På Irland har man inte bara stridit om den rätta tron utan också om vilket språk som ska gälla, engelskan eller iriskan. Striderna har varit många och oförutsägbara. I sin Wars of Words ger Tony Crowley en fascinerande beskrivning av språkstriderna från 1537 till 2004.
Är det något man känner till om Irland, är det väl att man där under mycket lång tid har stridit om vilken tro som är den sanna: katolicismen eller protestantismen. Men man har också slagits om vilket språk som ska gälla. Och då tänker man kanske att katolikerna stått för det iriska och protestanterna för det engelska. Men icke! Striderna har varit många och oförutsägbara. Att försöka följa dem är som att ge sig ut på ett böljande hav av etnicitet, identitet, religion, dekorum, renhet, äkthet, minne… Att det sen finns ännu fler munarter som gör anspråk på att vara irländska som Hiberno-English och Ulster-Scots underlättar ju inte. En fascinerande beskrivning av detta får man i Wars of Words, The Politics of Language in Ireland 1537 – 2004 av Tony Crowley.
Ett av Putins oavvisliga krav för sin sorts fred i Ukraina är att ryska ska bli officiellt språk där. Han inser alltså värdet av kulturell hegemoni – utan den ingen riktig erövring. Den insikten har han gemensamt med kung Edward III i England. Efter den anglonormandiska invasionen av Irland 1169 hade de engelsmän som etablerat sig på Irland alltmer börjat likna irländare. Men det var inte så Edward ville ha det. 1367 lät han därför ståthållaren på Irland samla det irländska parlamentet i Kilkenny och utfärda en rad lagar (Statutes of Kilkenny) som förbjöd engelsmän att uppföra sig som irländare. De fick varken tala iriska, gifta sig med en irländsk person, adoptera ett irländskt barn, använda ett irländskt namn, bära irländska kläder, rida en häst på irländskt vis (det vill säga barbacka), spela irländsk musik, lyssna på irländska sagoberättare, spela hurling (som är en irländsk lagsport) eller en del annat som hade med kyrka och prästerskap att göra. Straffen för brott mot stadgan omfattade förlust av egendom, fängelse, bannlysning och böter.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Att engelsmän behövde få veta vad som inte var engelskt har sin förklaring. Språkligt och kulturellt var det vid denna tid en väldig röra på Irland. Kolonisatörerna pratade mest normandiska medan soldaterna talade flamländska, kymriska (walesiska) och anglo-normandiska och de lärda byråkraterna använde franska och latin. Edward III talade säkert själv normandiska, det gjorde den härskande klassen, men på Irland satsade han alltså på det lilla obetydliga språket engelska. Han var ju trots allt kung i England och språket var viktigt i kampen om hegemonin, sammanlänkat som det var med legitimitet, äganderätt, kultur och historia.
Mycket hade kanske kunnat bli annorlunda för iriskan om inte Henrik VIII två sekler senare växt till sig och fått ambitioner. När han brutit med Rom och gjort sig till överhuvud över kyrkan, ville han i likhet med Edward III inte vara kung i en koloni där engelska nybyggare tycktes ha förförts att bli som de infödda. 1537 bestämde han därför att nu skulle ALLA på ön tala engelska, punkt och slut. Att tala iriska blev förbjudet och var liktydigt med förräderi. Men det blev mycket prat och lite verkstad. För redan när Henrik VIII:s proklamation att han nu var kung över Irland skulle läsas upp i parlamentet, måste den tolkas till iriska, för att alla skulle förstå. Detta fyra år efter att iriskan hade förbjudits.
När sedan Elisabeth I kom till makten 1558 var ordet irisk lika med trubbel. Hon var lika lite framgångsrik som Henrik i sina försök att göra Irland engelskt, men lyckades provocera de gaeliska lorderna att göra uppror. De led dock nederlag vid slaget vid Kinsale, blev rädda för repressalier och övergav ön. Lordernas flykt 1607 fick allvarliga konsekvenser eftersom örikets alla barder blev utan beskyddare. De irländska barderna var välutbildade professionella poeter och historieberättare, en elit med hög social och politisk status. När lorderna försvann, försvann också bardernas levebröd.
*
Efter slaget vid Kinsale i början på 1600-talet försåg sig engelsmännen med alltmer mark på Irand och skapade ett korrupt system som missgynnade både katolikerna och the Old English, dvs de engelsmän som fötts på ön. Till slut blev det för mycket. 1641 startade The Irish Rebellion då de båda grupperna gemensamt gjorde uppror mot de engelska och skotska bosättarna och den koloniala administrationen. Det var en av de våldsammaste och mest omvälvande händelserna i irländsk historia och den markerade början på över ett decennium av krig där hundratusentals människor miste livet och när så Cromwell tog över 1649 blev repressionen brutal. Före kriget ägde katolikerna 60 procent av landet; efteråt bara 12.
England vann långsamt men säkert språkkriget; de hade makt över marknaden. Under ett helt sekel fördes en debatt som handlade om språks karaktäristika och hur de förhöll sig till nationella särdrag och där blev gaeliskan antingen sedd ner på eller upphöjd till skyarna beroende på vem som talade. Från ”har endast få egna ord; resten har de lånat från erövrarna” till ” Iriska är maskulint och nervigt; harmoniskt i sin artikulation; rikligt i sin fraseologi; och fyllt av dessa abstrakta och tekniska termer som inga civiliserade människor kan vara utan; fritt från anomalier, sterilitet och heteroklitiska överskott… Det är rikt och melodiöst, det är exakt och yppigt.”
Katolikerna svek iriskan. 1795, när det katolska universitetet Maynooth skapades, skedde undervisningen på engelska. Men vid denna tid gjordes ändå försök att försona de båda kulturerna med varandra. Det gavs ut lexikon och parlörer. En sån parlör som kom 1770 utmärkte sig genom att också förmedla fraser som kunde användas i sängkammaren, som t ex:
sängen är tillräckligt bred = ta an leaba farsainn go léor
lägg ditt huvud på kudden = leag do cheann air a philiúr
ge mig pottan = tóir a pota seómra dhamh
*
1786, samma år som vår svenska akademi grundades, fick Irland sin The Royal Irish Academy. Daniel O´Connor, 1800-talets mest ryktbara katolska, nationalistiska ledare, intog en märklig ståndpunkt. Han ledde kampanjen för repeal of the Acts of Union of 1800 som gick ut på att upphäva unionen med England. O´Connors modersmål var iriska, men han förespråkade engelska. Inte helt lätt att begripa, då merparten av hans väljare inte förstod engelska. Han mobiliserade massorna i berömda ’monstermeetings’ där han envisades med att agitera på engelska. Han såg engelskan som vägen in i moderniteten.
Den mest berömda företrädaren för dessa kulturnationalister var Thomas Davis (1814–1845). Han var influerad av den tyska romantiken som bland annat ansåg att språk var nyckeln till att förstå mänsklig historia, “en lagerlokal för traditionen.“ Wilhelm Von Humboldt, preussisk språkvetare, filosof, och utbildningsreformator, ansåg att varje språk har sin egen struktur av tänkande och verklighetsuppfattning och därför blir språket ett bärande element för en nation. Han myntade begreppet nationalkaraktär. De som talade ett gemensamt språk hade rätt till ett eget land och måste få styra sig själva. Thomas Davis skrev:
”En nation borde värna om språket mer än om territoriet, för det är en tryggare barriär och en viktigare gräns än en fästning eller en flod.”
Hur som helst var irländarna under mitten av 1800-talet inte så intresserade av språkfrågor. Det var tiden för den stora svälten, An Gorta Mór, 1845 – 48, under vilken nästan en miljon människor dog. Svälten gav upphov till massflykt. Cirka fem miljoner människor emigrerade mellan 1845 – 1901. Man ville fly fattigdomen. De som pratade engelska svalt inte. Med engelskan var det lättare att emigrera.
Charles Stewart Parnell (1846–1891) var den mest inflytelserika politiska ledaren på Irland under 1800-talet. Han talade inte själv iriska, men det gjorde hans väljare. Parnells nationalism fick dock sig en törn när det upptäcktes att han hade en affär med en gift kvinna. Hans politik komprometterades. När Parnell försvann och den politiska nationalismen kraschade tog den kulturella över och med den uppstod alla de idéer om självständighet som så småningom ledde till det irländska frihetskriget. 1882 startades Irisleabhear na Gaedhilge/The Gaelic Journal. Den lyckades vända trenden för iriskan. En person som bidrog till detta var Douglas Hyde, språkvetare, poet och Irlands första president (1938-45). Hans tal 1892, The Necessity for De-Anglicising Ireland, blev det kanske viktigaste nånsin för Irlands nationalism:
”Vad danskarnas stridsyxa, normandernas svärd och saxarnas list inte förmådde åstadkomma, har vi själva lyckats med. Vi har slutligen brutit det irländska livets sammanhang, och just i det ögonblick då den keltiska rasen förmodligen är på väg att i stort sett återta sitt eget land, finner den sig berövad och avklädd sina keltiska särdrag, avskuren från det förflutna, men knappt i kontakt med nutiden.”
Lösningen var både enkel och radikal: allt det som förbjudits i Statutes of Kilkenny skulle nu återinföras.
Den 31 juli 1893 skapades organisationen Conradh na Gaeilge/the Gaelic League, för att både upprätthålla iriskan och publicera irländsk litteratur. Dess inverkan kan inte överskattas. De startade en revolution. Metoderna var nya och radikala. Propaganda var deras vapen och utbildning deras slagfält.
De hade dessutom lyckan att ha lite väl självbelåtna och högdragna motståndare. En av dessa påstod att iriska möjligen kunde komma till pass om man fiskade lax eller sköt ripa på västkusten. Men Hyde kunde visa vilka fördelar iriskan skulle innebära, rent akademiskt. Ett stycke vetenskaplig prosa valdes ut. Först översattes det till iriska och sedan tillbaka till engelska och så jämförde man de engelska texterna utifrån intellektuell koherens. Provet visade sig tala till iriskans fördel.
Det fanns ännu ett språk att förhålla sig till. Hiberno-English hade mejslats fram under århundraden, men de första försöken att beskriva det gjordes inte förrän på 1890-talet. Poeten Yeats tyckte det gav ny vigör åt litteraturen och försäkrade att detta språk
”representerade den engelska som de talade som tänkte på iriskt vis därute i väst/…/ som blandar de engelska orden med det gaeliska sättet att forma meningar”.
Detta blandspråk gavs en alldeles egen form av den irländska dramatikern Lady Augusta Gregory (1852–1932). Hon skapade Kiltartanese, ett litterärt språk som efterliknar strukturen, ordförrådet och rytmen i det iriska språket som det talades i Kiltartan, en by i västra Irland där Gregory bodde.
En man fanns, som förstod att ett nytt språk höll på att träda fram: Thomas MacDonagh (1878–1916). Han var poet, dramatiker, lärare och revolutionär och fann att det nya språket var ”kraftfullare, friskare och enklare än endera av de två språk som det står emellan.” MacDonagh var en av ledarna för Påskupproret 1916 och förenade kulturell nationalism med politiskt uppror. Han avrättades efter upproret och blev sen martyr för Irlands frihet.
I de alltmer försvinnande områden, där man faktiskt talade iriska till vardags, The Gaeltacht, var de ekonomiska problemen akuta. Iriskan kom därför att förknippas med armod och elände. När det nationalistiska och pragmatiska partiet Fianna Fáil, som grundades 1926, kom till makten med de Valera som regeringschef stärktes iriskans ställning i skolan på bekostnad av ”Rural science” (undervisning om landsbygdens behov och resurser). Matematik fick också mindre utrymme – trots att de Valera var mattelärare. Man offrade alltså allmänbildningen för iriskan och tvingade eleverna att lära sig ett ämne som inte var dem till gagn. Men de Valera var ståndaktig och insisterade dessutom på att iriskan skulle skrivas med det gaeliska och antikverade typsnittet Cló Gaelach.
*
Men det moderna samhället tog sig in också på Irland och the Celtic Tiger-boom hade inget till övers för de Valeras vision. Iriskan, menade man, hade hos allmänheten blivit synonymt med problem i skolan, oregelbundna verb och trångsynta lärare. Gapet mellan iriska som nationalsymbol och som vardagligt uttrycksmedel hade aldrig varit större. Nu, för första gången, visade det sig att flertalet alls inte tyckte att det var viktigt med iriska för att förstå irländsk kultur. Iriskhet på 1980-talet relaterade mer till Christy Moore, U2, The Pogues, fotboll, Seamus Heaney, och Temple Bar i Dublin…
Men så hände något oförutsägbart: intresset för iriskan växte på 90-talet, särskilt bland de yngre i storstäderna. Oavsett varför, hade intresset för iriskan ökat fram till dess Crowleys bok släpptes 2005 och jag vågar påstå att det sen dess blåser det ännu starkare vindar till iriskans förmån. En lag för att skydda nationens språk stadfästes 2002. Den slår fast att det står var och en fritt att väja vilket språk man vill prata och att man har rätt att bli bemött på det språk man väljer. Lagen gäller dock inte shelta, det språk som används av Resandefolket, en erkänd etnisk minoritet som möjligen uppgår till 50.000 personer.
I Ulster, som blev Nordirland 1920, såg Lord Londonderry till att stödet till iriskan försvann. Att prata iriska ansågs mana till uppvigling och sågs med misstänksamhet och fientlighet. Under The Troubles sågs iriskan som republikanernas språk, särskilt inne i fängelserna. Fångar kämpade för sin rätt att vara politiska, vilket ledde till hungerstrejken 1981, då Margaret Thatcher vägrade rädda livet på Bobby Sands och ytterligare nio personer. Inne på fängelserna växte därefter viljan att definiera sig nationellt och snart blev fenomenet känt som Jailtacht. Hungerstrejken blev en sorts uppvaknande för många som kände att det var en motstånds- och en solidaritetshandling att prata iriska. Nu kom inspirationen från Fanon och befrielsekrigen i Afrika.
Men det fanns de på Nordirland, som inte var republikaner utan drogs till språket av andra skäl – kanske för att det gav en känsla av tillhörighet. Ett exempel på det är en muralmålning på lojalisternas Shankill Road; en stor röd hand (den traditionella symbolen för Ulster) med texten Lámh Dearg Abú = Seger åt Ulster.
På Nordirland kunde man också få höra ett helt annat språk: Ulster-skotska. Ett mycket betydelsefullt erkännande av det språket gavs i det väl viktigaste dokumentet i Irlands historia under förra seklet: The Belfast Agreement, eller Långfredagsavtalet. I det gavs garantier att den brittiska regeringen på alla upptänkliga sätt aktivt skulle stötta det iriska språket. Det var en helomvändning.
*
Crowley sammanfattar: ” Kriget om orden fortsätter…/…till syvende og sidst är språk öppna, flexibla och kreativa system som vi kan använda för att skriva vår historia med. Språket måste underkasta sig historiens krafter, men är trots det en skapande kraft inom den.” Han avslutar sedan boken med ett kort kapitel som handlar om hur författare förhållit sig till iriskan. Bland annat nämner han Seamus Heaney som har skrivit en dikt där han låter James Joyce reflektera över den koloniala språkfrågan. Och på tal om honom, säger Crowley, existerar det ju ett verk som representerar ett multilingvistiskt och multikulturellt Irland, nämligen Finnegans Wake med dess svindlande vägran att vara bundet till något enskilt språk eller nationalitet eller trossystem. – Är det framtidens Irland? Fan tro’t.
- Klicka här för att läsa Margareta Lundgren om hur iriskan har 32 ord för ett enda fält och att ”colpa” på iriska sedan anger att fältets yta ”räcker till bete för en ko eller två kvigor eller sex får eller tolv getter eller sex gäss och en gåskarl” och allt möjligt annat om iriskan