18.06 kom så beskedet. Den italienska författningsdomstolen förklarade att Lodo Alfano inte var förenlig med konstitutionen.
Beskedet kom via en officiell kommuniké vars fullständiga lydelse ser ut så här:
”La Corte costituzionale, giudicando sulle questioni di legittimità costituzionale poste con le ordinanze n. 397/08 e n. 398/08 del Tribunale di Milano e n. 9/09 del GIP del Tribunale di Roma ha dichiarato l’illegittimità costituzionale dell’art. 1 della legge 23 luglio 2008, n. 124 per violazione degli articoli 3 e 138 della Costituzione. Ha altresì dichiarato inammissibili le questioni di legittimità costituzionale della stessa disposizione proposte dal GIP del Tribunale di Roma”.
I egen snabböversättning betyder detta ungefär: ”Konstitutionsdomstolen har, efter underställningar av domstolen i Milano n. 397/08 e n. 398/08 och domstolen i Rom n. 9/09, bedömt att artikel 1 i lagen av den 23 juli 2008, nr 124, inte står i överensstämmelse med artiklarna 3 och 138 i konstitutionen”.
Fyra enkla rader men redan har beslutet drabbat politikens Rom med oerhörd kraft. Berlusconis närmaste medarbetare och stora delar av regeringen samlades på eftermiddagen någon timme innan beslutet blev officiellt. Det skall ha fattats av nio domare med sex röster emot.
– Man kunde inte vänta sig något annat när det sitter 11 domare med vänstersympatier i denna Författningsdomstol, förklarade en mycket nervös Berlusconi sent på kvällen.
Ett minst sagt uppseendeväckande besked. Berlusconis eget språkrör, Paolo Bonaiuto, kommenterade med att detta var en politisk dom.
En samstämd kör från regeringsmajoriteten förklarar nu att regeringen fortsätter sitt arbete som tidigare. Den förre domaren Antonio Di Pietro och hans parti Italia dei Valori krävde omedelbart regeringschefens avgång men på den linjen vill Demokratiska partiet inte gå. Vilket betyder att vänsterns två största partier redan är i luven på varandra.
Men vad betyder domen?
Jo, det första som sker nu är att Milanodomstolen plockar fram pappren från åtminstone två rättegångar. För nu har Berlusconi – liksom de övriga tre högsta ämbetena i landet – förlorat sin immunitet. Nu måste han svara i rättegång på åklagarnas anklagelser.
Rättegångarna är för det första den som brukar kallas Mills. Anklagelsen gäller korruption i rättssak och innebär att den engelske advokaten David Mills har fått 600.000 dollar av Berlusconis företag för att vittna falskt. David Mills har redan blivit dömd i första instans till fyra år och 6 månaders fängelse. Han har själv spontant erkänt handlingarna.
Den andra rättegången handlar om hur Mediaset hanterat köp av TV-rättigheter. I korthet menar man, att Mediaset slussat avtal om köp av rättigheter genom ett antal off-shorebolag för att få skattelättnader.
En tredje affär, som brukar kallas Mediatrade, är ännu inte till fullo utredd och inget beslut har ännu fattats om bevisen håller för en rättegång.
En av motiveringarna som Corte Costituzionale använde för att motivera sitt beslut var att lagen Lodo Alfano stiftats som en vanlig lag medan den i själva verket fordrade ändringar i grundlagen.
Det lär nu finnas tankar på att regeringen snabbehandlar ett lagförslag av författningskaraktär som tar upp Lodo Alfano med en justerad lydelse. Ett sådant projekt – i det italienska parlamentariska systemet – skulle fordra minst ett år av hårt arbete, säger många experter. Det är möjligt att domarna i Milano i så fall ändå skulle kunna hinna före.
Så mycket är i varje fall klart att regeringen inte har för avsikt att avgå. Majoriteten i de båda kamrarna är av historiska mått och ger trots allt en betydande trygghet. Men ändå kan man inte bortse från att en regeringschef som nu måste finna sig i att inställa sig i rätten när förhandlingarna kommer igång på allvar, ändå ger en märklig bild av denna regering. En annan fråga är vilken bild en regeringschef i det här läget ger av sitt land i officiella sammanhang utomlands.
Slutligen: vilken attityd kommer Berlusconi att inta inför domarna. Hittills har han alltid undvikit att ställa upp. När det absolut inte gått att undvika har han begärt att få göra en s k ”spontan deklaration”. Eftersom en anklagad enligt italiensk lag kan neka att svara på domstolens frågor, betyder den spontana deklarationen att han kan säga vad han vill men att det inte får förekomma några frågor eller genmälen under förhandlingarna.
Åke Malm