Torbjörn Elensky avslutar här sin essä om den kubanske författaren José Lezama Lima och hans roman Paradiso. För Lezama Lima var bara det riktigt svåra värt att ägna sig åt, ett ideal som han i allt lever upp till i sin väldiga roman. Klicka här för att komma till den första delen och här för att nå den andra.
Lezama Limas Paradiso ligger där, väntar på den som söker upp den, eller det. Kanske som hägring, som föreställningar i luften, men främst som möjlighet och som en påminnelse om att bara det som är svårt är värt ansträngningen. Det är en roman för en framtid som också omfattar evigheten, för att den i någon mening befinner sig utanför tiden. Omöjlig att upprepa, meningslös att imitera, sig själv nog och i sig själv en delfisk lektion i att läsa världen.
Första gången jag hörde talas om den var i den kubanska filmen Fresas y chocolate, från 1993. Den handlar om en medelålders intellektuell homosexuell, som lever helt för konsten och litteraturen i utkanten av det kubanska samhället. Han får kontakt med en ung revolutionär, regimtrogen och naiv, med vilken han inleder en sorts platoniskt förhållande – ja, något som liknar Lezama Limas delfiska kurs.
Bland allt han lär den unge heterosexuelle mannen, som fascineras av den äldre bögen och låter sig ”undervisas” av honom, utan att det leder till någon sexuell relation, rekommenderar han även den i filmens tid ännu förbjudna romanen Paradiso. Det där utbytet kring den olagliga texten, med alla dess lockelser, fastnade hos mig och då jag själv kom till Kuba 2000 var Paradiso, som äntligen blivit laglig, en av de första böcker jag köpte.
Flera gånger började jag om på den, i liknande miljö som den som skildras i romanen: detta Kuba där det alltid finns en massa människor runt en överallt, där man aldrig är ensam. I 38 graders värme satt jag i en galonklädd soffa, på en stol på bakgården under ett mandelträd, på stranden där det bodde eremitkräftor i sanden och där leguanerna klättrade uppför husväggarna på jakt efter insekter och trycktes ut ur texten, pressade mig in i den igen, såg den öppna sig för mig en handfull sidor, för att så åter bli främmande, hermetisk.
En av de mest irriterande och fascinerande böcker jag stött på. Så otroligt frustrerande också, för att jag verkligen var tvungen att anstränga mig både för att förstå och för att komma vidare. Jag läste Proust där också, i sanden och på bakgården, medan försäljare ropade ut sina varor på den dammiga bygatan utanför mitt fönster precis som på den torra Parisgatan i romanen, och den erbjöd enbart njutning, jag gled genom den som genom ett solbelyst landskap.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Men Paradiso, nej, nej, det blev för jobbigt. Jag hoppade lite hit och dit, letade efter de snuskiga partierna och pausade boken när jag redan läst nästan hela. Så fick den ligga i tjugo år, varpå jag häromåret beställde ett exemplar till El corte ingles i Las Palmas och satte igång igen. Jag läste essäer om Lezama Lima, avhandlingar och artiklar. Avnjöt hans egen rika esssäprosa, särskilt i La expresión americana, där han lägger ut texten om latinamerikansk barock på ett sätt som också tycks karaktärisera Paradiso:
Om vi kontemplerar interiören i en kyrka i Juli, eller en av portalerna i katedralen i Puno, båda i Peru, lägger vi märke till att där finns en spänning. Mellan det ymniga flödet av trifolier, bland emblem som avlägset påminner om inkornas, med flätor av rosetter, med nischer som liknar undervattensgrottor, förnimmer vi hur ansträngningen att uppnå en enhetlig form lider av en spänning, en impuls som inte söker sig uppåt som i gotiken, utan en impuls som i sin form vänder sig inåt i sökandet efter sin symbols yttersta mening.
Där beskriver han exakt sin egen roman också. Paradiso är verkligheten som hallucination och drömmen som sanning. De mytologiska referenserna samsas med vardagliga iakttagelser av människor och djur, som hästen som söker en sval plats för att somna om, omgiven av Osiris, Kierkagaard och Angra Mainiu.
Allt förklarar allt annat samtidigt som det sveper sig själv i nya slöjor. Varje förklaring leder till nya frågor, som inte hinner formuleras innan nästa svar redan leder läsaren vidare. Mysteriet och myterna är kött, köttet är ord, metamorfosen är livets grundvillkor och orden inte bara beskriver och förklarar utan frambesvärjer ett land som är hela världen samtidigt som det är så specifikt, tropiskt, svettigt, perifert, erotiskt laddat in i minsta referens. En bok som gör motstånd, som kräver arbete, precis som allt viktigt.
Men också en bok om livet, om sex och kärlek, relationer och generationer som löper vidare genom varandra genom tiden genom världen. Och om homosexualiteten, maskerad i relationer som inte fullbordas sexuellt, men främst hämningslöst vouyeuristiskt i det åttonde kapitlet, det som censuren skyllde på då den drog in boken.
Säkerligen var det annat som de ogillade, skildringen av lyckligt borgerligt liv, av det gamla Kuba med både religiositet och vidskepelser, alla dess svepande sjok av mytologier som synkretistiskt regellöst folkligt driver genom texten. Allt det där som revolutionens modernitet ville göra rent hus med, men som lever i Kuba än idag.
Men visst, det berömda åttonde kapitlet är verkligen exceptionellt. Var det den medelålders bögen, överviktig och astmatisk, som bodde med mamma tills han var 54 och som sedan gifte sig med sin sekreterare som levde ut i texten allt det han aldrig kunnat erkänna öppet tidigare? Redan beskrivningarna av kukarna är hängivet lyriska. Den ena sägs likna killens ansikte, den andra hans kropp, som att de dubbleras i sina erigerade organ vilka blir det yttersta uttrycket för deras personligheter. De olika nyanserna av glänsande rosa i munnen och på ollonet jämförs med varandra, och den ena kuken sägs vara så enorm att den snarare omfamnade än penetrerade den som blev knullad av den. Den aktive, kåte, storkukade killen som heter Farraluque går från hus till hus, från det ena samlaget till det andra, med både kvinnor och män i alla åldrar och ur alla socialgrupper, som hungrar efter hans väldiga penis. Men höjdpunkten är en medelålders man, naken, så när som på skor och glasögon, i ett halvmörkt rum där han ger sig till den unge älskaren:
Mästerskapet i inkorporationen av ormen var total, efter hand som han lät sig erövras av den inträngande kroppen blev han röd, som om han istället för att ta emot var på väg att föda ett monster.
Paradiso utmattar sin läsare – blir man inte utmattad av att läsa den läser man den inte på allvar. Den är en totalt synkretistisk och eklektisk textmassa av ett slag som bara kan skrivas i 38 graders värme. Kanske kan den också bara läsas i sådan värme? Den är i högsta grad en kreolsk roman, en som inte bryr sig om status och hierarkier, som befinner sig utanför det vanliga litterära fältet, lika självtillräcklig som den kubanska religionen santería, med sin uppblandning av det katolska och det afrikanska, med dubbla namn på alla helgon och gudar för att dölja deras sanna natur för auktoriteterna.
José Lezama Lima levde vidare sina sista år i samma hus i Havanna där han bott i alla år med sin mamma. Hans systrar lämnade landet och han blev ensam. Regimen förbjöd inte bara hans roman utan han fick inte resa utomlands, varken för att hälsa på sina systrar eller ta emot litterära priser. Han fortsatte dock att korrespondera både med systrarna och sina kolleger, tills han dog den 9 augusti 1976, av hjärtinfarkt i samband med en lunginfektion. Han var överviktig och storrökare.
Under dessa år var han helt osynliggjord av regimen. De gjorde landets största levande författare till persona non grata. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift om när Paradiso blev tillåten i Kuba. I mitt kubanska ex står det att första upplagan kom 1991, så jag antar att det kan ha varit då, två år innan den nämns i Fresas y chocolate och 25 år efter att boken drogs in av censuren.
Idag växer intresset för romanen i den spanskspråkiga litterära världen, det skrivs artiklar, essäer och avhandlingar om den och den betraktas nu som en essentiell del av både den kubanska och den latinamerikanska litteraturen. Paradiso är ett unikt verk vilket utan tvivel tillhör världslitteraturen.
- Detta är den avslutande delen i en serie på tre av Torbjörns Elenskys essä, som gjort möjlig genom bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond.
- Klicka här för att läsa den första delen och klicka här för den andra.
- Klicka här för att läsa en essä av Elensky om den italienske författaren filmaren mm Piero Pasolini