Från min franska förort

La Grande Maison, Bures sur Yvette

La Grande Maison, Bures sur Yvette

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Egentligen har jag inte tid att blogga just nu. Jag sitter mitt uppe i en översättning från italienska (vilken bok det rör sig om är än så länge en ”affärshemlighet”), men jag kan ju inte hur länge som helst låta mina eventuella bloggläsare gå omkring och undra vart jag tagit vägen och vad jag sysslar med för närvarande.

Som framgår av rubriken befinner jag mig alltså i Frankrike. Mitt arbetsrum som annars är beläget i stadsdelen
Årsta i Uppsala är tillfälligt utlokaliserat till Parisområdet.

Men jag vill verkligen inte ge sken av att bo i Paris eftersom Bures sur Yvette minst av allt har någonting av storstad över sig. Det är en liten klassisk fransk bondby med kyrkan, posten, rådhuset, slakteributiken, tidningsbaren etc. uppradade längs bygatan, en bondby som med tiden växt ut till en äkta förort för människor med arbeten antingen härute, vid universitetet i Orsay till exempel, eller inne i Paris.

Bures är alltså inte den där typen av segregerad problemförort som vi brukar höra om på nyheterna, med ungdomsupplopp, polisbrutalitet och bilbränder, utan en lugn och behaglig villa- och radhusförort för bättre bemedlad medelklass som njuter av stillheten och de vackra omgivningarna i floden Yvettes dalgång.

Här byggs också för fullt, även nya fina flerfamiljshus med allt från tvårummare till femrums etagelägenheter. Men till skillnad från i Sverige river man inte de gamla förfallna stenhusen längs bygatan (som för övrigt är uppkallad efter general de Gaulle, eftersom en av de amerikanska truppernas väg in mot Paris gick den här vägen, vid befrielsen). Nej, i stället restaurerar man den förfallna exteriören och bygger nytt på insidan. Vrålmodernisering med ytfinish av ”gamla tider”.

Min morgonpromenad går rakt igenom en stor park med jättehöga och jättegamla ekar, lönnar och andra träd som jag knappt vet namnet på. Här har det sedan 1400-talets början funnits en kvarn, och här finns också en förfallen herrgårdsbyggnad, Grande Maison kallad, som vittnar om svunna storhetstider. Där bodde i många hundra år en förnäm Seigneur, senare byns borgmästare. Men på 1980-talet öppnades egendomen för allmänheten och idag är det en oerhört vacker och stämningsfull park med flera dammar där det, när kylan kommer, simmar änder och andra fåglar. I vintras såg jag ofta på min morgonpromenad en grå häger som stod på ett ben i vattnet och spanade efter mat.

Tabac de la Mairie

Tabac de la Mairie

Målet för promenaden är alltid byns Tabac, där jag köper min morgontidning. Jag har naturligtvis datorn med mig till Frankrike, eftersom jag är här för att jobba, och kan naturligtvis läsa franska tidningar på nätet, hur mycket jag vill. Men jag älskar prasslet av gammaldags tidningspapper och köper därför alltid en tidning per dag, antingen Le Monde eller Libération. Just i dag hade Le Monde ingenting om Italien på förstasidan. Alltså blev det Libération som, över en färgbild av en bekymrad och sammanbiten italiensk premiärminister, har rubriken Berlusconi en péril, Berlusconi i fara.

Trots att jag befinner mig i Frankrike sysselsätter sig mina tankar ändå mest med Italien, där det verkligen händer stora saker just nu. Läs Åke Malms direktrapportering här på Dixikon så förstår ni vad jag menar! För det är ju rent spöklikt att på tv-nyheterna höra den italienske premiärministern citera sin egen valkampanjsång Meno male che Silvio c’è (Det är tur att Silvio finns) och själv ropa ”Leve Italien! Leve Berlusconi!”. Man kan få Mussolini-vibbar för mindre!

I går kväll såg jag för resten på fransk tv ett långt och fantastiskt påkostat program om Venedig, en typ av lärt och intellektuellt program som man aldrig ser på svensk tv, med närbilder av konstverken och intervjuer både med akademiska experter och vanliga stadsbor. Detta är också Italien får man inte glömma, överdådet av konst och kultur och hela den atmosfär som får oss sol- och skönhetstörstande nordbor att alltid gå omkring och längta dit. Trots att så mycket samtidigt är rakt åt helvete i detta land. Jag säger som jag brukar. Arma älskade Italien!

Men nu var det ju om Frankrike jag skulle blogga och närmare bestämt om min lilla franska förort, Bures sur Yvette. Jag får alltså skärpa mig och inte låta tankarna flyga i väg alltför mycket.

Fortsättning följer, inshallah.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Kommentera: