En doft av evigheten
Hubert Haddad – Le peintre d’éventail

”En enastående språkkonstnär” anser Jeana Jarlsbo om den Tunisienfödde franske författaren Hubert Haddad, som givit ut en rad diktsamlingar, essäböcker, teaterpjäser och romaner och är ansedd som en förnyare av novellgenren, och som för närvarande också är chefredaktör för tidskriften Apulée, där flera betydande franskspråkiga författare medverkar. I romanen Le peintre d’éventail (Solfjädermålaren), ”en roman med doft av evigheten”, som utspelar sig på ön Honshu i Japan, har främlingskapet satt djupa spår hos huvudgestalterna, som om själva livet innebar ett exiltillstånd.

 

Tiden har inte suddat ut minnet av mitt första möte med Hubert Haddads mångskiftande författarskap. En regnig novembereftermiddag 1999 började jag läsa hans då nyutkomna essä Du visage et autres abîmes (Om ansiktet och andra avgrunder), en till omfånget blygsam bok med natthimmelsfärgade omslag, just inköpt under en Parisresa. Vid den tidpunkten var jag obekant med Hubert Haddads böcker, förvisso hade jag hört talas om honom och sett hans namn i olika sammanhang, men jag hade aldrig läst honom tidigare.

Den novembereftermiddagen läste jag med stegrande fascination Du visage et autres abîmes, som är en poetisk, bitvis lätt vemodig, kartläggning av människans ansikte där myt och legend smälter samman med livets komplexitet. Hans betraktelser över ansiktets gåtfulla yta, över det omedelbart synliga och dess dolda avgrunder, vecklar ut sig mellan ljus och skuggor, från det ännu ofödda barnets knoppande liv mot dödens dunkla gränstrakter.

Den flerfaldigt prisbelönade Hubert Haddad (född i Tunis 1947, bosatt i Paris sedan början av 1950-talet) har sedan debuten 1967 gett ut en rad diktsamlingar, essäböcker och teaterpjäser. Mest känd är han dock som novellist och romanförfattare. Han har skrivit drygt tvåhundra noveller, och betraktas som en förnyare av novellgenren. I hans omfångsrika romanproduktion ingår ett trettiotal romaner av skiftande karaktär. Somliga har förankring i en konfliktfylld politisk verklighet, exempelvis den mycket uppmärksammade romanen Palestine (2007), för vilken han belönades 2008 med Prix des Cinq Continents de la Francophonie och året därpå med Prix Renaudot Poche. Andra präglas av ett vaket drömtillstånd, och utspelas på en plats bortom tid och rum, men har samtidigt påtagliga tidsmässiga referenspunkter och geografiska konturer, som den prisbelönta Le peintre d’éventail (Solfjädermålaren) från 2013, Haddads första ”japanska” roman.

Nu för tiden är Haddad även chefredaktör för den högintressanta litteraturtidskriften Apulée, grundad på hans initiativ år 2016. Bland medarbetarna till denna tidskrift återfinns flera betydande franskspråkiga författare, däribland René Depestre, Ananda Devi, J. M. G. Le Clézio, Alain Mabanckou och Boualem Sansal.

Vid sidan av sin författarverksamhet har Haddad också ägnat sig åt konstkritik, måleri samt teckning, och haft flera utställningar både i Frankrike och på andra håll i världen. Konsten har oavbrutet gett näring åt hans skapande – men varit en inre smärtpunkt för honom alltsedan hans äldre bror, konstnären Michel, eller Michaël, Haddad tog livet av sig, en tragisk händelse som inträffade i slutet av 1970-talet och som har lämnat avtryck även i hans författarskap.

Huvudpersonen i romanen Le Bleu du temps (1995, Tidens blåhet) exempelvis är en bildkonstnär vid namn Gabriel Hantrovicz, berömd i 1970-talets Paris för sina figurativa målningar. En dag lämnar han allt bakom sig och flyttar till London, där han bestämmer sig för att fortsättningsvis enbart syssla med nonfigurativt måleri. Så under en period målar han uteslutande olika variationer i blått. Men när han förälskar sig i en ung kvinna som vill bli avbildad av honom blir han ställd inför ett svårt konstnärligt dilemma.

Också i Le peintre d’éventail spelar konsten en viktig roll. Att romanen överhuvudtaget tillkom bottnar nog i hans stora intresse för och fördjupade kunskaper om Japans kultur, men en del av det fiktiva händelseförloppet har Fukushima-olyckan som verklighetsbakgrund. Boken gavs ut tillsammans med Haddads samling haikudikter Les Haïkus du peintre d’éventail.

Oavsett om handlingen i hans romaner och noveller utspelas i Europa eller i en annan världsdel, präglas flera av hans gestalter av främlingskap, inte sällan till följd av exilen. Ett belysande exempel utgörs av kirurgen William Graff, huvudpersonen i novellen Le langage des fleurs (2011), som efter att ha levt i många år fjärran från sitt hemland ”mindes exilens sorger, lika smärtsamma som saknaden efter en död”. (Novellen har under titeln ”Blommors språk” översatts till svenska av Maja Thrane, och ingår i novellantologin Frankrike berättar: Där vi står nu från 2014).

I Le peintre d’éventail, där handlingen har förlagts till ön Honshu i Japan, har främlingskapet satt sina spår hos huvudgestalterna Matabei Reien och Xu Hi-han. Varken den tillbakadragne Matabei, son till en exilburman och en japanska, eller den mer utåtriktade Xu Hi-han, vars kinesiska föräldrar kommer från Taiwan, betraktas som ”riktiga” japaner, utan förblir på sätt och vis främlingar i Japan. Samtidigt tycks Matabei in i det sista uppleva ett existentiellt främlingskap, som om själva livet innebar ett exiltillstånd. ”Lyssna till vinden som susar. Man kan tillbringa ett helt liv med att höra den utan att veta någonting om luftens rörelser. Min levnadshistoria är som vinden, nästan lika obegriplig för andra som för mig själv”, säger han till Xu Hi-han när det slutgiltiga avskedets stund nalkas.

Gemensamt för några av romangestalterna är också att de, på ett eller annat sätt, finner sin tillflykt på ett familjepensionat nästan avskärmat från yttervärlden, beläget någonstans i nordöstra delen av ön Honshu, mellan Stillahavet och höga berg. När den åldrande konstnären Matabei Reien söker sig dit plågas han av skuldkänslor efter att ha kört ihjäl en studentska som dykt upp ur ingenstans framför hans bil, vilket inträffat i Kobe några dagar före den kraftiga jordbävningen 1995. Trots att han inte bär ansvaret för dödsolyckan blir den unga kvinnans bortgång ett själsligt skalv för honom. Liksom den naturkatastrof som krävt tusentals dödsoffer och som vanställt landskapet, medför den traumatiska händelsen slutet på hans liv i Kobe.

Så småningom börjar Matabei rota sig på det lilla pensionatet, ett ställe där de få gästerna kan finna själsro eller skydd mot yttervärlden. Bland dem återfinns också en ung kvinna och hennes älskare, båda två på flykt från hennes släktingar, samt Aé-cha, en drömsk äldre kvinna av koreanskt ursprung som tror på vålnader och som oftast sitter inne på sitt rum, där hon umgås med sina talrika lerdockor.

Solfjädrar vars prakt tar andan ur en, haikudikter och en trädgård utan like, skapad av en solfjädermålares hand – allt detta blir kärnan i Matabeis nya liv. Trädgården anlagd i anslutning till pensionatet är den vackraste han någonsin har skådat: synnerligen harmonisk, i samklang med det storslagna landskapet, men samtidigt vindlande som en labyrint, med visuella överraskningar, oväntade vinklar och perspektiv som förvillar ögat. Under sina promenader upplever han ofta trädgården nästan som en fysisk närvaro, som ”ett kontemplativt ansikte, ett tillgivet och fagert ansikte vänt mot himlen ”.

Hokusai – Krysantemer

Trädgårdsmästaren, Osaki Tanako, är en försynt, ålderstigen man som efter dagens trädgårdssysslor ägnar all sin tid åt att med hjälp av olika kalligrafitekniker skapa solfjädrar av rispapper och bambu, en konst som han behärskar till fulländning. Varje solfjäder rymmer också en haikudikt. För övrigt finns ett flertal haikudikter utspridda i hela romanen, vilka förenar det lilla och det stora, det förgängliga och det eviga.

Låt oss återvända till Osaki Tanako, till hans trädgård och solfjädrar. Längst in i trädgården finns ett uthus där han lever i all anspråkslöshet och där han, oavsett årstid eller tid på dygnet, brukar sitta försjunken i sitt arbete. Men så en dag bjuder han Matabei på en kopp te och visar honom sina mästerliga solfjädrar. Helt betagen av deras skönhet bestämmer sig Matabei för att bli Osakis lärling. På åtskilliga solfjädrar har denne förevigat trädgården, och samtidigt skapat oväntade vinklar och perspektiv som förvillar ögat – eller med hans egna ord, ”en harmonisk svindel”.

Allteftersom tiden förflyter får Matabei lära sig av sin mästare allt om solfjädrar och haikudiktning tills han själv blir en mästare, dock lika okänd och blygsam som Osaki.

Efter dennes död blir det Matabei som med största tänkbara omsorg tar hand om trädgården, samtidigt som han allt oftare drar sig undan till Osakis barack för att i sin tur ägna sig åt solfjädrar och haikudiktning. Med tiden kommer han att föra vidare sina värdefulla kunskaper till Xu Hi-han, en vetgirig men till en början okunnig yngling som arbetar som hjälpreda i pensionatets kök. Den stora åldersskillnaden mellan Matabei och Hi-han hindrar inte att deras vänskap växer sig allt starkare.

Hokusai – Kvinna med solfjäder

En dag sargas dock deras vänskap. När en ung studentska vid namn Enjo helt oväntat tar in på pensionatet, faller både Matabei och Hi-han för den daggfriskhet och den smått sömngångaraktiga charm som hon utstrålar. Båda två blir lidelsefullt förälskade i henne, men hon dras till Matabei och väljer honom. Så Hi-han lämnar i all hast pensionatet utan att ens ta farväl av sin mästare.

När de återses flera år senare ligger landskapet i ruiner till följd av jordskalvet och tsunamin som orsakade Fukushima-olyckan i mars 2011. Såväl pensionatet som trädgården har ödelagts av skalvet, och den utmärglade Matabei tycks vara den enda pensionatsgäst som har överlevt naturkatastrofen. Tiden lindrar inte hans saknad efter den spårlöst försvunna Enjo. Nu tillbringar all sin tid med att återställa en del av Osakis vattenskadade solfjädrar i sitt ursprungliga skick. Återseendet mellan honom och Hi-han blir ömsesidigt känslofyllt men också vemodigt. Matabei ber honom att ta med sig till Tokyo, där han numera bor, två resväskor fyllda av solfjädrar.

Den kvällen väljer Matabei att själv förvandla sin kropp till aska. Och snön faller över hans aska…

Väl hemkommen till Tokyo öppnar Hi-han de båda resväskorna, och blir fullkomligt hänryckt över solfjädrarna, skapade av Osaki och återskapade av hans tillgivna lärling Matabei.

Som läsare behöver man dessbättre inte ta avsked från en bok som ligger en varmt om hjärtat. Jag kan vilket ögonblick som helst öppna Le peintre d’éventail på nytt för att vandra längs stigar och vindlande gångar i Osakis makalösa trädgård, veckla ut en mästerlig solfjäder och därmed sätta luften i rörelse, eller läsa om en av haikudikterna i hopp om att den kan slå rot i mitt minne. Eller helt enkelt därför att Haddad är en enastående språkkonstnär.

Lika intensivt som han gestaltar sinnesförnimmelser, trädgårdens prakt eller naturens återkommande skiftningar, skildrar Haddad jordens och havets raseri, försvinnandets landskap, de tvära kasten mellan liv och död.

Ja, jag återkommer gärna till denna roman med doft av evigheten. Och till Le visage et autres abîmes, som för nästan tjugo år sedan inledde min färd genom Haddads litterära universum.

 

  • En intervju med Hubert Haddad om tankarna bakom tidskriften Apulée:
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!