Hur förhåller man sig som feminist till en religion, som man vill bekänna sig till, men som i delar är kvinnofientlig? Frågan som idag är aktuell på många håll i världen är inte ny, utan delade också 1800-talets feministiska rörelse i Tyskland. Några feminister valde att helt avvisa religionen, andra ville ändra den, medan andra, som Louise Otto, istället bejakade de delar av religionen som stödde hennes sak.
Den cigarrökande feministen Louise Aston – den första av tre Louise i denna essäserie – var ett rött skynke inte bara för myndigheternas män i Berlin, som utvisade henne ur staden två gånger. Hon fick också ofta utstå spe från andra kvinnor, även från sådana som stred för ökade rättigheter för det egna könet. En av dem var författarinnan och feministen Louise Otto (1819–1895), som i Aston såg ”den största fienden till en rörelse som gjort det till sin uppgift att höja upp den tyska kvinnan.”
I den tidskrift där Otto var redaktör kritiserades Astons poesi på såväl filosofiska som estetiska grunder, och Otto kom långt efter det radikala 1840-talet att uttrycka förakt för Aston och andra ”emanciperade” eller ”fria” kvinnor. För Otto låg i deras vilja att bryta med det bestående en naiv destruktivitet som bara kunde leda till deras egen undergång. Astons avståndstagande från kristendomen bröt dessutom med konventionerna och med den tro som var en viktig del av livet för många andra feminister.
Louise Otto var, precis som Louise Aston, en av 1800-talets mer berömda tyska feminister, precis som sin namne formad av 1840-talets radikala offentlighet och idéströmningar, och precis som sin namne en skönlitterär författare i en samhällskritisk tradition. Men det fanns också stora skillnader dem emellan, i karaktär, metoder och i deras åsikter.
Louise Otto – eller som hon formellt hette efter att hon gift sig 1858, Louise Otto-Peters – blev till skillnad från Aston kvar i den litterära och politiska offentligheten efter revolutionstiden kring 1848. Efter att ha börjat skriva som journalist och poet på 1840-talet fortsatte Otto att ge ut böcker och tidskrifter och arbetade med att organisera kvinnorörelsen fram till sin död mot seklets slut.
Mest berömd i kvinnorörelsens historia är hon för att ha startat och drivit Frauen-Zeitung mellan 1849 och 1852 och för att under tre decennier ha varit ordförande för det 1865 bildade tyska kvinnoförbundet, Allgemeiner Deutscher Frauenverein (ADF), där hon också var utgivare av förbundets tidskrift, Neue Bahnen. Tidskriften och förbundet var bland de första som bildades i det tyska språkområdet, båda innan kvinnorörelsen ännu hade tagit fart som större folkrörelse i slutet av 1800-talet. Otto kan därmed med rätta ses som en pionjär och centralfigur inom denna rörelse.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Precis som Aston kritiserade Otto konvenansäktenskapet. Men även om hennes demokratiska sentiment var radikalt nog under 1840-talet, hade det sina gränser. Samtida med det industriella genombrottet såg hon det armod det kunde skapa för arbetarklassen. Hennes roman Schloß und Fabrik (1846) har jämförts med Friedrich Engels Die Lage der arbeitenden Klasse in England (1845), men Ottos slutsats var en annan. Den misär det nya proletariatet genomled rättfärdigade varken socialism eller revolution. I stället behövde fabriksägarna förbättra situationen för arbetarna, av moraliska skäl, men också för att undvika uppror och för att tränga tillbaka den hotande kommunismen. Bland senare socialistiska feminister avfärdades Otto som alltigenom borgerlig. Socialisten Clara Zetkin, till exempel, kallade henne för ”fånge i sin klass”.
Och arbetet i tyska kvinnoförbundet ADF under andra halvan av 1800-talet kan absolut ses som en borgerlig kvinnokamp. De två frågor som drevs mest var att kvinnor skulle få tillträde till arbetslivet och rätt till högre utbildning. Otto underströk samtidigt alltid att det fanns en naturlig koppling mellan kvinnlighet å ena sidan och den privata sfären å den andra. Det gick inte i linje med Astons radikalare krav på kvinnors tillträde till alla arenor på samma villkor som för män. Så småningom kom ADF:s arbete att handla mycket om filantropi. Varken Otto eller hennes organisation var några kritiker av den nya preussiskt och konservativt dominerade tyska staten som grundades 1871. Otto, som väl aldrig varit någon total omstörtare, blev nog med åren snarare mer försiktig och moderat.
När det gällde religionen fanns likheter med Aston och andra mer långtgående religionskritiker. Otto angrep även hon hur kristendomen betonade tron på Jenseits, himmelriket, som skulle komma sen, och att man därför förväntades genomlida vad som helst i detta liv för att sedan få belöningen i nästa. Hon var också emot hur kristendomen legitimerade hierarkier i samhället genom sitt budskap från predikstolarna att auktoriteterna var gudagivna och att därför den bestående ordningen behövde bevaras.
Men också i fråga om kritiken mot kristendomen valde Otto en mer moderat väg än Aston och andra. För även om hennes kritik mot det kristna etablissemanget och en viss typ av politisk teologi liknade deras, var den för Otto inte skäl nog att helt bryta med den kristna traditionen eller att överge gudstron. Båda tycks i stället ha varit en integrerad del av hennes förståelse av världen och självet.
Otto återkom flera gånger till hur hon i konfirmationen, den kristna ritual som historiskt inneburit ett steg in i vuxenlivet, upplevde en form av kallelse som var med henne livet igenom. På hennes konfirmationsgudstjänst lästes en vers från Uppenbarelseboken: ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans”. Den fick henne att känna sig utvald, kallad och rustad för att kämpa för Guds vilja på jorden. Under ritualen genomfors hon av en sublim rysning då hon insåg att hon fick vara del av arbetet för Guds rike, också som kvinna: ”Här, framför Guds tron, var alla lika, om än man eller kvinna – svärdet till denna kamp fick också en darrande flickhand ta upp och svinga.”
Hennes skildring nedtecknades långt senare och det är givetvis möjligt att det är en efterhandskonstruktion, en äldre troendes legitimering av sin position i efterhand. Det går emellertid att hitta en kontinuitet i Ottos hållning; även när Otto började publicera sig som ung kvinna tycks hon ha varit en liberalt inriktad kristen, som ansåg sina politiska och moraliska hållningar vara i samklang med kristendomens kärna..
I början av hennes offentliga bana var det inte minst den katolske predikanten Johannes Ronge som formade hur hon såg på kristendomen som tro och samhälleligt verksam kraft. Det kan verka förvånande, med tanke på att Otto var protestant livet igenom och en frän kritiker av den romersk-katolska kyrkan. Hennes roman Römisch und Deutsch (1847) till exempel, om än relativt lång och krånglig till sin uppbyggnad, var ett tydligt angrepp på den romersk-katolska kyrkan. Den innehöll kritik mot ortodox katolsk teologi, kyrkans intolerans och prästerskapets dubbelmoral, samt ett förlöjligande av hur man uppmuntrade pilgrimer att spendera pengar på att se reliker. Men främst kritiserade hon den romersk-katolska kyrkan för att den var emot, ja försökte motarbeta, det tyska enandet, som Otto och andra demokratiskt eller liberalt sinnade hade som största politiska mål åren kring 1848. Det var i den tyska enheten, inte i uppdelningen av auktoritärt styrda småstater, som man trodde friheter och rättigheter skulle kunna förverkligas.
Johannes Ronge var emellertid inte vilken katolsk predikant som helst; han blev nämligen exkommunicerad ur kyrkan redan 1844 för sin attack på korruptionen inom det katolska etablissemanget. Ronge tog ställning mot flera hörnstenar i den katolska kyrkan, som det prästerliga celibatet och relikdyrkan. Han var ledare för den så kallade tysk-katolicismen, en radikal reformistisk katolsk kristendom, som på 1840-talet hade hundratals församlingar med tiotusentals medlemmar. Inte minst var rörelsen populär bland kvinnor, då de uppfattade sig ha större möjlighet till delaktighet där.
Louise Otto, som senare lärde känna och samarbetade med Ronge, mindes den första gången som hon hört honom predika för den ”andäktigaste stunden” i hennes liv. I en artikel från 1845 lyfte Otto särskilt fram tre ämnen som hon ansåg värdefulla i Ronges predikningar. För det första hans tro på världshistoriens framsteg och mänsklighetens förbättring, grundad i Bergspredikans ”Var fullkomliga så som er fader i himlen är fullkomlig.” För det andra gällde det Ronges tydlighet med att inte bara lekfolk var välkomna som deltagare i detta projekt, utan kvinnor i lika mån som män. I Ottos formulering var denna kristendom en ”frihetens och kärlekens tro” som skapade ”ett prästerligt folk bestående av inget annat än överstepräster och översteprästinnor.”
För det tredje lyfte Otto fram något som vissa angrep tyskkatolikerna för, men som hon uppskattade: att deras förkunnelse lade tyngdpunkten på missförhållanden på jorden och inte på det eviga livet. Återigen alltså Jenseits-kritiken. Jesus hade ju helat de sjuka och gett de hungriga mat. Bara för att Gud öppnade himlens portar för ett kommande liv behövde man inte störta ner människor i hunger och elände i det här livet.
I en av Ottos mest berömda politiska texter, Das Recht der Frauen auf Erwerb, från ett par decennier senare (1866), ekar dessa tankar om kvinnors likställighet på kristen grund. Det hör till ”skapelsens vishet” att ingen är underordnad den andra. Man och kvinna är ”jämbördiga varelser” även om de, betonar Otto i linje med hennes idé om särskilda kvinnliga domäner, också är olika och kompletterar varandra.
Ronges utveckling förde honom allt längre från inte bara den kyrka som exkommunicerat honom, utan också från traditionell kristendom. Han var en av många som under 1800-talet hade tankar på att utveckla kristendomen mot en mer allmän religion, som skulle passa en modern tid. Det var heller inte ovanligt att en liberal form av kristendom ledde individer bort från kristendomen som sådan. Men det var inte fallet för Otto, hon förblev sin protestantiska tro trogen.
Otto var emot den konservativa varianten av pietism som från 1840-talet var dominerande i Preussen, men hennes kristendom var inte hennes eget påfund. Förutom att hon inspirerades av tyskkatolicismen tycks hon ha varit rotad i en för den tidigare delen av 1800-talet ganska typisk liberal, borgerlig protestantism. En stark teologisk strömning kopplad till denna var den teologiska rationalismen, företrädd av teologer som Heinrich Eberhard Gottlob Paulus. I den traditionen tonades Bibelns övernaturligheter ned och dess etiska aspekter framhävdes. Den hade en stark framstegstro och menade att kristendomen utvecklades i samklang med historien. Viktig var idén om sedligt fullkomnande, det vill säga att mänskligheten förfinades genom tidens lopp, och att individen därför skulle försöka leva ett så etiskt gott liv som möjligt. Tron skulle genomsyra livet, eller som Otto skrev på 1840-talet: ”hela livet kan bli en bön”.
Det Otto gjorde som inte var typiskt för den teologiska rationalismen var att understryka att kvinnan var likställd mannen och hade en viktig roll att spela. För även om hennes ”särartsfeminism” kan tyckas något konservativ i jämförelse med Astons radikala krav på att kvinnor ska ha lika tillgång till offentligheten, var den något annat än den dominerande kristna etiken som underströk kvinnans underordning och lydnad under mannen. Den lyfte kvinnan som medskapare av ett nytt bättre samhälle. Följaktligen har historikern Susanne Schötz kallat henne för en i teologiskt hänseende feministisk rationalist.
Kanske kan man uttrycka det som att där Aston sökte en frihet från och utanför den kristna tron, sökte Otto en frihet i tron och med stöd av den. I det var hon nog relativt typisk för sin tid i Tyskland, för även inom kvinnorörelsen var en genuin kristen tro trots allt den gängse normen.
- Denna essä, som är den andra i en serie om tre, har gjorts möjlig genom essästöd från Västra Götalandsregionen. Den tredje delen, om Louise Dittmar, publiceras inom kort.
- Klicka här för att läsa den första delen av essän – ”Jag tror inte på Gud och röker cigarrer” – om en annan av dåtidens tyska feminister, Louise Aston
- Se ett videoklipp från Sällskapet Louise Otto Peters och läs mer här om det aktiva sällskapet