Lars Vargö presenterar den japanske författaren Hirano Keiichiro, som redan som 23-åring tilldelades det prestigefyllda Akutagawapriset, och som nu räknas till en av Japans främsta författare med sitt finstämda, ibland rent av eleganta språk i böcker rika på innehåll, ofta med flera berättelser invävda i varandra.
Hirano Keiichiro (Hirano är efternamnet) brukar förklara sitt val att börja läsa juridik på Kyoto universitet i mitten av 1990-talet med att det var ganska typiskt för studenter som hade svårt att bestämma sig för vad de skulle satsa på i framtiden. Universitetet hade hög status i Japan, men var samtidigt känt för att ta ganska lätt på elevernas frånvaro vid föreläsningarna. Det rådde en hög grad av intellektuell frihet och många av dem som började läsa juridik bytte inriktning efter något eller några år.
Hirano började skriva romaner redan när han gick på gymnasiet och han har flera gånger förklarat att han behövde den frihet som universitetet erbjöd innan han blev helt säker på att det var författare på heltid han ville bli. Friheten gav utdelning. Redan vid 23 års ålder vann han det prestigefyllda Akutagawapriset för sin roman Nisshoku, ”Solförmörkelse”, en berättelse vars handling utspelar sig i södra Frankrike i slutet av 1400-talet.
En ung munk ur dominikanerorden är där på väg till Florens i sökandet efter ett förlorat manuskript. Han kommer till en by där alla de frågor om godhet och ondska, tvivel och tro, som upptar hans sinne, snart aktualiseras på ett konkret och gripande sätt. Han dröjer kvar i byn, fascinerad av en alkemists högmodiga och mystiska gestalt, samtidigt som oförklarliga fenomen drabbar byn och kastar in samhället i kaos.
Det är en berättelse om eld, svavel och häxkonst, och påminner i vissa delar om Umberto Ecos I rosens namn. Det kan tyckas som en paradox att en ung japansk författare skriver om ett ämne som ligger så långt bort både i tid och rum. Men Hirano gick i en katolsk skola och har själv förklarat att den rebelliska inställning han hade till allt vad lektioner i religionskunskap hette, så småningom övergick i en fascination för den europeiska medeltidens religiösa och filosofiska strömningar.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
1990-talet, då romanen skrevs, var enligt Hirano också en mörk tid i Japan. Den ekonomiska bubblan sprack och samhället drabbades av utbredda negativa stämningar. Han menar att han egentligen använde den franska medeltiden för att beskriva de stämningar han upplevde i det japanska samhället.
Hiranos språk är finstämt, emellanåt rent av elegant, men hans böcker är definitivt inte några lättlästa thrillers. De kräver, liksom många av Mishima Yukios böcker, en hel del av läsaren. De är rika på innehåll och har ofta flera berättelser invävda i varandra.
I romanen Aru otoko, ”En man” (2018), återvänder en frånskild kvinna, Takemoto Rie, med sin unga son till sin hemort på den södra ön Kyushu för att arbeta i familjens pappershandel. En skogsarbetare, Taniguchi Daisuke, brukar då och då besöka affären. De blir kära, gifter sig och bildar familj.
Daisuke omkommer emellertid i en arbetsrelaterad olycka och Rie kontaktar pliktskyldigast den omkomne makens bror, med vilken Daisuke inte har haft kontakt på många år. När brodern besöker henne och får se ett fotografi på den omkomne upptäcker han att det inte alls föreställer Daisuke, utan en man som han aldrig tidigare har sett.
Hur har Daisuke kommit över den verklige Daisukes identitet och hur har han kunnat lura sin omgivning? Den enda förklaringen är att han har fått alla uppgifter av den riktige Daisuke, som fortfarande kanske lever. Rie vänder sig till en advokat, Kido Akira, som var den som skötte hennes skilsmässa från sin första man. Advokaten blir alltmer fascinerad av fallet och vänder sig till den riktige Daisukes tidigare flickvän, men även till en man som sitter i fängelse för bedrägerier.
Advokaten som själv kommer från en naturaliserad koreansk familj plågas av sin egen identitet och romanen drivs också av en underliggande kritik mot det sätt som zainichi, japaner av koreanskt ursprung, behandlas i det japanska folkbokföringssystemet. Erbjuder den falske Daisuke även ett alternativ för Kido, som inte trivs med sin egen familjesituation?
Boken har filmatiserats, vilket även är fallet med den bästsäljande roman av Hirano som publicerades några år tidigare, Machine no owari ni, ”Vid slutet av matinén” (2016). Det är en finstämd kärlekshistoria, där huvudpersonerna är en begåvad och mycket framgångsrik klassisk gitarrist, Makino Satoshi, och en välkänd journalist, Komine Yôko, som är baserad i Irak.
Deras samtal är både långa och sofistikerade och ämnena rör det mesta från Goethe till Michel Houellebecq. De träffas på olika platser i världen, i Paris såväl som i Tokyo, men Yôko är dessvärre redan förlovad och känner sig till slut tvungen att gifta sig med sin fästman. Gitarristen Satoshi å sin sida dras in i ett förhållande med sin agent Sanae.
Tiden går, Yôko skiljer sig och hon kan inte släppa tankarna på Satoshi. Under ett besök i Japan ser hon att han ska ge en konsert i Yokohama och lyckas få tag i en biljett. Innan hon går in på konserten stöter hon emellertid ihop med Sanae, som nu är Satoshis hustru. Sanae erkänner att hon låg bakom manipulationer i Satoshis turnéschema, vilket ledde till att Satoshi och Yôko inte kunde träffas så ofta som de ville. Hon berättar också att hon är med barn och vädjar till Yôko att avstå från konserten.
Hiranos fascination för identiteter, falska och riktiga, framkommer också i den enda novell av honom som har översatts till svenska, Honungsbina som försvann (Karavan, nr 1, 2020). En brevbärare i ett litet samhälle är särskilt skicklig på att härma handstilar. Han störs samtidigt över att vissa av de ord som förekommer på de postkort han skall leverera har en alltför negativ klang. Han använder därför sin talang till att kopiera texterna på nya kort, efter att först ha censurerat bort alla negativa uttryck. De nya korten levereras med en dags försening och det tar många år innan det hela upptäcks och en förklaring till brevbärarens beteende till slut kan ges.
Hirano Keiichirô räknas idag till en av Japans främsta författare. Han jämförs ofta med andra, internationellt kända manliga japanska författare, som Natsume Sôseki (1867-1916), Mishima Yukio (1925-1970), Kawabata Yasunari (1899-1972) och Murakami Haruki (f. 1949).
Natsume Sôseki tillhörde den generation som efter Meijirestaurationen 1868 upptäckte den västerländska romanen, men som samtidigt slets mellan sin vilja att ta in nya tankesätt och ambitionen att inte överge det värdefulla i äldre japansk kultur. Mishima, å sin sida, drev jämförelsen med de västerländska värderingarna vidare och använde såväl romanformen som den klassiska Nôteatern som plattformar för sin litteratur, inte minst till kritiska beskrivningar av den nya japanska aristokratins säregna uppträdande. Han återkom också ofta till den idealiserade och naturromantiskt beskrivna enkla japanska människan.
Nobelpristagaren Kawabata kan sägas ha fastnat i en tillbakalängtande och kärleksfullt beskriven samhällsmiljö där gamla japanska värderingar levde kvar. Vad de tre hade gemensamt var att de rörde sig inom genren jun bungaku, ”den rena litteraturen”, som oftast var grammatiskt korrekt, hade en filosofisk underton och skildrade relativt komplicerade intriger. Hirano kan sägas höra till denna kategori, snarare än till den mer experimentella, pratglada litteratur som Murakami representerar.
Japanska litteraturkritiker brukar hävda att medan Hirano på samma sätt som Natsume, Mishima och Kawabata, skapar en ”japansk” tankevärld i beskrivningar av västerländska miljöer, tecknar Murakami en ”västerländsk” tankevärld i japanska. Detta är det lätt att hålla med om, men samtidigt vore det fel att bortse från hur skickligt Hirano lockar in läsaren i problemställningar som är allmängiltiga. I bakgrunden finns dessutom ett eftertänksamt djup, som bottnar i västerländska filosofiska system, snarare än i äldre japanska traditioner. I detta hittar man vissa likheter också med Murakami.
- Klicka här för att komma till Hiranos egen hemsida på engelska, där man också finner fler av hans böcker som är översatta till engelska
- Klicka här för att läsa Lin Engdahl om den taiwanesiska kultromanen Krokodilens anteckningar
- Se trailern till filmatiseringen av A Man