”En störtflod av rumänsk nutidshistoria”
Om Gabriela Adameşteanu och hennes trilogi om Letitia

Jeana Jarlsbo om den rumänska författaren Gabriela Adameşteanu, som i sin trilogi om den kvinnliga huvudpersonen Letitia genom ”en störtflod av rumänsk nutidshistoria” – från det blodstänkta 30-talet till andra världskrigets fasor, över det stalinistiska 50-talet och de ökända kommunistfängelserna med efterföljande  töväder, i sin tur avlöst av det allt mörkare 70-talet – ​lyckats skildra historiens nyckfullhet som få andra rumänska författare .
 

Nästan trettiofem år har förflutit sedan Gabriela Adameşteanu fick sitt stora litterära genombrott med romanen Dimineaţa pierdută och därmed blev en av Rumäniens mest uppburna författare. Det är delvis tack vare denna roman som hon under de två senaste decennierna har gjort sig ett namn även internationellt (den svenska översättningen utkom 2016 under titeln Förlorad morgon).

Förutom fem romaner, varav den senaste är nyss utkommen, har Gabriela Adameşteanu (född 1942) hittills också skrivit två novellsamlingar, en memoarbok samt två verk av journalistisk karaktär.

En del rumänska läsare har nog haft svårt att förlika sig med tanken att hon strax efter kommunismens sammanbrott valde att överge det skönlitterära skrivandet för att i stället ägna sig åt journalistik och till fullo engagera sig i den begynnande demokratiprocessen i Rumänien. Under åren 1991 och 2004 var hon chefredaktör för Revista 22, en då nygrundad tidskrift för politisk analys och samtida kultur, som kom att få betydelse för det rumänska civilsamhället. Dessutom var hon mellan 2004 och 2006 ordförande för det rumänska PEN.

omslag drumul fiecarei dixikon.se​Det har ofta sagts att Adameşteanus trettonåriga avbrott i det skönlitterära skrivandet har inneburit en förlust för den rumänska litteraturen. Själv har hon av allt att döma en annan syn på sina tretton år som journalist. I efterordet till sin tredje roman Întâlnirea (2003; Mötet), med vilken hon överraskande nog återvände till romanskrivandet, förklarar hon att för henne, liksom för flera andra rumänska författare, hade det varit meningslöst att sitta kvar vid sitt författarbord medan ”ett politiskt och samhälleligt skalv pågick runtomkring”. Hennes journalistverksamhet, preciserar hon, medförde inte en ”uppoffring” från hennes sida, utan hjälpte henne att få en betydligt klarare bild av verkligheten. Enligt egen utsago förändrade journalistiken hennes relation till litteraturen, en relation ”som tiden i vilket fall som helst skulle ha förändrat”.

Efter den formmässigt experimentella romanen Întâlnirea från 2003 dröjde det ytterligare sju år innan Adameşteanu utkom med en ny roman, Provizorat (Provisoriskt tillstånd), med vilken hon i mitt tycke har åstadkommit ett nytt mästerverk. Liksom hennes tidigare romaner utspelas Provizorat under kommunistdiktaturen och bör enligt min mening betraktas som vittneslitteratur. Trots att det ligger ett avsevärt tidsavstånd mellan denna roman och Drumul egal al fiecărei zile (Varje dag samma sträcka), med vilken hon debuterade 1975, finns det en uppenbar förbindelselänk mellan de båda romanerna, nämligen den kvinnliga huvudpersonen Letiţia. I debutromanen är Letiţia Branea en studentska som försöker finna orienteringspunkter i sitt begynnande vuxenliv, medan hon i Provizorat heter Arcan i efternamn, är olyckligt gift och står på tröskeln till medelåldern. Visserligen utgör den senare romanen andra delen i en löst sammanhängande trilogi som följer huvudpersonen Letiţia Branea ända till våra dagar. Men den kan lika väl läsas som en självständig del, eftersom Adameşteanu här återknyter till en rad händelser som ägde rum i trilogins första del, Drumul egal al fiecărei zile.

​I Provizorat fogar hon samman flera berättelser där såväl den lilla människan som själva Rumänien befinner sig i ett provisoriskt tillstånd. Oavsett om det handlar om händelser i individens bräckliga privatliv eller om olika skeden i landets historia har det provisoriska tillståndet dock en oförutsägbar tidslängd, inte sällan med katastrofala följder.

Letiţia lever i ett tomt, kärlekslöst äktenskap med Petru Arcan, en frustrerad universitetslärare med höga ambitioner, som drömmer om att en dag kunna hoppa av till  väst. När hon i hemlighet börjar träffa sin arbetskamrat Sorin Olaru tror hon att deras kärleksförhållande bara är något provisoriskt, övergående, att det kan ta slut vilken dag som helst. Men förbindelsen med honom visar sig vara betydligt nyckfullare än hon hade kunnat föreställa sig. De dras alltmer till varandra, och de bitterljuva kärleksmötena blir beroendeframkallande för båda två, samtidigt som en paradox föds fram ur deras ömsesidiga passion: ju närmare de kommer varandra desto mera misstror de varandra. Så de ljuger ofta för varandra.

​Faktum är att var och en av dem har en ”befläckad” dossier hos Securitate, vilket får dem att brottas med rädslor och ångestfyllda tankar, i synnerhet som de känner sig övervakade på sin arbetsplats, kallad kort och gott Byggnaden. Det är en kafkaartad institution som tycks ha ett nära samband med den politiska makten och där Sorin arbetar som propagandasekreterare. Utanför Byggnaden tronar en sju meter hög Leninstaty i brons, omgärdad av ett hav av röda blommor. På morgonen sällar sig Letiţia till de ändlösa raderna av anställda som skyndsamt går in i Byggnaden. Vid ett tillfälle tänker hon i sitt stilla sinne att hon här ”rör sig under en jätteblick, betydligt obarmhärtigare än under de år då hon bodde på studenthemmet”. I Byggnaden blir en del unga anställda angivare, folk iakttar varandra, registrerar ord, blickar och små gester, somliga intrigerar, eller är inblandade i interna maktstrider.

dixikon.se omslag till Provizorat ​Jag vill precisera att huvudhandlingen i romanen visserligen utspelas under kommunisttiden, men det rör sig främst om ”tövädret” efter att Ceauşescu kommit till makten år 1965, en period då dörren mot omvärlden öppnades på halvglänt för att sedan stängas på nytt efter hans besök i Kina och Nordkorea år 1971.

För Letiţia förblir Sorin trots tidens gång en stor gåta, han berättar ytterst sällan något om sig själv och ger nästan aldrig raka svar när hon ställer frågor om hans bakgrund. Och varför skulle han öppna sig för henne? Kan han berätta att föräldrarnas förflutna är en kvarnsten om halsen på honom? Dessutom har han vaga misstankar om att han blev adopterad som barn, men han har inte möjlighet att ta reda på sanningen. Hans riktiga identitet är dold av mörkläggningar och föräldrarnas förseglade läppar.

Också Letiţia har all anledning att dölja saker om sin familj, ty den värld där föräldrarna levde före kommunisttiden är visserligen borta för alltid, men den har ”lämnat mörka spår i barnens dossier”.

Från de båda huvudgestalterna löper det berättelsetrådar genom ett myller av människoöden och flera turbulenta tidsperioder, tillbaka ända till 1930-talet, då nationalismen tog sig groteska yttringar i Rumänien – judeförföljelse, främlingshat, en rad blodiga våldsdåd – och allt fler unga människor blev Järngardet-anhängare. Bland fiktiva gestalter som syskonen Cornel och Sorana Iovănescu, båda två blint hängivna Järngardet-anhängare, dyker det i Adameşteanus roman upp flera historiska personer som nämns vid sitt riktiga namn. Stundtals låter den allvetande berättaren vissa berättelsetrådar korsa varandra, så att Letiţias historia får oväntade beröringspunkter med Sorins. Det är dock bara berättaren, och därmed läsaren, som vet det. För Sorin, och i viss mån även för Letiţia, visar sig det förflutna svårt att fånga. Vissa sidospår låter oss ställa hypoteser, men inte ens berättaren kan rekonstruera hela sanningen, som förblir dold av tystnader, frågetecken och historiens damm.

​Som få andra rumänska författare har Adameşteanu förmågan att skildra historiens nyckfullhet: från det blodstänkta 30-talet till andra världskrigets fasor, därefter till det stalinistiska 50-talet och de ökända kommunistfängelserna, sedermera tövädret, åtföljd av det allt mörkare 70-talet.

Jag har ännu inte hunnit läsa Adameşteanus nyutkomna roman, Fontana di Trevi, tredje och sista delen i trilogin om Letiţia Branea, men så vitt jag förstår följer den hennes historia från kommunismens kollaps till vår tid. En rumänsk litteraturkritiker har beskrivit den som ”en störtflod av rumänsk nutidshistoria”. Kanske har Adameşteanus journalisterfarenheter under den turbulenta övergången till postkommunism lämnat spår i hennes senaste verk.

 

– Sen en intervju med Adameşteanu (börjar efter en stund, franska undertexter):

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!