Många av vår tids främsta Tysklandskännare råkar vara engelsmän – och detta oaktat att de båda folken var i storkrig med varandra två gånger under 1900-talet, närmare nio år av slaktande. Eller kanske just därför? Jag tänker på sådana som David Blackbourn, Christopher Clark (visserligen född australiensare), Geoff Ely, Richard J. Evans, Ian Kershaw. Deras forskningar rör centrala fält i Preussens, kejsardömets och Tredje rikets historia, och på det sättet kan de faktiskt sägas vara en aning obrittiska.
Till samma krets som Blackbourn och de andra herrarna hör utan tvivel Mary Fulbrook. Hon skrev för några år sedan ett djärvt och imponerande arbete om DDR-staten mellan uppgång och fall, The People’s State. East German Society from Hitler to Honecker (2005). Där drev hon tesen att det östtyska samhällets relativa stabilitet bäst kunde förstås om man beaktade de mentala och intellektuella strukturer som sög in stora skikt av befolkningen i ett ansvarstagande för kollektiva vardagssysslor, ett slags självförvaltning som inte fick eller kunde ifrågasätta partidiktaturens grepp om människorna men som gav dessa människor en viss inre resning mitt i allt som var otillåtet. ”Participatory dictatorship” kallade hon systemet. Tankegången är inte helt förenlig med standarduppfattningen om den realsocialistiska ordningen, att allt som inte är förbjudet är obligatoriskt. Repressiv tolerans skulle man måhända ha kallat det med en äldre – Marxinfluerad – terminologi. I DDR-boken tycks Fulbrooks närmast ha inspirerats av Max Weber, ”borgarklassens Marx”, som han ibland kallas.
Fulbrooks senaste bok tar upp den lokala förvaltningsapparaten i Hitlertyskland under andra världskriget – och detta ur ett mycket särpräglat personligt-professionellt perspektiv. Hennes mor var en tysk judinna, aktivt kristen med starkt socialistiskt engagemang och gift med en praktiserande jude. Hon flyttade först till Spanien, sedan tillbaka till Tyskland, för att till slut bosätta sig i Storbritannien. Moderns bästa väninna, Alexandra, med aristokratiskt påbrå, gifte sig med en ung civilämbetsman som redan tre veckor efter Hitlers makttillträde anslöt sig till nazistpartiet. Inte fullt sex månader efter andra världskrigets utbrott och den tyska invasionen av Polen utnämndes maken Udo Klausa, trettio år gammal, till Landrat, ett slags regionalchef, i Bedzin i Oberschlesien, det sydöstra hörnet av det gamla historiska landskapet som efter första världskriget tillförts Polen.
Det var en snabb befordran – men till en början bara en tillfällig sådana. Klausa hade tidigare haft befattningar i det som blev det tyska generalguvernementet Polen, innan han i slutet av februari 1940 anlände till Bedzin, med sin unga familj. Där förblev han under kriget, bortsett från kortare utflykter till fronten då kraftmätningen mellan Tyskland och Ryssland hade inletts, såsom reservofficer i ett anrikt preussiskt rangregemente.
Under hela tiden brevväxlade de bägge väninnorna, Klausas hustru och Fulbrooks moder, med varandra, men utan att några detaljer om makens förehavanden som regional ämbetsman yppades. Efter det tyska militära nederlaget undkom Klausa ockupationsstyrkorna, han flydde västerut utan att hamna i läger och när den västtyska staten hade etablerat sig och fått all rättsskipning i egna händer, fortsatte han sin karriär i förbundsrepubliken på ungefär samma administrativa nivå som under Hitler. Hans närmaste mentor, en fullblodsnazist, gick samma positiva öde till mötes.
För familjen Fulbrook i Storbritannien skulle det komma som en chock när det uppdagades att Klausas egna berättelser om sin verksamhet under naziregimen inte stämde med kontrollerbara fakta. Mary Fulbrooks bok formas till en lärorik redogörelse, med oupphörlig reflektion, för den politiska undanflyktens psykologi i en enskild individs levnad. Uppdraget i Oberschlesien för Klausa, liksom för alla anställda i den Hitlertyska maktstaten, var att germanisera denna landsända som, i olikhet med Restpolen, införlivades med det Stortyska riket. Det stora folkflertalet bestod av polacker och judar. Uppgiften kunde inte lösas på annat sätt än genom expropriationer, utrensningar, deportationer och organiserade mord – allt i forcerad masskala. Allt detta tvång och våld pågick från dag ett av den tyska närvaron. När Klausa infann sig kan han inte ha varit obekant för några av dessa aktiviteter – i själva verket var han tvungen att se till att maskineriet fungerade till sina överordnades belåtenhet, alldenstund han efter ett och ett halvt år som tillförordnad siktade till ordinarie tjänst. Det måste ha underlättat att han 1936 utgav en liten skrift där han slöt upp kring raspolitiken.
När sedan folkmordet inleddes på allvar fanns Auschwitz på bekvämt avstånd från de många uppsamlingslägren. Men Fulbrook är mycket noga med att påpeka att nazisternas förföljelser av den ursprungliga befolkningen, den hårdhänta rasutplåningspolitiken, de beordrade morden på judar och polacker inte primärt var följden av det tyska anfallet på Sovjetunionen i juni 1941. Allt sådant var prövat och praktiserat gott och väl ett och ett halvt år i förväg, i detta dödens territorium som av den amerikanske historikern Timothy Snyder har benämnts bloodlands.
Och Klausa och hans likar var med på detta. I själva verket: det hade inte kunnat ske dem förutan. Mary Fulbrook menar intressant nog att det inte räcker med den klassiska triaden förövare, offer, åskådare för att förstå hur brutaliteten och de överlagda massmorden kunde organiseras. Man måste också räkna med mängden av funktionärer – av tillhandahållare av tjänster och förmånstagare av varor och rikedomar – som alla drog fördel av den förda politiken mot rikets fiender. Funktionärerna skodde sig och kunde bli riktigt välmående genom att ställa sig till förfogande och blunda för rysligheter som de själva bidrog och uppmuntrade till.
Dessa var de ”vanliga tyskarna”, de som mer än gärna kom över judisk och annan plundrad egendom. Fulbrook lägger sig här nära den tyske historikern Götz Alys omstridda resonemang i boken Hitlers Volksstaat. Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus (2005), där denne försökte sig på att ge en materiell förklaring till att Tredje rikets krigspolitik som offrade så många tyska soldatliv ändå kunde åtnjuta en så pass vidsträckt popularitet och göra Hitlerstaten till ”eine mehrheitsfähige Zustimmungsdiktatur”. Naturligtvis fanns chansen, som Christopher Browning klargjort i sin berömda om ett tyskt specialkommando, att inte delta i excesserna. Klausa ansåg sig förhindrad att ta den.
Fulbrook har grävt i offentliga arkiv, utnyttjat tjänsteutlåtanden och följt ordervägarna, hämtat upplysningar ut privatbrev, citerat och värderat vittnesutsagor, intervjuer (egna och andas) och placerat in sin analys i en fortgående diskussion om det nazistiska våldsherraväldets väsen och funktionssätt. Hennes vrede, hennes personliga vemod finns i själva angreppssättet; invektiv och alldeles överflödiga svartmålningar av dramats aktörer är henne främmande. Handlingarna får tala. Läsaren förstår var skulden ligger och hur den ska fördelas.