I början av första världskriget ville belgiska regeringen stimulera brevkontakter mellan de stridande och deras anhöriga men också med utomstående. Initiativet togs upp i Frankrike där den inkallade Apollinaire inledde en brevväxling med Jeanne-Yves Blanc, som med det kom att bli hans marraine de guerre. Erik Bergqvist skriver här om en fransk bok som samlat deras brev.
I oktober 1914, ett par månader in på första världskriget, initierade den belgiska regeringen ett särskilt departement, Bureau de Correspondance Belge, med syfte att stimulera och upprätthålla brevkontakt mellan soldater vid fronten och deras nära och kära hemmavid. Detta led i det vapenlösa motståndet ledde strax till att fler organisationer med liknande syfte bildades, även i andra länder. Också förbindelser utanför familjen uppmuntrades.
Någonstans här uppstod termen marraine de guerre, som benämning på de patriotiska flickor/kvinnor som funnit (eller fått sig tilldelat) en okänd soldat att stötta med brev och presenter. Kanske även – fast det knappast talades officiellt om den saken – med antydningar att amorösa nöjen väntade den tappre vid permissionen.
En av dessa marraines hette Jeanne-Yves Blanc, eller egentligen Jeanne Brun, född 1886 i Cognac, gift med en läkare och bosatt i Montpellier. 1912 hade hon under namnet Yves Blanc utkommit med en roman, Histoire de la maison de l’Espine, som fått en del lovord, men hennes namn är i första hand förknippat med den mer berömde författare som från 1915 blev hennes filleul: Guillaume Apollinaire (1880–1918).
Jeanne-Yves Blanc valde själv, med en rätt elegant förevändning, sin soldat: Genom en gemensam bekant – en före detta skolkamrat till Apollinaire – hade hon fått veta att den uppburne poeten skrivit en kvadrin till var och en av sina vänner som drog ut i kriget. Då var det ju på tiden att han själv fick fyra rader att bära i fickan till sin himmelsblåa uniform:
Vous alléz allonger la geste de vaillance
Des héros polonais au sol de nos aîeux.
Recevez, en partant pour les sorts hasardeux,
Ce quatrain espérant d’une femme de France.
Apollinaire uppskattade dikten (som alltså inleder korrespondensen den 5 april 1915), säkert både för dess självfallna patos – där närmast som en litterär naturlag vaillance (tapperhet) rimmar på France – och för att den okända avsändaren uppenbart kände till hans ursprung på mödernet. Angelica de Kostrowitzky hette den äventyrliga och excentriska polsk-italienska som i Rom den 26 augusti 1880 nedkommit med den blivande diktaren. Fadern var italienare, dock inte Leo XIII, alltså påven, som Apollinaire och andra tyckte om att hävda. Den som vill läsa mer om saken rekommenderas varmt Gunnar Hardings antologi Är vi långt från Montmartre? (1978, utökad 1993), som jag i det följande kommer luta mig mot då och då.
Brevväxlingen mellan Apollinaire och Jeanne-Yves Blanc har utkommit två gånger förut, 1948 och 1951 – utkommit delvis, ska sägas, för båda dessa upplagor innehöll enbart Apollinaires brev, som därtill censurerats av adressaten. Med Lettres à sa marraine (Fata Morgana, 109 s), redigerad och kommenterad av Pierre Caizergues, presenteras för första gången och utan ingrepp samtliga brev, 31 från Apollinaire och 35 från Jeanne-Yves Blanc. En del luckor förekommer, exempelvis mellan maj och juli 1918. Det kan ha varit så att madame Blanc, som dog 1970, undanhöll eller förstörde vissa brev.
I sin dikt ”Den lilla bilen” berättar Apollinaire hur han efter en reportageresa på landsbygden den 31 augusti 1914 återkommer till Paris, ”samtidigt som mobiliseringsaffischerna klistrades upp”. Dikten avslutas:
Och trots att vi redan var fullvuxna
Var det först nu vi föddes
(Övers. Gunnar Harding)
Apollinaire inställde sig genast vid inskrivningen, ty han var inte bara kosmopolit utan även en varm patriot och, som bekant, en människa lagd åt äventyr. Armén hade emellertid än så länge föga bruk för ”en trettiofyraårig överviktig poet av mystisk polsk-italiensk bakgrund.” (Harding) Förgäves framhöll Apollinaire sina kunskaper i tyska och förtrogenhet med terrängen kring Rhen.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Emellertid, i ljuset av de fruktansvärda förlusterna sänktes militärens krav (I det första slaget vid Ypres 19 oktober–22 november, för att ta ett exempel, stupade uppemot 80,000 franska soldater.) När Apollinaire i december åter anmälde sig – möjligen triggad av tanken på att göra intryck på en ung rödhårig kvinna han inte kom någon vart med – antogs han mer eller mindre på stående fot och kunde påbörja en snabbutbildning vid 38:e artilleriregementet i Nîmes.
Kvinnan hette förresten Louise de Coligny-Châtillon, kom från en urgammal adelssläkt och var enligt sin uppvaktare ”spirituell, lättsinnig, flärdfull, lättantändlig, pueril, känslig, oåtkomlig, neurotisk och en smula förvirrad.” Kanske var hon verkligen allt detta och kanske annat också, i alla fall imponerades hon till den grad av poetens beslutsamhet att hon en dag stod utanför kasernen, ”redo att ge honom allt det hon tidigare förvägrat honom” (Harding). Efter en veckas uppenbarligen mycket intensiv sängaktivitet var relationen i någon mening över. Nyårsdagen 1915 träffade Apollinaire på ett tåg mellan Nice och Marseille en annan kvinna, Madeleine Pagès, lärarinna bosatt i Oran i Algeriet, som snart skulle bli hans fästmö. Den rödhåriga Lou, som hon kallades, försvann dock inte fullkomligt: om henne skulle Apollinaire komma att skriva över sjuttio dikter. Flertalet trycktes inte förrän långt in på 1900-talet, de ansågs alltför erotiskt frispråkiga.
Frispråkiga är således även dessa brev, det ansåg i alla fall Jeanne-Yves Blanc – som nog inte var någon abnormt pryd kvinna utan tämligen normal för sin klass och tid. En nutida läsare behöver inte rodna. Den i brev till en främling påbjudna sirligheten – inte minst i franska brev – finns där, som en sorts vanemässiga arabesker, men Apollinaire har också en benägenhet att gå rakt på sak. Det är nog fråga om lika delar temperament och omständigheter. Ibland är han otålig, vill tala direkt ur hjärtat, andra gånger måste hälsningen bli kort därför att, tja, därför att han har ett världskrig i närheten. Till skillnad från sin marraine sitter han inte heller vid ett skrivbord i ett uppvärmt rum vid Medelhavet.
Ett visst mönster präglar den första kontakten. Apollinaire vill gärna tala om kärlek, eller snarare: han har siktet inställt på den fysiska kvinna som skrivit. (Ja, han har fått veta att Jeanne är gift sedan sex år. Och ja, han har en fästmö i Algeriet, men hur långt bort är inte det.)
Jeanne, som undertecknar sina brev med bara ett J eller ”votre petite marraine”, drar tålmodigt in samtalen på litteratur.
Apollinaire frågar hur hon ser ut, vill ha detaljer, helst också ett fotografi. Jeanne svarar att hon i alla fall inte ser ut som någon av de där ”kvinnorna” på kubisternas tavlor.
Någon gång blir det otillbörligt från den erotiskt hågade: (7 november 1915): ”[J]ag tror att du är extremt vällustig och en ren glädje för en man.” Mycket grövre än så blir det dock inte. Apollinaire är inte påstridig. När han har sinnesfrid att bli lite mer långordig handlar det mest om böckernas värld.
Han är begeistrad över Histoire de la maison de l’Espine, som han fått ett provtryck av (Jeanne kan tyvärr inte ge bort sitt enda ex av boken), och över huvud taget påfallande erkännsam och uppmuntrade mot sin yngre författarkollega. Han vill se mer av hennes poesi.
När det gäller estetiska nymodigheter går kynnena isär. Jeanne har läst några dikter av Apollinaire och vågar sig på en smula kritik: ”en aning för subtilt och förfinat”. Hon medger att hon har svårt för poesi som inte är bunden och rimmad. Å andra sidan, lägger hon till, är hon ju en inskränkt läsare.
Apollinaire förfäktar ställvis med glöd sin linje. Poetens uppdrag är att ta sig an det nya och okända, och därför krävs nya former. – Inte oordning utan just nya former. Mina ideogram, skriver han till Jeanne, bygger på en ”poetisk nödvändighet som ni inte har förstått [ännu]”. Samtidigt är han som diktare djupt förankrad i äldre litteratur. I uppskattningen av den stolta franska traditionen kan Guillaume och Jeanne mötas.
Om första världskriget får vi egentligen inte veta mycket, i alla fall inget som rör den militära eller politiska spelplanen. Apollinaire är sparsam med uppgifter om sina medsoldater, var han befinner sig, vad som sker runtom, vad han känner.
Hur mycket Jeanne vet om kriget är oklart, hon skriver inte mycket om det. Hennes frågor gäller litteratur och hur henens krigsgudson är som person, och det är säkert så, genom ett slags kultiverad distraktion, hon bäst tjänar sin roll som marraine. ”Jag har varit orolig”, skriver hon dock vid ett tillfälle, något oväntat, ”för att du ska behöva förflyttas till Serbien, ett semestermål jag […] inte skulle tillråda människor jag bryr mig om.” (Striderna i Serbien var bland de blodigaste under hela kriget.)
“Han var en frisk – på något vis till ytterlighet frisk – människa, och det är friskheten som mer än något annat gör hans dikt levande”, skrev Bengt Holmqvist om Apollinaire. Inte så lite av den karaktäristiken brukar gälla även människan: en munter och orädd man med en sorts karnevalisk osårbarhet kring sig.
Det finns ett berömt fotografi, taget i en ateljé, alldeles innan Apollinaire ska bege sig till fronten: han är klädd i uniform (som verkar något trång), står lätt bakåtlutad med händerna sorglöst nerkörda i fickorna framför ett underligt staffage av antika pelare och blommor. Tänderna lyser, ögonen ser åt sidan, liksom med innebörden: Ingen anledning att oroa sig. ”Det är den sista bilden”, skriver Harding, ”där vi kan se Apollinaires öppna ansikte och lite barnsliga leende.”
Nästan alla vittnar om att den man som återvänder från kriget är en annan: bittrare, mörkare till sinnes, har svårare att skriva.
Från brev 5 december 1915 (hans kompani befinner sig vid fronten i Champagne):
”Det är redan sex dagar nu som jag befunnit mig i skyttegravarna vid främsta linjen, och där går ohyggligheterna inte att beskriva, inte ens föreställa sig.”
Och man kommer att tänka på en dikt (Här är vi synnerligen långt från Montmartre):
Våldsamma natt i mörkt violett där guldet ibland glimmar till
Natt och enbart män
Natt till den 24 september
I morgon anfall
Våldsamma natt o natt ditt fasansfulla skri ur djupen stegras
minut för minut
Natt vrålande som en kvinna i födslovåndor
Natt och enbart män
(Övers. Gunnar Harding)
17 mars 1916, en fredag, sitter Apollinaire i skyttegraven och läser Mercure de France. Solen skiner. Plötsligt känner han sig yr och ser en blodfläck växa över tidningen. En granatskärva har trängt igenom hjälmen. Jeannes ”rimmade talisman”, alltså dikten i hennes första brev, som han enligt egen utsago burit med sig under striderna har mist sin skyddande verkan.
Han förs till sjukhus i Château-Thierry, opereras lyckosamt. Den 9 april förflyttas han till italienska sjukhuset i Paris. Där trepaneras han 9 maj, även det med gott resultat. Brevväxlingen får härmed en annan karaktär. Tonen är fortsatt kärvänlig men lite distraherad. Apollinaire orkar sällan skriva, dikterar stundom för en sjuksköterska. ”Är hon söt?”, frågar Jeanne, som under denna tid med större otålighet väntar på livstecken. Varför hör du inte av dig? Har du övergivit mig? Han måste upprepa att han inte orkar.
Jeanne berättar vad hon läser. Är ofta på resande fot. Berättar – apropå Markis de Sade – att hon inte tycker om att få smisk. Hon läser om Apollinaire i tidningar och är stolt över att ha en ”filleul célèbre”. Det är en ganska märklig konversation; det tycks ibland som talade de förbi varandra, som om saker och ting hade mist sin realitet.
De kommer att träffas en gång, i september 1917 i Luxembourgträdgården. Ett hövligt möte, av allt att döma, utan några värre erotiska spänningar. I den glesare brevväxling som följer visar Apollinaire fortsatt omtanke för Jeannes litterära bana: han rekommenderar några av hennes dikter för en redaktör, han råder henne starkt att byta sin maskulina pseudonym till en feminin. Hon följer hans råd, och kallar sig fram till sin död för Jean-Yves Blanc.
Apollinaire drabbas av lungödem och ligger till sängs mer än en månad, är lång tid efteråt ytterligt försvagad; stiger ändå upp fem om morgnarna för att översätta engelska tidningar (krigstjänsten fortsätter). Han förlovar och gifter sig – dock inte med Madeleine Pagès utan med en annan kvinna, Jacqueline Kolb.
Sista brevet, 5 oktober 1918, fem-sex meningar: ”Jag är extremt upptagen. Ursäkta mig för att jag skriver så kort.”
Spanska sjukan går över världen, Apollinaire blir smittad. 9 november, bara två dagar före vapenvilan, dör han i sitt hem på 202 Boulevard Saint-Germain. Han begravs på Père Lachaise, samtidigt som Paris gator fylls av människor som firar freden.
- Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Apollinaire och hans vänskap med Picasso och andra i den tidens avantgardistiska konstnärskretsar och om hans betydelse som utmanare och förnyare av 1900-talets poesi.
- Klicka här för en närläsning av den italienske poeten Giuseppe Ungarettis korta men drabbande dikt Soldati
- Klicka här för att läsa Erik Bergqvist om en remarkabel debut, Flora Bonfantis diktsamling Lieux exemplaires