Att restaurera ett monument
Efter branden i Notre-Dame

I april 2019 kunde man i direktsändning följa hur en av världens mest kända kyrkor, Notre-Dame i Paris, härjades av eld. President Macron meddelade omedelbart att den skulle byggas upp igen. Donationer strömmade in från hela världen och bidrog till att göra det möjligt. Idag den 7 december 2024 återinvigs katedralen. Men vad innebär egentligen en återuppbyggnad? Stora delar av konstruktionen var ohjälpligt borta och kunde inte återbrukas. – I denna artikel från 2023 skrev Robert Azar om Notre-Dames historia och övervägandena vid restaurationen 

 

Mer än en kyrka i brand

Omkring år 1460 målade Jean Fouquet ”La Main droite de Dieu protégeant les fidèles des démons” (”Guds högra hand skyddar de rättrogna från demonerna”) som en illumination till tideboken Le livre d’heures d’Étienne Chevalier. På tavlan tronar Notre-Dame upp kringgärdad av hus och skyddsvallar. Över Seine löper en bebyggd bro och i förgrunden står en klunga av troende som skrämda blickar upp mot himlen, ur vilken en gyllene hand pekar ner mot staden.

De har fått se något ofattbart: det är Guds högra hand, en symbol för försynen som både hotar och vakar över Paris.

La Main droite de Dieu protégeant les fidèles contre les démons av Jean Fouquet

Även på eftermiddagen den 15 april 2019 skedde något ofattbart i den franska huvudstaden. Brandröken spred sig i stadens centrum. Det var på måndagen i stilla veckan och Notre-Dame – som Charles de Gaulle en gång kallat för ”Frankrikes hjärta” – stod i lågor. Folk samlades längs kajerna för att betrakta flammornas spel mot den blånande himlen. Blyhaltig rök bolmade ut ur rosettfönstren och i de höga temperaturerna smälte metall.

Kvart i åtta rämnade taket och den 100 meter höga spiran, ”la Flèche”, störtade in i kyrkorummet. Den nuvarande ärkebiskopen av Paris, Laurent Ulrich, som då var placerad i Lille, har berättat att han var ute på en cykeltur när han informerades om branden. Hans reaktion blev att det just var ”ofattbart”. Vissa förluster är väntade men den här var svår att förbereda sig på.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

I katedralen förvarades några av katolicismens dyrbaraste reliker, flisor från Heliga Korset och Törnekronan som införskaffats på medeltiden av Ludvig den Helige. Relikerna prioriterades under släckningsarbetet och räddades. Även östfasaden med de båda klocktornen klarade sig relativt oskadd, men den skulle enligt en beräkning ha förstörts om branden fått härja i ytterligare 20 minuter. Spiran gick dock inte att rädda.

”La Flèche”

Att spiran varit i sådant fokus kan i efterhand vara svårt att förstå. Den spira som förstördes i branden var inte densamma som kan ses på Jean Fouquets medeltida illumination. Den hade monterats ner redan under revolutionen eftersom den bedömdes fallfärdig. Mot slutet av 1850-talet restaurerades hela Notre-Dame av arkitekterna Lassus och Viollet-le-Duc och den nya spiran – som brann ner – var den sistnämndes verk.

Ordet ”flèche” betyder pil och har en djup resonansbotten i katolicismen; det för tankarna till pilarna som bryter in i martyrernas kött, till passionshistorien och även till det berömda jesuitkollegiet i Sarthe. Den katolska journalisten Agnès C. Poirier, som skrev den första längre boken om Notre-Dame efter branden, Notre-Dame. L’âme d’une nation, beskriver på sitt lite sockriga vis Viollet-le-Ducs spira som en av ”den franska huvudstadens emblem och en symbol för landets enhet”. Hon talar alltså om spiran här, inte katedralen.

På Émiles Harrouarts målning ”Quai de Montebello et le chevet de Notre-Dame” kan man se katedralen avbildad från perioden när den var utan spira. Den ser på något sätt naken ut.

Émile Harrouarts målning av Notre-Dame från tiden utan spira (här beskuren)

Man har ännu inte säkert kunnat fastställa hur branden bröt ut. Det finns hypoteser om ett kortslutningsfel och det talas om en glödande fimp i la Forêt (skogen), som var det massiva ekvalv som spiran vilade på. Båda dessa hypoteser är närvarande i den film som i fjol gjordes om branden, ”Notre-Dame brule”, i regi av Jean-Jacques Annaud.

Även mer spektakulära konspirationsteorier florerar. Exempelvis spekuleras det i att president Macron och hans innersta krets medvetet skulle ha anlagt branden för att avleda uppmärksamheten från den alltmer svårhanterliga konflikten med les Gilets Jaunes, de gula västarna, i syfte att skapa ett scenario som den splittrade nationen kunde enas kring. Andra talar om apokalyps och domedag. Branden skulle vara ett tecken på att Gud har tagit sin vakande högra hand från staden – och kanske även från hela världen.

Återskapa eller nyskapa?

Från Elyséepalatset kungjordes det omedelbart att Notre-Dame skulle byggas upp igen. En arkitekttävling utlystes, med en separat tävling som särskilt avsåg spiran, och inom kort strömmade en uppsjö av modernistiska förslag in från världens alla länder. Dessa ansågs emellertid alltför excentriska och vanvördiga. Varken spiror i glas eller växthus på taket tilltalade den franska opinionen. I stället beslutades att Notre-Dame skulle byggas upp traditionsenligt. Möjligen kände man instinktivt att något måste förbli beständigt i en annars osäker och flyktig värld.

Men vad betyder traditionsenligt? Viollet-le-Duc, som alltså restaurerade Notre-Dame vid 1800-talets mitt, var inte bara praktiker utan utvecklade en egen teori om restaurationskonsten, enligt vilken det mindre handlar om att återställa en byggnad till dess ursprungliga skick än om att återskapa dess innersta väsen, dess själ. Anmärkningsvärt nog blev det Viollet-le-Ducs rekonstruktion av Notre-Dame som man nu försöker att rekonstruera.

Det finns något platonskt i Le-Ducs tankegångar. Han menade att restauratören bör sikta på att återskapa en idé om en byggnad, en idé som inte nödvändigtvis har funnits i sinnevärlden. Ett slags restaurationens ”objekt lilla a”, för att tala med psykoanalytikern Jacques Lacan. Samtidigt behövs materialet, det aristoteliska hyle. Notre-Dames charm kommer delvis av just den gamla, skrovliga och minnesmättade materien. Av stenarnas och träets ålder, av rosettfönstrens glas som målats av flinka händer, av golvläggningen som nötts av oräkneliga sulor, av biktbåsens bänkar som skavts av sorgsna rumpor.

Material, hantverk och ljud

En betydande ansträngning har gjorts för att återbruka originalmaterial. De gamla stenarna har samlats upp, kategoriserats och katalogiserats för att i möjligaste mån nyttjas vid återuppbyggnaden. Likaledes har man vinnlagt sig om att använda traditionella hantverksmetoder.

La fleche med några av apostlarna vid dess fot

Så har man låtit hugga ner 1400 ekar för att kunna bygga det fundament som den nya spiran ska vila på och blott för detta ändamål tillverkades 60 nya yxor, trots att virket i den nya ”skogen” inte ens att kommer att kunna ses av besökarna inne i kyrkorummet.

Genom denna rörande omsorg om materialet undviker man att restaureringen får den något sterila känsla som exempelvis uppstod efter återuppbyggnaden av gamla stan i Warszawa, där fasadernas yttre former förvisso har återställts men husen har byggts i betong och med moderna metoder.

Man strävar även efter att återskapa den ursprungliga akustiken i katedralen. Mylène Pardoen, som är ansvarig för detta gebit, framhåller emellertid i en intervju med New York Times att ljudbilden i katedralen har varit stadd i ständig förändring. För henne finns ingen statisk ”idé” om Notre-Dame. Snarare utgör kyrkorummet ett slags behållare i vars hägn olika sorters ljud – fotsteg, viskningar, rop, sånger och böner – har fått resonans under seklen. För Pardoen innebär katedralen levande tradition.

 ”Katedralen har använts till både heliga och sekulära ändamål. Bland de ljud som man kan ha hört i Notre-Dames olika delar var sorlet från den parisiska arbetarklassen. Även prostituerade strövade runt därinne och klickade med tungan för att locka till sig kunder.

Under hösten 2023 ska parisarna kunna beskåda hur Notre-Dame reser sig ur den stora byggarbetsplats som har växt upp vid Seines rand. Planen är att den restaurerade katedralen skall invigas redan hösten 2024. Hittills har restaurationsarbetet gått efter tidtabell, bland annat tack vare generösa donationer varav en stor del har flutit in från utlandet. IKEA sällade sig för övrigt till skaran av 340 000 donatorer som sammantaget har skänkt 833 miljoner euro.

Det är inte första gången som donationer från utlandet bidrar till återuppbyggnaden av en fransk kyrka. Katedralen i Reims, som svårt skadades under första världskriget, restaurerades med hjälp av frikostiga amerikanska medel. Även där begagnades betong och andra moderna material för att förstärka den sönderbombade strukturen.

Ett historiskt monument

Etymologin lär att ordet ”monument” är knutet till det latinska verbet ”moneo” som betyder varna, straffa, uppmana och även påminna. Språkhistorien antyder således ett samband mellan monument, varning, straff, uppmaning och även minne.

Det är ett tänkvärt faktum, i synnerhet i denna era av klimatförstörelse, att människan har instiftat institutioner för att skydda och bevara spåren av förflutna. I Frankrike skedde det på tröskeln till den moderna tiden. Under de gränsöverskridande revolutionsåren grundlade fransmännen sina första institutioner för fornminnesvård och begreppet ”historiska monument” (monuments historiques) gavs en administrativ realitet.

Icke desto mindre fortsatte man att riva friskt under 1800-talets första decennier. 1825 författade en ung Victor Hugo pamfletten Guerre aux démolisseurs (”Krig mot nedrivarna”) i vilken han argumenterade för att de medeltida byggnadsverken skulle skyddas från förstörelse. I sammanhanget bör École des Chartes nämnas, samt den 1837 instiftade ”Commission nationale des monuments historiques” som tog den unge Viollet-le-Ducs tjänster i anspråk.

I Sverige grundades Riksantikvarieämbetet så tidigt som 1630. Detta skedde under Gustaf II Adolfs regering ungefär i samband med att landet gick in i trettioåriga kriget. Sverige har för övrigt världens äldsta fornminneslag (1666).

I århundraden har franska och svenska statstjänstemän ställt sig frågan vilka byggnader och föremål som är värda att bevaras och hur man bäst ska bevara dem. Kanske vore det bäst om poeter, snarare än byråkrater, vetenskapsmän och tekniker, tog sig an åtminstone den första av dessa frågor.

En symbol för hela Frankrike?

Frankrikes historia är svår att förstå om man inte tar hänsyn till katolicismen. Samtidigt är det upplysningens, republikens, trosfrihetens och anti-klerikalismens förlovade land. Denna spänning har präglat landet ända sedan revolutionen, och den har även tagit sig uttryck i den debatt som uppstod efter branden.

Ibland har spänningsfältet dialektiskt burit frukt, och ibland har motsättningen varit destruktiv. 1905 vann de anti-katolska krafterna en avgörande seger då konfessionslösheten – ”la Laïcité” – skrevs in i lagen. Därmed åtskildes kyrka och stat återigen, vilka redan tidigare en kort tid separerats under revolutionen.

Allt sedan separationsakten 1905 har den franska staten haft ansvaret att förvalta Notre-Dame och annat kyrkligt gods. Men katolska kyrkan har aldrig fullt accepterat förlusten av äganderätten till vad den uppfattar som sina egendomar. Branden aktualiserade dessa komplexa frågor, som aldrig riktigt lösts och som rör Frankrikes identitet som nation.

Anti-klerikala krafter vidhåller gärna att Notre-Dame inte alls utgör en symbol för hela Frankrike utan mest för dess katolska befolkning. Nationens själ, menar de, har inte alls med Notre-Dame att göra – och än mindre med dess spira ! – utan kommer snarare till uttryck i arvet från 1700-talets upplysningsfilosofi, i deklarationen om de mänskliga rättigheterna och den process som ledde fram till separationsakten. För dem är det snarare Voltaire och Diderot än jesuiterna och Bossuet, som representerar det sanna Frankrike.

Från katolskt håll gör man gällande att en sådan sekulär syn på Frankrike tenderar att radera ut dess djupast liggande rötter, som sträcker sig ända tillbaka till kung Clovis dagar. Man understryker det faktum att så många människor sörjde Notre-Dames förstörelse, även personer som inte vanligtvis går i kyrkan, och ser häri ett bevis för att bandet mellan Frankrike och den katolska kyrkan är starkare än vad sekulariseringsförespråkarna låter påskina. Ett tidigt tecken på dessa motsättningar kom i dagen redan 1790 då man just i Notre-Dame firade Te Deum på årsdagen efter stormningen av Bastiljen!

En folkets katedral?

Det är svårt att urskilja en enda mästerarkitekts hand bakom Notre-Dame. Ofta nämns den medeltida byggmästaren Maurice de Sully, som torde ha varit den viktigaste i den långa raden arkitekter, och givetvis även Lassus och Viollet-le-Duc. Men på det hela taget är katedralen byggd genom en kollektiv ansträngning och den har därför särskilt betraktats som en ”folkets katedral”.

I åtta sekel har mer eller mindre okända händer byggt på och reparerat Notre-Dame. Och i ljuset av denna långa och vördnadsbjudande historia är det glädjande att traditionella hantverksmetoder har använts vid restaurationen. På så vis skyddas känslan av kontinuitet.

Ett hantverk rymmer något djupt mänskligt och svårdefinierbart. Det bygger på andra principer än exempelvis artificiell intelligens. Som konsthistorikern Henri Focillon har framhållit är händerna  ”ansikten utan ögon och röst, men som ser och talar” (visages sans yeux et sans voix, mais qui voient et qui parlent.)

 

Läslista

Bedoire, Fredrik, Restaureringskonstens historia, Stockholm, 2017.
Brandi, Cesare, Teoria del restauro, Torino, 1963.
Erland-Brandenburg, Alain, ”Notre Dame de Paris” i Les Lieux de Mémoire, tome 3, sous diréction de Pierre Nora, Paris, 1997.
Focillon, Henri, ”Éloge de la main”, Paris, 1934.
Jonsson, Marita, Monumentvårdens begynnelse. Restaurering och friläggning av antika monument i Rom 1800-1830, Uppsala, 1976.
Poirier, Agnès C. Notre-Dame. L’âme d’une nation, Paris, 2020.
Schwartz, Madeleine, et al. The Quest to Restore Notre Dame’s Glorious Sound, The New York Times, 5/3 2023.
La Fabrique de Notre-Dame. Journal des donateurs. 1-4. Paris.

Tack till professor Johan Linton för givande samtal om restaurationens konst och historia.

 

  • Myles Zhang och historikern Stephen Murray visar här i animerad form hur Notre-Dame i Paris genom århundradena varit i ständig förändring innan den till sist fick utseendet före branden. Klicka här för att läsa mer utförligt om hur Zhang gått till väga.
  • En trailer till filmen Notre-Dame brûle

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).