Rum 49, Hotel Roma 
Fransk bok om Cesare Pavese

I augusti 1950 fann man den framstående italienske författaren Cesare Pavese död i rum 49 på Hotel Roma i Turin. I sin bok Hotel Roma gör den franske författaren Pierre Adrian ett försök att teckna ett porträtt av Pavese genom att i en dokumentärt biografisk form noga följa författarens spår. 

 

1
Söndag den 27 augusti 1950 vid halvniotiden på kvällen knackade föreståndaren till Hotel Roma i Turin på dörren till rum 49, orolig över att på hela dagen inte ha hört ett ljud från gästen. Ingen öppnade, dörren var låst; extranyckel hämtades. Därinne på sängen låg en död man; förutom skorna påklädd, huvudet lutat åt sidan. På nattduksbordet sex tomma cigarettpaket. På skrivbordet en påse med sömnmedel, ett glas; en bok, Dialoghi con Leucò, skriven av gästen själv: Cesare Pavese.

2
Olof Lagercrantz klandrar sig själv i förordet till en nyutgåva (1985) av sin biografi över Stig Dagerman (1958) för att som levnadstecknare alltför ensidigt ha lyft fram sådant som pekat fram mot den självvalda döden. När jag i tonåren läste boken störde jag mig på det här tillägget, som jag inte blev klar över om det var en brasklapp eller en nödvändig komplettering. Kanske föredrog jag att uppfatta Dagermans liv som determinerat, utan relativiserande tjafs, medan Lagercrantz på äldre dar såg vikten av en mer sammansatt bild: En människas liv kan inte baklänges förklaras utifrån hennes död, inte ens om hon tagit sitt eget liv.

3
Låt oss säga att Lagercrantz hade rätt. Likväl finns ju självmord som bara alltför väl låter sig betraktas som ett slags slutsten, en fullbordan av något som påbörjats långt tidigare. Eller som en helt och fullt genomförd gest av något som under åratal och i skilda former repeterats. Eller … Nej, metaforerna riskerar att bli smaklösa, de infinner sig lite för ivrigt.

​Här gäller det i alla händelser Cesare Pavese, 1908-1950, prosaist, poet, kritiker, översättare och redaktör, född i byn Santo Stefano Belbo i nedre Piemonte och uppvuxen i Turin – där han alltså för egen hand slutade sina dagar, en dryg vecka innan han skulle ha fyllt 42 år. Det är framförallt Paveses postumt utgivna dagbok, Il mestiere de vivere. Diario 1935-1950 som blivit en sorts, i brist på bättre ord, facit till hans livsvärld. Självmordet är här ett stående ämne – vilket det visserligen kan vara för många författare, utan att det behöver föreligga någon risk att ord blir handling. Förvisso var Pavese ingen lycklig människa. Han led, brukar det också heta, av svåra depressioner. Och det gjorde han nog, men i så fall av en typ som inte nämnvärt störde arbetet; hans alstring under ett sorgesamt kort liv är avsevärd – romaner, noveller, diktsamlingar, översättningar av engelskspråkig litteratur (Hemingway, Sherwod Anderson, Faulkner, Melville, Dos Passos, Gertrud Stein, Joyce, för att nämna några), en avhandling om Whitman, essäer, recensioner.

Vad jag i första hand fäster mig vid, och stöts bort av, när jag läser den amerikanska utgåvan, The Business of Living (2019, introduktion och översättning av John Taylor), är ett slags tjurskallig instängdhet. Jag tror att det är där självmordet gömmer sig. Men låt mig återkomma till den psykologiska profilen.

4
När Pavese den där augustinatten sköljde ner en dödlig dos sömnmedel var han i sitt hemland sedan flera år en aktad författare med växande renommé. I juni samma år hade han i Rom mottagit den tidens finaste italienska utmärkelse, Stregapriset. Den internationella berömmelsen fick emellertid vind i seglen först efter självmordet och inte minst genom utgivning och översättningar av dagboken. Antonioni baserade Le Amiche (med bland andra Monica Vitti) på Paveses sista roman Tra donne sole. Yngre vännen och kollegan Calvino redigerade och gav ut en volym med delvis okänd poesi av Pavese. Susan Sontags essä med den talande titeln The Artist as Exemplary Sufferer (1962, återtryckt i de sedermera klassiska Against Interpretation and Other Essays, 1966) bidrog till att befästa Paveses position som en av sin generations mest betydande författare, både i och utanför Italien.

I höstas, över en middag i Florens, bad jag tre italienska poeter – samtliga kvinnor, till diktarlynne sinsemellan mycket olika och från tre olika delar av Italien – snabbt och utan att prata med varandra skriva ner vad de ansåg vara de fem-sju främsta italienska poeterna som publicerats från och med 1950. Det blev sexton namn (i två, tre fall valde de samma), men ingen Pavese. Han nämndes inte ens som kandidat. Kanske beror det på att hans poesi är en aning stilistisk enkel (det kan se så ut åtminstone). Jämfört med exempelvis Ungaretti, Montale eller Quasimodo, som samtliga var äldre (men dog senare) kan Pavese framstå som gammaldags och lantlig, bortåt- och bakåtskådande snarare än modern. Dessutom var han – se dagboken – misogyn.

5
Skälet till mitt plötsliga intresse för Pavese är en bok jag nyligen köpt i Paris: Hotel Roma. Författaren, Pierre Adrian (född 1991) debuterade 2015 med La Piste Pasolini, en reseberättelse i filmkonstnären och poetens fotspår. I Hotel Roma gör Adrian något liknande med en annan av sina italienska heroer, fast i mer dokumentärt biografisk form.

Eftersom Adrian är bosatt i Rom och hans flickvän i Paris träffas de stundom på halva vägen: i Turin. Det är också där merparten av efterforskningen naturligen tilldrar sig; undantaget enstaka resor till andra italienska städer och en lite längre, ofrivillig (fängelse) vistelse i Kalabrien lämnade Pavese aldrig sin hemstad och tycks heller inte ha haft en tanke på att göra det.

Klicka på omslaget för ett utdrag ur boken

Ett referat av Hotel Roma kan föra tanken till en litterär turistguide, och kanske fungera som en sådan: guiden (Adrian) uppsöker en restaurang där Pavese brukade sitta och beställer in samma vin som Pavese, han tar tåget till Brancaleone och får se fängelsecellen där diktaren, på grund av antifascistiskt samröre, satt inspärrad från augusti 1935 till mars 1936 (ett av bokens finaste avsnitt), han letar sig fram till födelsehuset i utkanten av Santo Stefano Belbo och till graven på byns kyrkogård. Ett kafé där Pavese alltid satt vid samma bord har sålts och renoverats ihjäl. Men när de förra ägarna gav sig av tog de med sig bordet!

Vi får en lista över alla adresser där Pavese iakttogs och alla personer han träffade sista kvällen. Bland annat dyker han upp på förlaget Einaudi, där han arbetat sedan 1938, och frågar efter Guilio. Nej, säger en viss Lazzarotto, han är på semester. Och Bollati, är inte han här? Nej, han är också på semester. Pavese blir förbannad, stegar bort mot en stor svarta-tavla, får tag i en krita och skriver: MERDA (”SKIT”). När staben måndag morgon får höra vad som hänt vågar ingen sudda ut ordet. Det står kvar där, oklart hur länge.

Givetvis besöker Adrian hotellet. Rum 49, numera 346, på andra våningen längst bort i korridoren till vänster, med fönster mot arkaden till Piazza Paleocapa, är moderniserat men har i stort sett samma inventarier och samma möblering. Vem som helst som tar in här, konstaterar Adrian, kan utan att veta vem Pavese var få dela hans sista sängplats.

6
Hotel Roma är emellertid mycket mer än en kartläggning av stationer i ett författarliv. Det är också ett porträtt av Turin, med dess märkliga dôme Mole Antonelliana, som enligt författaren liknar Chrysler Building, och spårvagnsförare som tycks ha ramlat fram ur någon neorealistisk film. Adrians porträtt av människor är snabba men skarpa.

Ställvis kan jag tycka att han skildrar tämligen ordinära ting – i en stad vem som helst kan besöka i morgon – som vore det en annan planet, men det ligger väl delvis i den storögda utgångspunkten, strävan att hålla skimret vid liv.

Boken är förstås även ett prövande perspektiv in mot författarskapet – och hur det hänger samman med det tragiska slutet. Adrian betonar vad andra redan påpekat: att Paveses starka bundenhet vid hemtrakten, trots att den tveklöst ger hans verk komplexitet och kraft, samtidigt innebar en barriär mot livet. ”Han bevittnade slutet på en värld, brunnens och plogens, oljelampans, hästens och grusvägarnas.” Inför den framstörtande moderniteten var Pavese en främling, en misslynt stadsbo.

I sammanhanget bör tilläggas att diktaren förlorade sin far vid sex års ålder. Den gemensamma födelsebyn Santo Stefano Belbo, där Pavese tillbringat långa perioder av sin barndom, kom på så vis att föresväva honom som ett förlorat paradis, en plats med djupare traditioner och mänskligare tempo. Modern, som också bodde utanför den bullriga staden, dog när Pavese var 22 år.

Adrian skriver det utan omsvep: Pavese blev egentligen aldrig man, han förblev en pojke.

7
De klara och ödsliga morgnarna skrider
längs flodens stränder; där gryningen sveper
sitt dis över grönskan i väntan på solen.
Den tobak som säljs i det fuktiga huset
vid ängarnas utkant, är saftigt i smaken
och nästan svart, fastän röken är ljusblå.
Där säljs även grappa, som vatten till färgen.

Den stunden är kommen då allt håller inne
och mognar. I fjärran står plantorna stilla
med mörkare ton. De skyler nu frukten,
som fälls av den minsta stöt. Även molnen
har mognadens rundning. På slätten därute
mognar vart hus i värmen från himlen.
[…]

(Från ”Grappa i september”, översättning av Anders Österling.)

De två kortromanerna, La casa in collina (Huset på kullen) och Il carcere (Fängelset) finns i svensk översättning av Torbjörn Elensky som Innan tuppen gal

8
En italiensk kritiker har sagt att Paveses romaner och noveller, som oftast är skrivna i första person, ger intryck av att vara någon annans dagböcker. I sin så att säga riktiga dagbok använder Pavese däremot gärna andra person. Det skapar en viss distans, ett skydd kan man tänka, men inskärper samtidigt ett liksom dömande drag.

Visst härskar självförakt och misantropi, tendensen att förvandla vilken händelse eller utsaga som helst till pessimistiska aforismer. Det gäller inte minst när man anar en kvinna i bakgrunden: ”Vad är kärleken egentligen, mer än apors libido?” (5 mars 1938). Att Pavese tidvis plågades av impotens underlättade knappast relationen till det andra könet.

Motsägelser eller om man så vill själsliga svängningar förekommer: “Jag fylls av äckel inför vad jag gjort, inför alla mina verk”, heter det 14 januari 1950. Men bara en dryg månad senare, 27 februari, skriver Pavese: ”Vad får mig att uthärda? Det jag skrivit, det jag skriver.” Uttryck för missnöje med författeriet är faktiskt långt mindre vanliga än stolthet. Han vet sitt värde, kan rentav framstå som skrytsam.

9
Schopenhauer om den fria viljan: Du kan inte vara någon annan än den du är. Och det du väljer, väljer du. Ställda inför ett fullbordat självmord säger vi oss likväl: Det måste ha funnits andra val. Schopenhauer skulle ha genmält: Bara den väg som valdes fanns.

Ett självmord (nu är det jag som funderar) är inte en lösning på ett problem utan en extrem variation av problemet. En pervertering. Vad skulle Pavese ha svarat? – MERDA.

Adrian tar upp Stig Dagerman: Vårt behov av tröst är omättligt är en av hans favoritexter:

”[…] Dagermans text är inte, lika lite som Mestiere de vivere, ett försvar för självmord. Tvärtom. Det är en manual från en människa i nöd. Dess moraliska kraft är föredömlig.”

​Hos Dagerman samsades eller snarare stred livsaptit och livsleda om utrymmet. Pavese hade, så vitt vi förstått saken, ingen anmärkningsvärd livsaptit. Dagerman var öppen mot världen, och även om vi inte kan sätta oss till doms över Pavese till den grad att vi påstår att han var stängd för världen, måste man ändå konstatera att han inte ägnade den någon större uppmärksamhet, åtminstone inte så vitt vänner och bekanta intygar och definitivt inte i dagboken. Där får man knappt veta något om vilka han träffar, vad som sker i staden, vad han ägnat sig åt under dagen, var han vistats. Det finns på något vis inget rum utanför orden. Exempelvis är kriget 1939-45 praktiskt taget osynligt. Annat exempel, som Adrian noterar:
Den 4 maj 1949 kraschade ett flygplan med fotbollslaget Torino F.C – arton spelare och tretton andra passagerare – i bergsbyn Superga utanför staden. Denna olycka var ett oerhört trauma för hela Italien i allmänhet och för Turins befolkning i synnerhet (en minnesceremoni hålls alltjämt varje år den 4 maj). Pavese nämner inget om saken.

10
Hotel Roma är en bok om att skriva den bok vi läser, om varför den må skrivas, om författarens tveksamhet till sitt sökande och, samtidigt, ivern att komma Pavese närmare – en iver som knappast uppmuntras, ty spåren börjar i sanning försvinna. På så vis är Hotel Roma också en historia om att komma för sent, och häri ligger något paradoxalt vackert.

Adrians språk måste slutligen framhållas: sakligt utan att vara kyligt, på en gång klart och målande, vokabulärt fyllig och med en fjäderlätt humor. Jag tror Cesare Pavese i sin himmel kostar på sig ett leende.

 

  • Klicka här för att läsa Erik Bergqvist om Pascal Quignard
  • Klicka här för att läsa första texten av tre med närläsningar av några av Ungarettis dikter
  • Klicka här för att läsa Dagermans artikel Vårt behov av tröst är omättligt
  • Se en intervju från Fondazione Cesare Pavese om ”Människan Pavese” med hans syskonbarn Maria Luisa Sini:

  • Se ett längre samtal med Carlo Ginzburg om Pavese

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).