Det är väl ändå lite märkligt att det i dessa tider inte skrivs fler satiriska romaner och skälmstycken om vårt geopolitiskt rubbade sakläge. Detta som avväpnande alternativ till den (förvisso fullt förståeliga) harm och paralyserande chockverkan som grasserar i svallvågorna efter den plötsligt autokratiskt anstrukna världsordningen.
Reaktionerna på vad som allmänt uppfattas som en osäkrare och hotfullare värld tar sig, åtminstone för oss européer, gärna uttryck i indignation och rädsla. Men det slags känslolägen är som regel trubbiga instrument i kampen mot ”det onda”. Något slags inre motstånd mot tingens ordning kan emellertid lättare uppnås med en lagom dos stoisk fördragsamhet med mänsklighetens dårskap än genom att ständigt kapitulera för uppbragtheten, som i längden snarast är att likna vid ett mentalt självskadebeteende. Ett gott tips för alla läs- ochh skrivkunniga vore därför att inte låta sig dräneras av det ondsinta och dåliga, utan att höja blicken, hålla en smula avstånd till den påträngande verkligheten och ge sig hän åt drift och komedi. Skräck utmanövreras lättast med skratt.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Redan de gamla grekerna och romarna var förstås överdängare i att häckla den politiska maktens vanvett och förblindelser, vilket bland andra den äldre attiska komedins mästare, Aristofanes, gett fina prov på. Hans närmast studentspexiga och könsligt explicita komedi Lysistrate, där den kvinnliga titelpersonen uppmanar Athens kvinnor till sexstrejk för att få männen att sluta kriga, driver inte minst gyckel med samtida makthavare i den demokratiska stadsstaten.
Bertolt Brechts och Kurt Weills opera Staden Mahagonnys uppgång och fall är ett modernare exempel på en närmast absurdistisk satir över den parasiterande västerländska civilisationen, där stadens domstol betraktar fattigdom och nöd som det allra grövsta brottet. För att nu inte tala om Thomas Pynchons tidiga roman och postmodernistiska klassiker Buden på nummer 49; en parodisk och svindlande rundmålning av det paranoida och konspiratoriska USA och dess politiskt, ekonomiskt och kulturellt förvirrade tillstånd.
De båda sistnämnda typexemplen – grundandet av en stad för strebrar och opportunister, respektive en supermakts närmast hysteriska relation till sig själv – leds tankarna osökt till under läsningen av den tyske, sedan länge i Österrike bosatte mångsysslaren Dirk Stermanns i höstas utgivna roman Die Republik der Irren (Dårarnas republik). Den avgörande skillnaden mellan hans litterära skapelse och de båda andras, är att han i sin berättelse själv inte behöver förlöjliga eller ironiskt vränga till verkligheten – det sköter nämligen romanfigurerna utmärkt alldeles på egen hand. Den likafullt och som vanligt spefulle Stermann – författare, komiker och i hemländerna välkänd kabaréartist – har i den här romanen om ”historiens galnaste stat” helt enkelt kunnat utgå från verkliga händelser som utspelade sig på vår kontinent för ett sekel sedan.
Och visst utmärkte sig den kortlivade Fristaten Fiume (1920–1924) som en i högsta grad apart statsbildning under den turbulens och förvirring som rådde efter första världskrigets slut. Hamnstaden (dagens kroatiska Rijeka vid Adriatiska havet) hade fram till krigsslutet tillhört Österrike-Ungerns och habsburgarnas kejsarrike, men nu utropats till en fri republik efter att den excentriske italienske diktaren, krigshjälten och glödande nationalisten Gabriele D’Annunzio ridit in med sin frikår. Ingen nation erkände fristaten under dess formella existens mellan hösten 1920 och våren 1924, då den slutligen annekterades och införlivades med Mussolinis fascistiskt styrda Italien.
Romanens bisarra persongalleri, där Il Duce förstås också ingår, gör det möjligt för Stermann att excellera i det slags raljanta vändningar och dråpliga scener som blivit något av hans adelsmärke. Efter förkunnandet av fristatens grundande flockas snart protofascister och lycksökare, skojare och idealister, konstnärer och diktare, futurister och nudister i den kuriösa staden.
På spefullt gott humör ger författaren så gestalt åt effekterna av ett för all del reformivrande och Monty Pythonskt påhittigt, men i slutändan barockt och vansinnigt statsstyre i konstant gungning. Att republiken kommer att gå under står hur som helst klart redan från början.
Förvånansvärt radikala reformer som pressfrihet och rösträtt för kvinnor i all ära, men hur kombinera detta med alla fascistiska symboler och ritualer, med de otyglade drog- och alkoholintagen eller med de ständiga upptågen och backantiska orgierna? Att det hela alltså skildras med hänsyn till verklighetsbakgrunden, som lär ha varit väl så kufisk som under Stermanns lössläppta penna, piffar förstås upp den litterära anrättningen än mer.
Just futuristerna spelar en stor roll i det besynnerliga politiska dramat, i särskilt hög grad dess grundare Filippo Tommaso Marinetti – författare till det Futuristiska manifestet – som bevisligen besökte Fiume. Stermann kan helt enkelt inte låta bli att i dialogerna lägga allsköns smattrande lustigheter i dennes mun (gissningsvis en del påhittade, andra faktiska citat): ”Det är inte utan anledning man kallar mig för Europas koffein!” ”Länge leve jordbävningen!”
Futurismen hade nog så mycket drastisk humor inbakad i sin konstnärligt hisnande jakt på spektakulära och utmanande visioner, men inspirerade samtidigt till cementerandet av det auktoritära. Så lierade sig inte sällan de italienska futuristerna med Mussolinis fascistiska projekt, medan deras ryska yrkesbröder, med poeten Majakovskij i spetsen, ägnade sig åt överdrivna lovtal till den politiska motpolen: Sovjetkommunismen. Frågan är bara vilken statsbildning som mest liknarde D’Annunzios Irrenrepublik – Lenins och Stalins arbetarstat eller Mussolinis dittatura fascista.
Med tanke på Stermanns bakgrund som folkkär gycklare och fabulerare, med sin arsenal av gisslande och humoristiska element, kunde man här möjligen förvänta sig (eller befara) liknande inslag i romanen. En av de stora förtjänsterna med boken är att han tvärtom är ovanligt disciplinerad och strukturerad i sitt berättande, och aldrig låter de historiska huvudfigurernas ohämmade galenskaper kontaminera honom själv och slå över i rutinmässiga putslustigheter och gags.
Besattheterna får här i stället avslöja sig själva över de 300 boksidorna, vilket låter sig göras mycket tack vare Stermanns formmässiga snilleblixt att lägga hela händelseförloppet i munnen på det uppdiktade berättarjaget Cherubino, en ung, uppmärksam och vänlig ”sinnessjukvårdare” på ett mentalsjukhus i mellersta Italien. Tillsammans med sin chef, sjukhusdirektören Guido Garbini (ytterligare en historisk person) är han i romanens inledning på väg till Fiume, där han av D’Annunzio & Co sedermera får uppdraget att till fristaten beledsaga ett par traumatiserade mentalpatienter – ”harmlösa dårar”, enligt statsgrundarna – som högtidligt skall utses till ministrar i Fiumes regering. Allt som ett resultat av de närvarande futuristernas fylleidéer. Den sällsamma republiken saknar gunås en ”luftminister” såväl som en ”kuppminister” och en ”skönhets-, maskin- och marschminister”. Att patienterna hör till de minst märkliga i romanens rika persongalleri är förstås inget som förvånar.
En förryckt värld måste regeras av förryckta, lyder mottot. Och Stermann har i den här oavlåtligt roande (och oroande) romanen givetvis inte heller kunnat avstå från att i sin skildring av det groteska och kaotiska statsbygget då och då smyga in blott halvdolda anspelningar på en helt annan plötsligt halvautokratisk republik i nutid, på andra sidan Atlanten.
- En trailer för filmen Fiume o Morte (Fiume eller döden, jfr Gabriele d´Annunzios bok Italia o Morte)