“Min far bor fortfarande borta vid vägen förbi dammen i stugan där jag växte upp. Jag går dit varenda dag för att se om han är död och varenda dag gör han mig besviken.”
Så inleds The Spinning Heart av irländaren Donal Ryan. Boken fick flera hedersamma utmärkelser, bland annat Guardian First Book Award 2013 och European Union Prize for Literature 2015. Som titeln antyder så handlar den om ett samhälle som verkar ha förlorat sin själ och är ute och snurrar i en obekant rymd.
Handlingen utspelar sig några år efter att den keltiska tigern hade tappat stinget och kraschlandat. Från 1995 till millennieskiftet hade den irländska ekonomin ökat med nästan 10 % om året. En andra boom kom 2004, men 2007 – och som en följd av den globala finanskrisen – så gick ekonomin i stå. Resultatet blev bland annat – och det är det stora problemet i denna Ryans första roman – att planerade bostadsbyggen övergavs i halvfärdigt skick. Inte nog med det – exploatören hade underlåtit att registrera byggnadsarbetarna, vilket förde med sig att de inte kunde få ut kvarstående löner och inte heller a-kassa.
Donal Ryan har en bakgrund som inspektör vid Arbetsmiljöverket och utredde specifikt regelöverträdelser begångna av arbetsgivare. Dessutom har han tillsammans med sin hustru varit facklig aktivist, så man får förmoda att han återger en självupplevd bild av verkligheten i The Spinning Heart.
Elva år senare kom Heart Be at Peace, som belönades med Orwell Prize for political fiction och Novel of the year 2024 IrishBook.
Vi möter samma 21 människor – 20 levande och en död – i båda romanerna. Var och en har sitt eget kapitel och, i god joyceisk tradition, sin egen inre monolog. Det är inga ikoniska typer, utan folk med vardagliga problem som tampas med ambivalenta känslor och längtan efter att bli sedda och förstådda. De skvallrar om sina grannar och ångrar ett och annat. De försöker överse med dumheter de har gjort som de skäms för och bemödar sig att förstå varför deras liv har blivit som det blev.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
En sak som sticker ut är alla söner som har problem med sina fäder och tvärtom. Bobby, som är den förste vi möter, önskar alltså livet ur sin far. Josie, som har nästa monolog, älskar en av sina söner mer än den andre. Det försöker han gottgöra genom att ekonomiskt gynna den mindre älskade. Det visar sig vara en dålig strategi. Sonen Pokey (som mycket i romanen kretsar kring men som aldrig själv kommer till tals) “hade en liggare inuti sitt huvud där han förde in min minsta lilla rörelse och balansräkningen var aldrig till hans fördel”.
I The Spinning Heart kretsar tankarna ofta kring ekonomiska bekymmer och allt som det kan föra med sig. I Heart Be at Peace har det skett en återhämtning, men nu står ett annat problem i förgrunden: droger. Inte ens ett litet samhälle på den irländska landsbygden är förskonat. Många är drabbade och Brian konstaterar: “Jag har närapå 30 000 större bekymmer nu, enligt Augie Penroses ruttna redovisningssystem.” Han gör också en reflektion, som för tankarna till cyklerna hos Joyce: “Visst är det konstigt hur historien upprepas och upprepas? Som en hjulorm, som äter sig själv om och om igen, så kommer vi på oss med att göra samma saker på olika sätt, olika inramningar till samma gamla skådespel.”
Romanerna är alltså stadigt förankrade i var sin samtid, men de är inte bara socialrealistiska. Texten är tidvis poetisk och har inslag av mysticism: “Tron är i sig själv en form av magi”, säger Lily (“Jag lärde mig till häxa, men min håg stod till horeri”). Timmy, vars mor dog när han föddes, försöker hejda döden i dörren vid en annans födelse “men han kom in, trots att jag stod där”.
De 21 personernas öden är mer eller mindre lösligt hoplänkade: “Jag blev påmind om hur liten den här världen är, hur instängt det här landet är, som en skål med bär som man tar upp och skakar om så att varje bär rör vid varje annat bär under ett kort förlopp”. Så tänker Vasya från Chakassien, som gett sig iväg hemifrån för att söka en utkomst. Han hamnar så småningom på Irland och lär sig snabbt vad “jobba svart” betyder och “under bordet” och “i lönndom”.
Donal Ryan gör således nedslag två gånger om i det lilla samhället (som är hans hemstad Nenagh i County Tipperary), och vi får ta del av invånarnas tankar, rör oss från hus till hus. Vi upptäcker vem som tror på vad, vem som är skyldig till vad, vad som kan ursäktas och förlåtas, vad som är oförlåtligt. Vad man egentligen vet, men har beslutat sig för att inte låtsas om, eftersom man vill hata. Eller älska. Monologen blir en skaparkraft i sig och gränsen mellan varseblivning av inre och yttre drama suddas ut.
Det är som en kör, där rösterna har olika karaktäristika, men bildar ett flöde. Tonfallen är skiftande, ibland tragiska och melankoliska, ibland cyniska, men också kärleksfulla.
Denis liv förändras när han blir far. Efter en fängelsevistelse får han äntligen komma hem till sin dotter: “… när jag vaknade låg Laoise och tryckte sig mot min rygg och hennes värme pulserade genom mig som livet självt, som om all universums kraft hade klämts in i de partiklar som rörde sig från hennes kropp till min.”
Var och en har sin egen idiolekt och eftersom flera är hantverkare så är metaforerna därefter: “Ibland tror jag att nånting måste ha blivit fel…/…att en planritning kommit bort eller blivit läst upp och ner och nånting kom att existera som aldrig var tänkt att bli“.
För oss läsare är monologerna till en början som en samling noveller, för de har alla sin egen dramatik. Men så upptäcker vi att vi trots allt har befunnit oss i en överbyggnad med klimax och fallande kurva, i en berättelse om ett samhälle, som möjligen speglar en hel värld. Några är vilse i livet, men hemmastadda i sin bygd, och kärleken till landskapet är stor.
Tankar om Bobby förekommer ofta hos de 21. Den ende som egentligen tvivlar på Bobbys godhet är han själv. Vid ett ställe konstaterar han nöjt: “Jag är inte som min far, det är jag inte”. Men så förlorar han sig i en våldsam och blodig fantasi om vad han vill göra med knarklangarna och måste tillstå: “Jag är inte alls samma som min far. Jag är mycket, mycket värre än han.”
Det är intressant att se vilka känslor det väcker hos de andra att konstatera att Bobby är en trogen make, en rättrådig förman, en vacker man och så småningom också en välbärgad herre. En del vill sola sig i hans glans, hos somliga vaknar lusten att förföra honom, hos andra tar avunden överhand, en önskan att locka honom bort från den rätta vägen, att smutsa ner honom: “Jag ville att han skulle bli mer som jag, så att jag inte behövde känna mig så dålig.”
Godhet tar sig många uttryck i berättelserna. Lily funderar över att hon släppte in nästan alla sina kunder för “naturen övermannar männen”. Hon har bara nekat en enda man att få komma till, och det berodde på att hon förstod att han var en bra karl och att han skulle se ner på sig själv efteråt. Hon vägrar också att ge sitt älskade barnbarn Millicent den trollformel som skulle knyta samman henne och Augie Penrose för “Penroses är den sorgligaste flock skabbiga hundar som någonsin pissat mot ett träd”. Och det har hon alldeles rätt i, visar det sig.
Det är alltså ingen idyll det handlar om. Tvärtom är några av historierna riktigt otäcka. Dessutom ligger en sorts vardagligt våld och pyr under ytan i många av berättelserna och det är ofta länkat till något som kanske kan kallas heder.
Donal Ryan (Foto: © Anthony Woods)
Boken är skriven på Hiberno English – en variant av engelska där syntaxen ibland är irisk, och där engelskan är strösslad med iriska ord och uttryck – och för dem (liksom jag) som tycker sådant är intressant, så ger det extra nöjsam läsning. En ung man, vars engelska är utstuderat Hiberno, är Jason. Han har låtit tatuera sig över hela ansiktet för att en tjej ville det och nu ångrar han sig. Han är ett vuxet barn i beroendeställning. Har blivit “tafsad på av en sketen pedo”. Nu använder han alla sina många diagnoser för att hålla ifrån sig myndigheternas krav på att han ska skaffa sig ett jobb. Men när det gäller droghandel resonerar han så här: “Jag har tillbringat mitt liv med att undvika arbete, men när man är engagerad i ett lönsamt företag är det annorlunda.” Andra gängmedlemmar beskrivs av deras advokat, Hillary, på ett sätt som känns universellt: “De sitter där i sina dyra träningskläder och flinar och muttrar och möblerar om bland genitalierna”.
Det är tufft att vara man i det här samhället, kanske värre än på andra håll? Det går inte för sig att visa att man är deprimerad och inte heller att man är lycklig, eller för den delen att man gillar att läsa.
Seanie: “Jag har aldrig berättat för någon om det svarta som tynger ner mig. Vattnet drar. Det svarta är alltid där, väntar på en chans att få svepa sig om mig.” Han hamnar faktiskt hos en psykolog och blir oändligt lättad över att få prata om sitt mörker. Men hon böjer sig fram och han ser en skymt av klyftan mellan hennes bröst och sen är det kört. Han övermannas av sina sexuella fantasier och tycker att han måste sluta.
Mags reflekterar över barndomens betydelse:
“…vi drar den med oss och tänjer ut den längs med åren och rätt vad det är släpper vi taget och då snäpper den iväg och drar oss med tillbaka…/..de där minnena kan överfalla oss utan förvarning…/… De kan sänkas ner från rymden eller stiga upp från jorden, eller så kan de bäras på en bris från sjön, dolda i den doft av mjuk mineral som innehåller essensen av ett ögonblick av liv för länge sen…/..Vilken makt har tid egentligen, förutom att försvaga våra kroppar och fördunkla våra sinnen?”
Hon kan inte släppa det ögonblick när balansen mellan kärlek och skam tippade över åt skam och hennes far tog avstånd från henne för att hon var lesbisk. Det hände på en middagsbjudning. “Han var inte den man jag trodde han var. Han klarade inte att göra sig fri från stigmats styng, som han skulle gjort med en irriterande tistel i sin älskade trädgård.” Han har drunknat i fördomar. Men Mags vill att han skall komma ihåg att han har älskat henne.
Lloyd förefaller vara spritt språngande galen. Han är solipsist – tror inte att det existerar någon verklighet utanför honom. Och då går det förstås illa och han hamnar i fängelse men där trivs han bra. Han blir uppmuntrad att skriva och gör som Donal Ryan – komponerar en serie monologer:
“Jag satte ihop en serie monologer. Jag gav varje talare en unik röst och lät dem avslöja sina djupaste hemligheter. En del hade bara banala, intetsägande, urtråkiga bekännelser att ge. Några var mörkare, mer chockerande, roligare. Jag gick helt upp i dem. På ett sätt var det som om jag var solipsist igen, en ensam kreativ kraft, skapare av allt, alltings kontrollant. Språket var tungrott till en början: jag fick lära mig att granska det, att få det att göra som jag ville. Och när jag väl fått språket i bojor så var karaktärerna plötsligt helt utom kontroll. De blev som tokiga! Sakerna de sa och gjorde. Den vilda glädje jag kände. Hur allting blev rätt.”
Donal Ryan formulerar kärnfullt och poetiskt, roande och oroande hur det är för människor att skavas mot varandra i världen. 21 monologer blir till en roman och sedan blir de till en till, och båda tillsammans blir ett mästerverk om vår tid.
- Se en intervju med Donal Ryan i samband med att The Spinning Heart fick The European Union Prize for Literature