I vår tid finns det förmodligen få anklagelser som är lika allvarliga som att säga att någon saknar humor. Humor anses allmänt, åtminstone i vår del av världen, vara ett omistligt värde, och även vittna om en tolerant personlighet med ett rörligt intellekt. Humor hör med andra ord till det som definierar vår personlighet. Till dels beror förmodligen en sådan åsikt på att humorindustrin i vår tid är oöverträffat stor. Jag tänker på humorprogram i TV, stand up-comedy, romantiska komedier et cetera. Till dels beror det förmodligen också på att humor, allt sedan det modernas genombrott, kommit att bli en allt mer central del av synen på oss själva. Naturligtvis har människor i alla tider skrattat och funnit saker och ting lustiga. Världens äldsta vitsbok, Philogelos eller ”skrattvännen”, skrevs i det antika Grekland, men där saknas ofta en tydlig punchline, ett definierande drag hos den moderna vitsen. I dag anses det ofta märkligt att skriva en bok om humor utan att själv vara rolig. Så har det inte alltid varit.
Jag kan till stora delar hålla med om värdet av humor och även om att humor kan vara ett drag som kan tänkas säga något viktigt om människans personlighet. Men problem uppstår när man vänder på det och börjar tala om andras humorlöshet. Lägg märke till att det sällan är man själv eller ens egna vänner som är humorlösa, det är ”de andra” som saknar humor. Anklagelsen om humorlöshet blir då till ett sätt att tala om hur andra kommer till korta intellektuellt och emotionellt. Sådana anklagelser har inte varit ovanliga på senare tid i samband med uppmärksammade frågor om yttrandefrihet och satir. Jag tänker på morden i Paris den 7 januari 2015 när stora delar av redaktionen för den franska satirtidningen Charlie Hebdo massakrerades, men också på de tolv satirteckningar som publicerades i Jyllands-Posten den 30 september 2005. Både Charlie Hebdo och Jyllands-Posten publicerade karikatyrer på profeten Mohammed, vilket som bekant inte bara ledde till protester utan också, framför allt vad gäller den förra publikationen, mord. Är satirteckningarna i Charlie Hebdo eller Jyllands-Posten roliga? Det vet jag inte, men tydligen måste de kunna anses vara det, eftersom en inte ovanlig anklagelse mot terroristerna som sköt redaktionen på Charlie Hebdo var att de saknade humor. I en ingress till en radiosändning som jag råkade höra hävdade journalisten just att terroristerna saknade humor, och detta blev, där och då, förklaringen till deras mordiska handling.
Och humorlösheten är som sagt en återkommande anklagelsepunkt de senaste åren. Ibland är det terroristerna som saknar humor, ibland är det muslimer som saknar humor och ibland är det alla religiösa som saknar humor (Se Pia Karlsson Minganti, ”Unga muslimer och humor som norm” scrolla till s. 39–59).Det sistnämnda, att alla religiösa saknar humor, är förmodligen ett skenbart mer jämlikt sätt att rikta anklagelsen om humorlöshet, eftersom den inte pekar ut muslimer som sådana utan alla religiösa. Det har varit ett återkommande påstående i recensioner och krönikor i svensk dagspress. Så kan en erkänd svensk författare helt apropå fälla en kommentar om att alla monoteistiska religioner saknar humor i en recension som egentligen handlar om annat. Inte heller den religionskritiska bok som recenseras visar sig dessvärre vara särskilt lustig, men det framstår mer som en tillfällighet än något essentiellt karaktärsdrag. Här påstås alltså en hel grupp – ”muslimer”, ”monoteistiska religioner” – sakna humor, till skillnad från de individer som inte ingår i dessa grupper men bara händelsevis råkar sakna humor.
Frågan om de andras humorlöshet belyser också frågan om yttrandefrihet och satir. En första invändning mot de andras påstådda humorlöshet har att göra med frågan om det betyder att någonting är bra bara för att det är humor, och en andra invändning att humor ser väldigt olika ut för olika människor och grupper.
När det gäller den första invändningen kan vi vända oss till en avhandling i historia av Lars M. Andersson som försvarades 2000 och som handlar om representationer av ”juden” i svensk skämtpress mellan 1900 och 1930 (Lars. M. Andersson, En jude är en jude är en jude … Representationer av ’”juden” i svensk skämtpress omkring 1900–1930, Lund: Nordic Academic Press, 2000). I den här omfångsrika avhandlingen med titeln En jude är en jude är en jude skildras ingående hur svensk skämtpress uttrycker sig såväl om judar som grupp som vissa individer; ”juden” är en återkommande komisk figur i dessas sidor och framställs som omanlig, girig, osund, annorlunda eller med andra ord allt det som man ville att ”svensken” inte var. ”Judens” fysionomi tecknades med krulligt hår, platt huvud, framträdande näsa, inåtfotad och ständigt gestikulerande med handflatorna uppåt. Därmed framställdes ”juden” som ”svenskens” motbild, som en främmande kropp i det svenska samhället som aldrig, av rasmässiga skäl, kunde fås att helt passa in. Flera av Sveriges då bemärkta konstnärer, författare och politiker över hela det politiska spektrumet från vänster till höger deltog i karikatyren av ”juden”. Andersson betonar återkommande att den antisemitism som uttrycktes i skämtpressen inte med nödvändighet var ett uttryck för nazism. Den socialdemokratiske politikern och tidningsmannen Arthur Engberg, konstnären och författaren Albert Engström, författaren och publicisten Erik Lindorm och författaren och publicisten Hasse Z var alla uttalade antinazister, men inte desto mindre delade de ett slags självklar och delvis oreflekterad antisemitism som kom till uttryck i de stereotyper med hjälp av vilka skämtpressen försökte locka till skratt åt de komiska ”judarna”. Skämtpressen gav uttryck åt grundläggande värderingar och föreställningar om ”juden”, stereotyper som sällan hade mycket att göra med några verkliga judar. I stället fungerade de som ett sätt att definiera det svenska genom att i skrattets modus hålla upp dess påstådda motsats.
Inom samtida humorteori brukar den så kallade dominansteorin lyftas fram som den klassiska teorin om humor. Allt sedan antiken har filosofer, retoriker och teologer varit medvetna om att skratt är ett sätt att bevisa sin överhöghet gentemot andra människor, man skrattar åt någon snarare än med dem. Humorteorin har vidare betonat att humor knappast är ett individuellt fenomen, utan snarare har med gruppdynamik att göra. Om humor används för att dominera någon annan blir den därför ett sätt att avgränsa mellan ”vi” och ”dem”. Humor blir en form för aggression. Också i diskussionen kring den svenska skämtpressen 1900-1930 höjdes röster om att ”judar” måste kunna ta ett skämt; skämtpressen skojade också med andra grupper. Ett sekel senare är det emellertid enkelt att hålla sig för skratt. Dels i ljuset av vad som hände med judar under Andra världskriget, dels i ljuset av hur vanligt förekommande skämt om ”judar” var i pressen som Andersson skildrar. Det som på ett sätt gör det särskilt outhärdligt är att det här, enligt Andersson, inte var fråga om något slags ”aggressiv” eller ”propagandistisk” antisemitism utan om ett slags ”banal” vardagsantisemitism som stora delar av befolkningen kunde tänkas dela, vilket är själva förutsättningen för skämtpressens spridning. Vitsar om och karikatyrer av ”judar” uppfattades inte – åtminstone av skämtpressens producenter och läsare – som kränkande eller plumpa utan som roliga. Ofta hade karikatyrerna inget som helst att göra med verkliga judar som man till äventyrs kunde möta i sin vardag – den judiska befolkningen i Sverige uppgick till cirka 0,1% – utan importerades från skämttidningar från andra länder. Det går alltså inte att reducera antisemitismen till särskilt inskränkta eller särskilt politiska extrema personer eller uppfattningar.
Någon måste alltså för hundra år sedan uppfattat dessa vitsar och karikatyrer som roliga. Jag gör det inte, och de flesta i dag skulle förmodligen uppfatta vitsarna och karikatyrerna som djupt kränkande. Det illustrerar också min andra invändning, nämligen att ”vad som är roligt” inte är något som är omedelbart givet. Humorsociologer som Giselinde Kuipers har med emfas påpekat att man lär sig vad som är roligt i sociala grupper, och vad som uppfattas som roligt skiljer sig därför åt. I Nederländerna, som är ett av de områden hon undersökt, är kön och social klass bestämmande för vad som uppfattas som roligt, medan i USA är det andra faktorer som är mer bestämmande. Kuipers ägnar sig alltså åt ett ganska ovanligt slag av ”jämförande humorforskning”. Vad som uppfattas som roligt skiljer sig ganska markant åt, men inte bara mellan olika sociala grupper utan också över tid. Sitt sinne för humor utvecklar man genom sin uppväxt men också genom de man umgås med. Det betyder också att den humor som vi finner i främmande kulturer också framstår som främmande för oss: ”grov, konstig, absurd eller helt enkelt obegriplig” (Giselinde Kuipers, Good Humor, Bad Taste: A Sociology of the Joke, Berlin/Boston: Walter de Gruyter, 2015, s. 10.).
Påpekandet att humor är en relativ kategori skall på intet sätt uppfattas som ett relativistiskt försvar för den svenska skämtpressens antisemitiska framställning av ”juden” – som om de hade sin humor och vi har vår och aldrig mötas de två. Att någon finner något roligt är inte ett argument för att detta också är lovvärt, vilket avhandlingen En jude är en jude är en jude tydligt visar. Vad jag är ute efter är i stället en självkritisk hållning till den egna humorn med tanke på hur humor historiskt och även i samtiden används i förtryckande syften. Det innebär också – vilket kanske är ännu viktigare – att det kan vara klädsamt att undvika anklagelser om andras humorlöshet. Att jag inte förstår någon annans humor betyder inte att de inte har någon humor alls, bara att jag inte förstår den. Anklagelsen är kanske sällan menad som ett påstående att humor fullständigt saknas – det är alltför lätt att motbevisa. Vad det handlar om är snarare ett retoriskt sätt att markera en avgörande skillnad mellan den egna gruppen och en annan grupp som man vill definiera sig gentemot. ”Humor fungerar”, som Pia Karlsson Minganti påpekat, ”som norm för tillhörighet” – och exklusion skulle jag vilja tillägga.
Låt mig därför återvända tillbaka till frågan om yttrandefrihet och satir. Min egen utgångspunkt är att yttrandefriheten rent juridiskt bör vara väldigt vid. Även om vi alltså med historiens hjälp kan konstatera att yttrandefriheten utnyttjats för kränkande eller aggressiva ändamål, och därmed också kan tänka oss att samma sak kan ske i dag, har jag svårt att tro att man kan komma åt problemet genom att inskränka denna frihet. Det innebär samtidigt ett ansvar att använda sitt omdöme för att avgöra skillnaden mellan vad som kan publiceras och vad som bör publiceras. Detta ansvar intensifieras om man också tar med i beräkningen att man kan låta sig luras av vad man själv tar för självklart. Ett exempel på detta är när man menar att andra personer eller andra grupper än den egna är humorlösa. Karikatyrer, satirer och vitsar är i bästa fall sätt att kritisera ekonomisk, kulturell, politisk eller religiös makt, men kan i värsta fall – och kanske till och med på samma gång – vara ett sätt att skapa eller upprätthålla sin egen ekonomiska, kulturella, politiska eller religiösa makt.
Anklagelser om de andras humorlöshet är ett sätt att skydda sig själv från kritik. Är det i själva verket inte så att själva anklagelsen begår den synd som tillskrivs andra, nämligen brist på humor? Satir är med andra ord ett tveeggat vapen: den kan å ena sidan gissla och ifrågasätta makt och förtryck men å andra sidan själv bli till ett uttryck för makt och förtryck. Den svåra konsten består i att skilja det ena från det andra.