Hör islam hemma i Tyskland – och Europa?(4)
Om religionen som motkraft

Är Europas syn på radikaliserad islam för ytlig? Är det snarare än islam och vissa imamer de ekonomiska och sociala klyftorna som är problemet? Har alla andra radikala idéer än religionen förlorat sin lockelse, så att det nu bara är islamister och högerpopulister som erbjuder ett tydligt alternativ till förändring? I denna den fjärde delen av sin essä om islam i Tyskland – och Europa – diskuterar Klas Grinell om Europas omfamning av en ”liberal” islam, och motståndet mot en ”traditionell”, riskerar att skymma religionens inneboende och positiva kraft till förändring. 

 

I Berlin ligger FHXB Museum, där FH står för Friedrichshein, XB för Kreuzberg. Friedrichshein låg i Östberlin och Kreuzberg tillhörde Väst. I Kreuzberg har gästarbetare varit en betydande del av befolkningen ända sedan 1960-talet. Många har varit turkar. Kreuzberg blev också hemvist för vänsterorienterade alternativrörelser som ofta hade ett stort lokalt engagemang och museets berättelse kan nog sägas utgå från deras perspektiv. I museet 1 kan man se hur många turkiska gästarbetare och inhemska tyskar under decennierna efter sextiotalet inte verkar ha varit speciellt upptagna av att turkarna var muslimer. Det var först efter Rushdieaffären 1989 som Europas alla invandrade turkar, bosnier, pakistanier, marockaner och algerier började bli muslimer i det allmänna medvetandet och ännu längre, till 2001, innan alla dessa olika nationaliteter istället kom att framstå som en enda homogen grupp – muslimer. Främlingsfientlig hade man fram till dess varit mest mot utlänningar i allmänhet, men sedan dess har islam allt mer kommit att bli själva symbolen för allt invandrat som kan tänkas hota den egna folkgruppen.

Rauch-Haus i Berlin

Ett av fotona inne på museet visar Filiz Taşkin, som anlände till Berlin 1965 för att arbeta som monterare på Telefunken. Hon är ung, håller en cigarett i högerhanden och bär en mönstrad ärmlös klänning. Ingen sjal på huvudet döljer hennes moderna frisyr och varken hon eller de manliga gästarbetarna verkar ha framhållit en muslimsk identitet. Där finns bilder också på Türkischer Arbeiterchor West-Berlin som sjöng internationella arbetarsånger lika väl som turkiska folk- och protestsånger. En före detta medlem i kören säger att ”tyska vänsteraktivister var mycket öppna och nyfikna på den tiden. Vi hade festivaler tillsammans, de närmade sig oss”. Men en annan körmedlem är av motsatt uppfattning: ”vi hade ingenting att göra med Rauch-Haus (ett ockuperat sjuksköterskehem som omvandlats till ’självstyrande bostadskollektiv’), vi var ju trots allt ’turkarna’.”

Ytterligare ett foto, från 1979, visar ett klassrum där samtliga elever verkar vara av gästarbetarhärkomst, medan lärarinnan ser ut att vara tyska. Bildtexten berättar att skolmyndigheterna var oförberedda när de flesta eleverna saknade tyska som hemspråk. Många av barnen, som nu är medelålders, var säkert födda i Berlin och har därmed fått sina livsvärldar helt och hållet formade i och av Tyskland. Kanske skulle man lite tillspetsat kunna säga att många av dem blev tyskar innan de blev muslimer, om de nu någonsin engagerat sig i sitt religiösa arv. Men traditionen finns också där. På bilder från 1980-talet syns kvinnor med huvudduk och turkiska män som startat egna butiker och småföretag. Man ser demonstrerande gästarbetarkvinnor, de flesta utan huvudduk, som i enlighet med tyska lagar, regler och möjligheter, protesterar mot hårdnande migrationslagar. Det skulle kunna ses som ett tecken på lyckad integration.

Samtidigt är det tydligt att de turkiska gästarbetarna inte är vilka tyska invånare som helst. De flesta bilderna i museet visar hur de håller sig för sig själva, liksom tyskarna (inte minst och lite ironiskt kanske, alternativrörelsernas tyskar). Deras livsstilar har inte mycket gemensamt, många av de alternativa har häcklat de kristna tyskar som hållit fast vid den slags moralkonservativa värden som nu många av turkarna delar. Ändå har de alternativa engagerat sig starkt mot anti-muslimska grupper och ofta försvarat muslimernas rätt att leva med sina konservativa värden. Idag har båda grupperna blivit måltavlor för högerpopulisternas kritik.

För vissa gästarbetare verkar dock religionen alltid ha varit viktig. I början av 1980-talet inredde några lokala sunnimuslimer ett enkelt före detta potatislager i Kreuzberg till moské. Men när de började uppföra en minaret stötte de på lokala protester och hotades med vräkning. Som svar ockuperade församlingsmedlemmarna lokalen. Någon minaret blev det aldrig, men de lokala myndigheterna tillät i alla fall församlingen att stanna kvar en begränsad tid. De som menar att det förr var mindre konflikter kring islam i Tyskland, har kanske inte helt rätt.

Ibn Rushd-Goethe-moskén i Moabit i Berlin

Under den muslimska månaden Ramadan, när den obligatoriska fastan hålls, åker jag till Ibn Rushd-Goethe-moskén på iftar, fastebrytarmiddag. Moskén ligger mycket vackert i stadsdelen Moabit, på översta våningen i den protestantiska Johanniskyrkan, nära Hansakvarteret där den legendariska boutställningen Interbau ägde rum 1957. En modern drömstad. Grönt, luftigt och med strama kuber ritade av världsarkitekter som Le Corbusier, Walter Gropius, Alvar Aalto och Oscar Niemayer. Det är långt ifrån miljön vid den stora Umar ibn al-Khattab-moskén vid Kottbusser Tor i Kreuzberg.

Iftarsamtalet leds av Seyran Ateş, jurist och kvinnorättskämpe. Inspirerad av Köpenhamns kvinnomoské tog hon initiativ till att grunda Ibn Rushd-Goethemoskén. Här råder en kvinnornas islam, och de gör en poäng av att kvinnor under islams tidigaste historia kunde inta en rad olika roller, och att islam gav dem ytterligare friheter. Men oavsett detta menar de, att islam inte kan få begränsas av sin historia. Religionen ska istället tvärtom utgå från de deltagande individernas andlighet, och deras försök att förstå vad den betyder. Religion handlar om att försöka göra gott, inte om att följa regler som andra har ställt upp.

Porträtt av Seyran Ates
Seyran Ateş

Seyran Ates är en mycket omstridd person i Tyskland, van att leva under dödshot. Hon har egna livvakter som diskret synar oss. Men ändå känns det öppet och familjärt. Det liknar andra iftarmiddagar jag varit på. Den stora skillnaden kommer när solen just går ner och det är dags att bryta dagens fasta. En ljus och vacker röst från en kvinna i bandana och blonderat, krulligt hår fyller rummet. Hon läser kallelsen till bön. Det är vackert och stämningsfullt.

Därefter kan de som vill följa med till själva bönerummet, som är luftigt, ljust och minimalistiskt. Böneriktningen går lite på tvärs i rummet. Här finns inga separata avdelningar för kvinnor och män. Tvärtom ställer alla upp sig sida vid sida, och kvinnan som gjorde böneutropet tar platsen som böneledare (imam). Majoriteten av de kanske 15 bedjande är kvinnor. En av de få männen är en indonesier som läst om den här moskén och liksom jag är här för första gången. Vi är några som inte står med i böneledet. Vi får sitta i bakgrunden och delta på det sätt vi själva är bekväma med. Alla som vill göra gott eller på något sätt försöker tro på någon slags Gud är välkomna. Här ska ingen ifrågasättas, säger Seyran. Det gäller uttalat också för HBTQ-personer, och moskén har också kallats för queermoské. Kanske förklarar medialogiken att denna mycket lilla moské redan är globalt omskriven, och har fått större inflytande genom sin mediabild än genom sin verksamhet.

Benämningen queer är också passande. Flera av de framträdande personerna är tydliga feminister och deras utmaningar mot traditionella moskéer skulle mycket väl kunna vara inspirerade av queerteorier, som ju inte bara handlar om sexualitet, utan också beskriver bredare försök att teoretisera kring en öppen framtid som vi aldrig kan känna till. Som sådan har queer också kritiserats för att vara väletablerade akademikers priviligierade och fria spekulationer. Verklig befrielse är inte teoretisk utan praktisk, och därför materiell och rent av ekonomisk, menar mer marxistiskt lagda teoretiker.

Den diskussionen går kanske utanför den här essäns ambitioner. Men visst är även Ibn Rushd-Goethe-moskén de akademiskt och ekonomiskt etablerades projekt. Å andra sidan  har väl också de ändå rätt att försöka finna sina egna sätt att vara tysk, aktivist och muslim? Vi som skriver om dem bör däremot, i vår glädje inför ett av det antirasistiska etablissemanget älskat initiativ, ändå se dess mycket marginella förankring i det muslimska Tyskland. Moskén har varit öppen under ett drygt år. Församlingen består av ett trettiotal regelbundna deltagare berättar Majid. Det är inte många, men församlingen är ändå mycket omskriven. Det blir många spaltmeter per församlingsmedlem. Än så länge har moskéinitiativet nog framförallt stärkt de konservativa i deras avståndstagande från moskén och vad den står för. Vad den kommer att betyda på sikt är däremot svårt att sia om.

Umar ibn al-Khattabmoskén

Det är stor skillnad mellan Ibn Rushd-Goethe- och Umar ibn al-Khattabmoskéns omgivningar. Det här är liberala kvarter, det känns så snart man stiger av s-banan vid Bellevue. Det tydliggör något som professor Shirin Amir-Moazami poängterar när vi träffas i Neukölln. Varje förklaring av vad islam kan vara i Tyskland måste förstås i relation till det sammanhang där den formuleras. En text innehåller inte bara idéer om en tradition, den är också en produkt av sin kontext. Tyska muslimer är inte som det så ofta framstår i debatten bara muslimer i Tyskland, de är just tyska muslimer vars sätt att leva och förstå islam är djupt format av deras livsvillkor i Tyskland. Ibn Rushd-Goethe-moskén är ett resultat av väletablerade tyska muslimers behov och vilja att vara såväl muslimer som progressiva tyskar. Det är inget fel med det. Tvärtom.

Men de allra flesta muslimer i Tyskland lever under andra omständigheter. Det är väldigt tydligt. Det som slår en när man besöker stadsdelar som Kreuzberg och Neukölln är att det är ruffigt. Det är billigare, det är mycket mer folk som hänger omkring på gatorna, det är fler utslagna. Att det bor betydligt fler muslimer där än i Moabit eller vid Unter den Linden där Stiftung Dialog und Bildung har sitt kontor är inte det mest slående. Att detta också är stadsdelar med större problem med kriminalitet, droger, dåliga skolresultat och muslimsk radikalism kan knappast till någon väsentlig del bero på vad som predikas i moskéerna här.

Det är en alltför idealistisk analys. Som Shirin Amir-Moazami säger måste man våga stå emot de krafter som vill förklara radikaliseringen som beroende av vissa islamiska ideologer. Samspelet mellan de importerade imamernas alltför ofta inskränkta och legalistiska traditionalism och de lokala tyskfödda ungdomarnas svårigheter att se en framtid i det tyska samhället är mer komplicerat än så. Radikalisering är ett alltför trubbigt begrepp för att förstå och kunna åtgärda de problem som finns i de stadsdelar där många muslimer bor. Den frustration som tar form i stöd för våldsbejakande extremism kan vara legitim, även om den väg den tar bara förvärrar situationen och skapar mer våld. Radikala ifrågasättanden av den rådande samhällsordningen behövs och allt tal om upplysta tyska värden riskerar dölja detta. Det framstår som om det är islam som är problemet, snarare än de ekonomiska och sociala klyftorna. Problemet är istället, liksom i många andra muslimska miljöer, att alla andra radikala idéer än religionen har förlorat sin lockelse. Bara islamisterna kan likt högerpopulisterna erbjuda ett tydligt alternativ, som radikalt vill ändra den rådande maktordningen.

Samtidigt är det väldigt svårt att argumentera längs en sådan mer materialistisk linje. Det framstår lätt som ursäkter, som en bortförklaring av de problem som finns när folk väljer att lyssna på intoleranta predikanter, eller bara håller fast vid patriarkala mönster där heder och klan ersätter välfärdsstatens skyddsnät. Självfallet spelar det roll vad religiösa företrädare och uttolkare erbjuder för alternativ, självfallet har var och en ansvar för sina egna val och kan hållas ansvariga när de väljer att utmana rättsstatens lagar och regler. Men islam är inte kristendom, ingen kyrka, och muslimska predikanter och imamer är inte präster. Kraven på att islam ska bete sig som en kyrka för att kunna få plats i tysk byråkrati (se avsnitt 3 av denna essä) riskerar att ta bort islams direktdemokratiska potential. I Tyskland är det inte bara den inhemska byråkratin som försöker skapa ett islam som de kan styra, utan också den turkiska staten, som investerar stora pengar i att hålla kvar sin kontroll över turkisktalande muslimer.

Det politiska intresset för islam har dessutom blivit en egen liten industri med karriärvägar för dem som anser att islam måste kontrolleras och förändras för att inte skada Tyskland. Många politiker och tjänstemän vet egentligen inget om islam och då blir förstås gränserna för vad som ska undersökas väldigt otydliga. Ordet islams alla överlagrade europeiska betydelser blandas och liksom förstärker varandra – islam är en religion, en civilisation, en kultur, en värld. Allt muslimer gör är islam och förklaras av islam, alltså kan det kartläggas som islam.

Islam rasialiseras, säger Shirin Amir-Moazami, när jag träffar henne på ett café i närheten av Hermann-Platz i Neukölln. Man är endera tysk eller muslim, som vore det olika raser. Det skapar också ett starkt tryck på de välintegrerade att visa att de inte likt andra är problematiska muslimer. Det är också så Shirin ser på Ibn Rushd-Goethe-moskén: det räcker inte att som Seyran Ateş vara jurist, kvinnorättsaktivist och prisad medborgare, utan genom sitt blotta namn är hon alltid potentiellt muslim, oavsett vad hon själv tycker och säger. Det uppstår då lätt ett slags krav på att man ska visa att man inte har några tvivelaktiga religiösa åsikter. Det medför inte att hennes vilja att finna rum för andliga behov och intressen inte skulle vara äkta och uppriktig. De som lever i Tyskland är alla formade av samma skeenden och trender och intresset för religion och andlighet ligger i tiden. Det är inget konstigt att det intresset då också har muslimsk form.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Men det finns något mycket farligt i att utifrån namn, ursprung och utseende klassificera människor och bevaka att de lever upp till vaga krav om tyskhet. De liberala muslimerna är fångade i detta garn. Deras uppriktiga och välmenande försök att förstå islam utifrån samtidens villkor och behov är samtida också på det sättet. Deras kritiska förhållningssätt till den islamiska idétraditionen förstärker mer eller mindre omedvetet bilden av att Tysklands sociala problem beror av islam. Alla vi som talar om ’islam’ bidrar till det. Shirin Amir-Moazami har just redigerat boken Der inspizierte Muslim: Zur Politisierung der Islamforschung in Europa (Den inspekterade muslimen: Om politiseringen av islamforskning i Europa) där olika forskare självkritiskt försöker granska vilka följder det politiskt drivna intresset för europeiska muslimer riskerar att få. Men studier som ifrågasätter de kategorier vi använder för att försöka förstå samhället har svårt att få finansiering. Istället görs stora satsningar på demokratistöd och radikaliseringsbekämpning och kartläggningar av ’muslimers’ värderingar och religiösa praktiker, som dessutom utgår från att ju mer muslim någon är, desto större risk blir det att radikaliseras, vara antidemokrat och mindre tysk. En tysk minoritet rasialiseras och misstänkliggörs. De som söker syndabockar serveras dem på silverfat.

Men vad ska då göras? Att döma ut de liberala muslimerna som nyttiga idioter vore förminskande. Däremot är det kanske viktigt att påpeka att även teologin måste innefatta en politisk analys. Om orättvisorna i samhället är ett resultat av en (ny)liberal politik, är det svårt att se någon förändring av orättvisorna genom att ansluta till en oförändrad, rådande ordning. Men samtidigt är det inte nödvändigtvis detta som ’liberal’ i benämningen liberal muslim syftar på. Kanske ska det snarare kopplas till en vidare och renässanshumanistisk betydelse av ordet; artes liberales är ju en synonym till humaniora.

Men mitt intresse är inte sociologiskt, utan hur enskilda teologer diskuterar frågor om hur islam kan förstås och levas i en europeisk välfärdsstat. Att bunta ihop några som liberala muslimer och försöka koppla dem till sociologiska analyser av hur många liberala muslimer det finns i Tyskland, eller förklaringar till varför det inte finns fler, är jag inte intresserad av här. Ingen av de två kategorierna ’islam’ eller ’tyska värderingar’ är heller särskilt användbar för empiriska studier av verkligheten – det går inte att faktiskt observera någon av dem. Kanske måste vi inse att vi inte kan förstå världen genom sådana abstraktioner utan nöja oss med mycket mindre och mer lokaliserade sammanhang. Först då kan vi också få syn på alla de samspelande faktorer som skapar framtiden.

 

    • Klicka här för att läsa det första avsnittet av denna essä, som har gjorts ekonomiskt möjlig genom bidrag från Västra götalandsregionens essäfond.
    • Ett längre samtal om Der inspizierte Muslim där också Hirin Amir-Moazami medverkar

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!