I Sylvia Plaths novell Mary Ventura and The Ninth Kingdom drar huvudpersonen i tågets handbroms och hoppar av innan det når det nionde kungariket – ”the kingdom of negation, of the frozen will”. Med novellen som utgångspunkt – den skrevs redan 1952, när Plath var bara tjugo, men gavs ut först förra året – söker sig Elin Cullhed här fram i Plaths liv och författarskap.
Hängivna Sylvia Plath-läsare får titt som tätt nya litterära köttben stuckna till sig. Att hennes sista dagbok förstördes av exmaken Ted Hughes är väl känt, och något som han själv berättat om. I en intervju med Paris Review 1995 säger han:
”What I actually destroyed was one journal which covered maybe two or three months, the last months. And it was just sad. I just didn’t want her children to see it, no. Particularly her last days”.
Men att också den sista romanen skulle vara förstörd är inte helt belagt. Kanske kan den fortfarande dyka upp någonstans. Plath skrev den under det sista halvåret 1962, då hon också var upptagen med att skriva sina berömda Ariel-dikter. På sommaren heter romanen The Interminable Loaf, på svenska med den ungefärliga, dubbla betydelsen ”Den evinnerliga limpan”; också i brittisk kontext ”Den evinnerliga hjärnan”, senare får den arbetstiteln Double Take (ung. ”Vid en andra granskning”) och sist Double Exposure (”Dubbelexponering”, ”Palimpsest”).
Sylvia Plath hade alltid intresserat sig för dubbelgångartemat. Hennes examensarbete på Smith College 1955 berör ämnet och att översätta Plaths dikter är erkänt svårt, eftersom orden söker flera betydelser, utöver den raffinerade symbolik som texterna också vill komma åt. Den sista romanen berörde erfarenheterna Plath själv gjorde vid tiden hon skrev den. Det handlar om äktenskap, sviken kärlek och om livet i en liten sluten engelsk by.
I väntan på att denna sista roman ska uppenbara sig, får vi nöja oss med ungdomstexter. Förra året, 2019, gavs novellen Mary Ventura and The Ninth Kingdom ut. Plath skrev texten som tjugoåring, i december 1952, vilket gör novellen till ett förstlingsverk, en text där man lär sig skriva. ”This story is very recognizably a piece of juvenalia”, ansåg Constance Grady i Vox, och Claire Armitstead i The Guardian skrev: ”One can see why Mademoiselle magazine would have declined to publish such a nihilistic allegory.” Plath hade under sommaren 1952 vunnit det glättiga magasinet Mademoiselles novellpris för sin novell Sunday At The Mintons, och hon tjöt av lycka till sin mamma i ett brev: ”ME! Of all people!” Nu kunde hon sluta hacka på sig själv för att hon inte alls gillade att sommarjobba som servitris på hotellet i Belmont, nu kunde hon pusta ut efter första läsårets hektiska tempo på Smith College; hon hade äntligen kommit framåt i sitt skrivande. Men novellen hon skickade in nästa gång, den om Mary Ventura, åkte på en nit och blev refuserad av samma tidning.
Sylvia Plath var poet och hängiven dagboksförfattare, men det var som prosaist hon ville glänsa och få framgång. Sorgen över att inte vara skicklig nog övermannade henne ofta. Dagböckerna blev det livsverk Plath författade medan hon febrilt försökte pressa fram det som skulle framstå som Riktig Litteratur. I dem gör Plath sig själv ovetande litteratur av allt det som de kommande decennierna skulle komma att förändra och göra postmodernism av: jaget, det subjektiva, sammanblandningen av liv och skrivande (autofiktion!); det fragmentariska.
Men framför allt gör hon litteratur av sin röst. Det kan vara starkt att läsa dagboken, Plaths röst är så genomträngande, nästan så att det inte går att värja sig mot den levda erfarenheten. Dagboken blev platsen där Plaths röst fick förbli ocensurerad, medan så mycket i hennes liv handlade om att förställa och anpassa bort den starka rösten. Ted Hughes skriver i förordet till Plaths noveller (1976) att hennes ”ihärdiga ansträngningar att år ut och år in skriva konventionell skönlitteratur” i hopp om att tjäna pengar blev ”till ett envist förnekande av hennes begåvning.”
Hur förnekar man sin egen litterära begåvning? För att rättvist kunna ta till mig Sylvia Plaths ungdomslitterära verk måste jag veta något om de villkor en ung kvinna i femtiotalets Amerika växte upp med, och försöka förstå vilken djup inverkan de hade på hennes skrivande.
När Sylvia Plath börjar Smith College som nittonåring 1951, presenteras hon på skolan i en tecknad satirsketch i tidningen Peoria Star under rubriken ”Teen Triumphs”, där hon fått en roll som ko. Kon säger:
”BORN TO WRITE! Sylvia Plath, 17, really works at writing. To get atmosphere for a story about a farm she took a job as a farm hand. Now, she’s working on a sea story. A national magazine has published two of her brain children! The real test of being a writer. The little Wellesley, Mass blonde has won a full scholarship to Smith College.”
Alltså: En ”liten förortsblondin från Wellesley, Massachussets.” Och: ”Två av hennes hjärnfoster.” Sylvia Plaths första reaktion är att skratta med de andra som skrattar. Men – lätt tagen av sketchens ironi, och något skamsen över den tvivelaktiga uppmärksamheten, skriver hon till sin mamma att hon på något sätt önskar att alla ska glömma bort den där artikeln ett tag.
Plath lär sig tidigt att bli betraktad och bedömd, och att invertera den granskande blicken och vända den mot sig själv. Ambitioner räcker inte till för att uppnå framgång, det handlar också om hur dessa ambitioner ska skärskådas och passa in i en ung kvinnas kropp. Vad är tillåtet att göra, säga, känna, visa? Dagboken kryllar av variationer på dessa kval. I november 1952 skriver hon: ”Jag vet inte vem jag är, vart jag är på väg – och jag är den som måste finna svaren på dessa ohyggliga frågor. /…/ Det finns ingenstans att ta vägen – inte hem, där jag skulle yra och gråta som en grotesk narr på mammas kjolar – /…/ Kommer jag att bli sekreterare – en självurskuldande, oinspirerad hustru som i hemlighet är svartsjuk på min mans förmåga att utvecklas intellektuellt & yrkesmässigt medan jag är utestängd – kommer jag att undertrycka mina pinsamma begär & ambitioner, vägra ta mig själv på allvar och antingen bli galen eller neurotisk?”
Plaths metod att hålla kvalen i schack blir att glänsa, att bada i yttre bekräftelse. När hon 1953 väl blir antagen som gästredaktör på det glassiga magasinet Mademoiselle i New York är det som ett eget universitet, en flickskola i hur mycket frihet man får ta och hur mycket man måste avstå. Plath tycker sig se igenom alltihop, och blir skräckslagen av tomhetskänslan. Så detta var alltså institutionerna hon drömt om, Smith och Mademoiselle, femtiotalets fulla frihet för flickor?
Detta var inte världen som hon trodde hade öppnat sig. Det var inte The New Yorker, det var inte Harvard, det var inte Europa; det var inte djup intellektualism. Allt var utanpåverk, på låtsas. ”Det enda jag var bra på var att få stipendier och priser”, som Esther Greenwood konstaterar i Glaskupan, romanen som Plath skrev 1961 och som handlar om denna sommar. När Plath väl hemkommen från New York hittas omtöcknad i sin mammas källare efter ett första allvarligt självmordsförsök har försvinnandet i tre dagar rönt stor publicitet i lokaltidningen. Plath har under sin frånvaro blivit en kändis. Hennes eget liv har blivit dramatik. Kommer hon efter den här händelsen att betrakta sitt liv ännu mer utifrån, förväxla liv med skrivande, text med verklighet, kärlek med uppmärksamhet?
När Plath fattat pennan för att skriva Mary Ventura And The Ninth Kingdom i december 1952, nyss fyllda tjugo år, tror jag att hon skrev om ett sätt att hoppa av, att skolka, från denna utstakade väg i kvinnolivet. Mary Ventura, ett namn taget från Plaths riktiga skolkamrat (”I am Mary. Mary is me”; skriver Plath) med efternamnets betydelse ”Fortune” på spanska – lycka – tänk ”The Great Girl” – ska sättas på ett tåg, med destinationen okänd. Flickan försöker skaka resan av sig redan på perrongen då hon drabbas av en olycksbådande känsla, men föräldrarna vill inte veta av några protester. Hon bara måste åka. Väl inne på tåget, detaljrikt beskrivet med dess röda säten av plysch, slår hon följe med en äldre dam som stickar på en grön tröja, ”for a girl just about your size too”. Den äldre damen hjälper Mary att förstå vart hon är på väg, och hon inser att hon sitter fast på ett tåg som ska ta henne till helvetet.
Utanför tågfönstren brinner skogarna, solen är orange och stor, och ju längre de åker desto mer fruset blir landskapet – de är på väg norrut, till ”slutstationen”. Det finns inget sätt att ta sig av, inget sätt att åka tillbaka. Mary ser sig omkring på de blaséartade passagerarna och ser att alla redan verkar döda, de bara lyder order. ”Men vad är det nionde kungadömet?” frågar Mary till sist. ”It is the kingdom of negation, of the frozen will”, svarar damen, som gärna vill hjälpa Mary att hoppa av. Mary blir fast besluten om att fly, och drar i handbromsen redan i det sjunde kungadömet. Hon springer från fångenskapen och de onda konduktörerna som jagar henne. Ute, i friheten, är det vår, och hon tas emot av en vänlig kvinna som moderligt yttrar orden: ”I have been waiting for you, dear.”
Eftersom Plaths texter så ofta blir lästa mot bakgrund av hennes eget liv, som vore det ett facit till hela hennes författarskap, så har även den här novellen blivit läst som en allegori över Plaths ödesval i livet – att begå självmord. I den förståelsen av Plaths skrivande är det som om den då tjugoåriga Plath i Mary Ventura and The Ninth Kingdom skulle ha förutspått sitt eget liv. Men denna saga – med Plaths egna ord ”a vague symbolic tale”, kan lika gärna läsas som ett ode till kraften att ha sitt liv – inte sin död – i sina egna händer, att gå sin egen väg. Givet vad man vet om Plaths kluvna relation till sin mamma – kvinnan som varit sekreterare åt sin make, något som Plath svor att aldrig bli – är slutet på novellen extra rörande. Mary omsluts av det moderliga, men kryper inte tillbaka in i livmodern utan bär sig själv framåt, mot en gudslik moderskärlek.
Plath hade bara några veckor kvar att leva när hon i den korta texten America! America! (publicerad i Punch i april 1963) beskrev sin konforma uppväxt i femtiotalets Amerika. Hon skriver om den förödande likformigheten som kom att ta kål på hennes talanger, som hon själv kvävde och inte gav legitimitet åt. ”Maybe I was just too weird to begin with”, skriver hon nedvärderande, och fortsätter med sin typiska Plathska ironi: ”What did these picked buds of American womanhood do at their great sorority meetings? They ate cake; ate cake and chatted about the Saturday night date. The privilege of being anybody was turning its other face – to the pressure of being everybody; ergo, no one.” Hela texten slutar i ett vemodigt framåtblickande: ”Did I glimpse, in the First Aid cabinet, a sparkle of bottles – soothers and smootheners for the embryo rebel, the artist, the odd?”
Detta skriver Plath samma månad som hennes autofiktiva debutroman Glaskupan har kommit ut i England. Till och med där har Plath förnekat sin egen röst, och använt sig av en pseudonym. Sylvia Plath kunde så sent som 1962 inte hantera tanken på att ett författarskap måste innebära ett visst mått av hänsynslöshet, och ville skona de läsare som kunde ta illa vid sig av igenkänning.
Hur ska jag som läsare av Sylvia Plaths författarskap kunna tåla tanken på att Plath förnekade sin egen litterära begåvning? Jag tror inte att hon gjorde det. Men utsikterna för en ung skrivande kvinna att under amerikanskt femtiotal verkligen lyckas ge sig hän och ”gå hela vägen” var helt enkelt för små. Särskilt som Plath också bar på en längtan efter att bli ansedd, gifta sig, få barn, tjäna pengar och stå med en fot i ”verkligheten”. Lägg därtill en eftervärld som på vissa sätt har missat hur man ska hantera Plaths begåvning. Glaskupan är den text som blivit allra mest läst av Plaths texter, men en bok hon själv inte var litterärt stolt över men såg som en möjlig inkomstkälla.
När jag läste feministisk litteraturvetenskap på 2000-talet fick jag lära mig att de kvinnliga historiska författarskapen måste man ”hacka sig in i”, de måste läsas mot bakgrund av sin kontext, de har ofta blivit fellästa och historieskrivningen kring dem är inte sällan futtigt gjord. Ibland är deras kvarlåtenskap förstörd. Deras stilfigurer och litterära grepp döljer ofta något vi ännu inte sett. Ironi är en vanlig sådan stilfigur – i brist på möjlighet att säga saker rakt ut bäddades budskap in i förtäckt ironi, en stilfigur Plath gärna använde.
Viktiga texter som Sylvia Plaths sista dagbok och hennes sista roman har vi helt enkelt inte tillgång till, dem får vi skapa själva i vår föreställning av hennes författarskap. Men i en av Plaths tidiga texter, och oavsett det vi vet om historien, springer fortfarande Mary Ventura bort från det ödeståg hon placerats på mot sin vilja, ”like one awakening from a sleep of death”. Hon springer förbi de vita rosorna och påskliljorna på torget. Hon gör det för att själv ta sig den frihet världen nekat henne.