Malawi är ett av världens fattigaste länder. 40 procent av landets budget kommer från hjälporganisationer. Men det började vända – landets ekonomi repar sig långsamt, hjälpen bär frukt.
Liksom i de flesta afrikanska stater, bygger Malawis grundlag på före detta koloniallagar. Landet är fritt, men det gamla rättsystemet och den rigida kristna moralen finns kvar. Enligt Storbritanniens koloniallag är homosexualitet straffbar. Det blev uppenbart då Malawis föregångare för homoäktenskap, Tiwonge Chimbalanga och Steven Monjeza dömdes till 14 års straffarbete.
Den 26 december hade det förälskade paret firat en kyrklig förlovning med hundratals gäster, vilket domstolen klassade som ”förargelseväckande beteende”.
Världen sa ifrån. CABS (Common Approach to Budget Support), en afrikansk utvecklingsbank, hotade att dra in landets finansiella stöd, eftersom
”när vi talar om mänskliga rättigheter, talar vi inte bara om majoriteten, utan också om minoriteter som homosexuella”.
Elton John och Madonna twittrade om att vi ska skulle skriva på protestlistor mot domen o.s.v. Efter alla påtryckningar friades paret, men med kommentaren att de åter kommer att fängslas ifall paret umgås med varandra.
Ännu har inget annat land erbjudit dem asyl. Självklart ska världen protestera och reagera – men vi är långt ifrån att kunna klappa oss själva på axeln för vår tolerans och öppenhet. Det är inte länge sedan europeiska domstolar själva dömde homosexuella.
Att utländska regeringar stödde Chimbalanga och Monjeza har inget med godhet att göra, utan med en fundamental skyldighet att städa upp efter sig och ta hand om dem som får sona kolonisatörernas brott.
Men att tro att indragen hjälp skulle främja tolerans och öppenhet är lika naivt som att skamvrån gör barn snälla.