Hos Philippe Claudel är främlingshat, kollektiv skuld och moraliska frågor ofta återkommande teman, skriver här Jeana Jarlsbo. Så också i hans nya roman, L’Archipel du Chien, när tre livlösa kroppar spolats upp på ö-gruppen Hunden och borgmästaren där vill tysta ner fynden, som annars kunde hota en större turistinvestering.
Han hade en säregen och outplånlig prägel av främlingskap. Till slut vande sig människor vid att se honom. Men de vande sig aldrig vid honom.
Joseph Conrad, Amy Foster (översättning Tryggve Emond)Om och om igen har Richard på sistone läst rapporter om flyktingbåtar som kapsejsat i Medelhavet. På Italiens stränder spolas nu nästan dagligen liken av afrikanska flyktingar upp. Var blir de begravna? Vem vet vad de heter? Vem meddelar deras familjer att de inte klarade att ta sig till Europa – och aldrig kommer att återvända?
Jenny Erpenbeck, Gå, gick, gått (översättning Ulrika Wallenström)
En septemberdag spolas tre livlösa kroppar upp på en bebodd vulkanisk ö. Morgonen därpå hittar en äldre kvinna på den ogästvänliga stranden liken av de tre svarta afrikanerna, troligen yngre än tjugo år. Den tillkallade borgmästaren tänker dock inte kontakta de berörda myndigheterna, utan kommenderar den lilla grupp öbor som samlats kring liken att än så länge förtiga det som hänt och efter mörkrets inbrott komma till ett hemligt möte på kommunalhuset. Uppenbarligen har han sina skäl att vilja tysta ner hela historien om den makabra upptäckten.
Ön domineras av den till synes slumrande vulkanen Brau, vars krater oftast är insvept i dimma. För öbefolkningen har levnadsvillkoren alltid varit hårda. Här har man inget annat val än att antingen bli fiskare eller jordbrukare, så de unga väljer inte sällan att lämna ön för att pröva lyckan annorstädes. Inte heller årstiderna är skonsamma mot människan på denna plats. Sommartid lamslås öborna av stekhettan, vintertid pinas de av kallt regn och bitande vindar; inte ens inomhus kan de skydda sig mot vare sig den kvalmiga värmen eller den stränga vinterkylan. De dystra, obekväma hus de bebor omringar dem, trycker ner dem. Till slut har öborna börjat likna sina hus.
Ön ingår i en imaginär ögrupp kallad Le Chien, Hunden. Att ögruppen fått detta underliga namn beror på att dess konturer på kartan påminner om en skräckinjagande hund med vidöppen käft som blottar tänderna, beredd att slita havets blå oändlighet i stycken. Den väcker hos mig associationer till Kerberos, det trehövdade hundmonster som enligt grekisk mytologi vaktade ingången till Hades och blottade sina tänder när de dödas själar närmade sig dödsrikets portar.
Det finns ett slumrande mörker djupt inne i varje människa. Ibland kan det frammanas av ett ödesdigert felbeslut som sätter ens inre moraliska kompass ur spel. Som när den lilla gruppen öbor vid det hemliga kvällsmötet på kommunalhuset väljer att göra öns borgmästare till viljes, utan att på allvar ifrågasätta vare sig hans argument eller hans djupt oetiska handlande (på hans initiativ har de tre döda kropparna blivit transporterade till kylrummet i hamnen, där de än så länge ligger nedfrusna bland allehanda fisksorter).
Enligt borgmästaren är det av yttersta vikt att man lyckas genomföra hans tilltänkta projekt att, med hjälp av en grupp investerare som kort och gott kallas Konsortiet, omvandla ön till en kurortsö, vilket nog skulle ge många nya arbetstillfällen och därmed bättre framtidsutsikter åt de unga. Men, betonar han, hela projektet skulle spolieras om han informerade polisen om de tre avlidna flyktingarna, eftersom journalisterna då skulle flockas till ön och måla upp en ”bedrövlig bild” av den. Deras ö skulle bli ökänd som ”de drunknades ö”. Och vem skulle i så fall vilja investera miljoner i det planerade projektet? Eller bada i det havsvatten där de döda legat och börjat ruttna? Till syvende och sist handlar det om en unik chans som ön skulle få om projektet roddes i hamn, hävdar borgmästaren och uppmanar mötesdeltagarna att visa ”ansvar och solidaritet”.
Hans förslag är att man ”begraver” de tre kropparna genom att låta dem ”glida ner” (hans eufemism för ”dumpa”) i ett av de många djupa hål som finns lite varstans på ön: ”På sätt och vis skulle de då fortsätta sin resa. De skulle nå fram till världens hjärta och få evig frid”, tillfogar han.
Förutom borgmästaren och fem andra öbor deltar i det hemliga kvällsmötet även en person betraktad som främling och därmed som ett möjligt hot, ty han är varken född eller uppvuxen på ön – den drygt trettioårige skolläraren. Han är den enda bland dem som röstar emot borgmästarens förslag och vill att man genast kontaktar myndigheterna. Den enda som starkt ifrågasätter borgmästarens argument och visar sin indignation mot dennes nedsättande människosyn, klädd i skenbart förståndiga formuleringar.
Efter det att de tre döda kropparna blivit dumpade i ett djupt hål i vulkanen Brau blir ingenting sig likt längre på ön, trots att livet tycks gå sin gilla gång. Borgmästaren har all anledning att oroa sig, eftersom han har fått veta att skolläraren under sina dagliga löprundor brukar stanna till vid sandstranden där liken påträffades, att han i sådana stunder blickar ut mot horisonten eller så tittar han noga på vågorna, som om de kunde ge svar på hans tysta frågor om de drunknade flyktingarna.
En för borgmästaren minst lika bekymmersam situation uppstår när en okänd man i medelåldern helt oväntat ankommer till ön och vill träffa honom med en gång. Allt tyder på att han är kriminalkommissarie. En cynisk, otrevlig figur som ställer besvärliga frågor och som verkar ha sina aningar om den nattsvarta hemlighet borgmästaren och hans medhjälpare bär på.
Med hjälp av olika kartor och dokument utför skolläraren dagligen djärva experiment i ett försök att komma till klarhet om varför havsströmmarna fört de tre döda kropparna just till deras ö. Och så småningom börjar han förstå vad vågorna har att berätta. Olyckligt nog väljer han dock att omedelbart informera borgmästaren om sin häpnadsväckande upptäckt, utan att ha minsta föraning om att han därmed skriver under sin egen dödsdom. Faktum är att borgmästaren inte skyr några medel för att värna sin ö och således är i stånd att ”offra en oskyldig person”. Så han börjar smida en diabolisk plan för att hindra skolläraren från att sprida sina slutsatser om de mystiska omständigheterna kring de tre afrikanernas död.
Symtomatiskt nog är det skolläraren som offras – främlingen, han som ses med oblida ögon av öborna, helt enkelt av det skälet att han har sina rötter annorstädes. Det är mot honom det kollektiva ursinnet vänds, det är han som blir skymfad, hotad, ringaktad.
I en handvändning förpassas skolläraren till livets marginaler, och därifrån halkar han så lätt ner i dödsriket.
Lika litet som borgmästaren och de andra öborna vet att de döda vill hämnas för de levandes likgiltighet, lika litet förstår de att den infernaliska stank som börjat sprida sig över ön förebådar en katastrof av apokalyptiska dimensioner.
L’Archipel du Chien handlar i lika hög grad om likgiltighet inför andra människors lidande. På romanens första sida vänder sig den allvetande berättaren till ett ni (troligen bokens presumtiva läsare) och säger bland annat i övertydligt dramatiskt tonläge: ”Ni lever på hat, och likgiltighet är ert rättesnöre. […] Ni vänder era bröder ryggen och förlorar er själ.” Här skriver Claudel uppenbarligen läsaren på näsan. Å andra sidan kan man tolka denna övertydlighet som ett uttryck för hans djupa indignation över den alltmer utbredda likgiltigheten och den bristande medkänslan kring den rådande flyktingkrisen.
Den mycket tänkvärda fråga berättaren ställer strax innan hen börjar berätta själva historien genljuder ännu inom mig: ”Hur kommer de framtida seklerna att döma er tid?”
Claudel om hans bok i det franska TV-programmet On n’est pas couché: