri individ, men hans förväntningar infriades inte: ”Paris berusar sig på sina egna sånger om frihet utan att ge den till alla. Också Paris tvingar en att sänka blicken, hålla låg profil, låta sig placeras i ett fack” ämnat för utlänningar. Men ändå. Taïa medger att han är betydligt lyckligare lottad än flyktingarna, vilka med förtvivlans kraft ”korsar kontinenter, länder, hav, gränser” och ”genomlever ett helvete” i tron att Europa kan bli deras räddning.
Det är mitt i natten, och Europa sover tungt i Valérie Zenattis originella, tänkvärda novell Europe, une nuit (Europa en natt). En man försöker varsamt väcka vår gamla kontinent, dock förgäves. Under det att han försöker orientera sig i mörkret får han plötsligt syn på en ung kvinna, iklädd jeansshorts och en t-shirt med texten I will survive på. Hon känner igen honom ögonblickligen, trots att han gick ur tiden i slutet av maj 1939. Det är författaren Joseph Roth.
Hon har läst alla hans böcker, säger hon och tar fram ett exemplar av Judar på vandring ur bakfickan. Smickrad över att någon fortfarande läser hans böcker vill han ställa frågor till den unga kvinnan, men hon avbryter honom, hon vill absolut inte berätta vad som skedde i Europa efter hans död den 27 maj 1939. Hennes plågade ansikte oroar honom. I bakgrunden hörs bränningar som bryts mot stranden, och kvinnan börjar berätta för honom om flyktingarna, om båtarna som ibland kapsejsar, om kvinnor, barn, män som drunknar. Om vår tids Europa.
Tre år har förflutit sedan bilderna av Alan Kurdi spreds över hela världen. Syrienkriget pågår fortfarande, flykten över Medelhavet är i dag förenad med ännu större risker än tidigare, så färre flyktingar och migranter gör den livsfarliga resan, men av dem är det fler som mister livet – drygt 1 600 människor har omkommit hittills i år. En ännu kraftigare våg av främlingsfientlighet och högerextremism sköljer numera över Europa, medan ett slags förlamande likgiltighet för den pågående flyktingkatastrofen tycks utbreda sig.
Joseph Roth klarsynta ord om akuta och kroniska katastrofer gäller i högsta grad i vår tid också. Vid en akut eller kortlivad katastrof är människorna hjälpsamma eftersom de är skakade, skriver Roth i Judar på vandring (i svensk översättning Bo Isenberg). Men de har så svårt för att stå ut med kroniska katastrofer då:
”katastroferna och deras offer med tiden blir dem likgiltiga, om inte otrevliga. Så djupt rotat är sinnet för ordning, regler och lagar hos människorna att de vill acceptera lagvidriga undantag, förvirring, dårskap och vansinne bara en kort tid. Men om dårskapen varar länge, förlamas de hjälpsamma händerna, slocknar barmhärtighetens låga.”
- Klicka här för att läsa Håkan Lindgrens översättning av Joseph Roths ”Leningrad”
- Klicka här för att läsa Kenneth Hermele om arbetsmigrationen
- Klicka här för att läsa Lena Kåreland om den franska ungdomsboken Les Étrangers (Främlingarna)
- Se en video från förlaget och UNHCR där flera av författarna förekommer