Prémio Camões, som är det förnämsta priset inom den lusofona världen gick förra året till Paulina Chiziane från Moçambique. Kenneth Hermele presenterar en författare som beskriver en moçambikisk verklighet där olika värdesystem samexisterar, där gamla traditioner överlevt både den portugisiska kolonialismen och snart femtio år av självständighet.
1990 debuterade Paulina Chiziane med Balada de amor ao vento (Kärlekssång till vinden), den första moçambikiska romanen skriven av en svart kvinna. Romanförfattare är dock inte en titel som Chiziane tycker om. Hon kallar sig hellre ”contadora de histórias”, historieberättare. Och det kanske bättre svarar mot hennes metod: Chiziane samlar berättelser som kommer till henne, förtroenden som hon fått av vänner och bekanta, ordväxlingar hon snappar upp på gatan eller på ett kafé. Eller så ser hon ett bråk utspela sig framför hennes ögon en dag när hon är hemma och tittar ut genom fönstret: ett äkta par som ger sig på varandra när kvinnan upptäcker att mannen har flera fruar, att hon inte den enda.
Polygami är ett av Chizianes teman tillsammans med andra traditioner i Moçambique som överlevt både den portugisiska kolonialismen och snart femtio år av självständighet. Detta trots att det statsbärande partiet FRELIMO under hela sin historia bekämpat vad man ansett vara vidskepelse och primitiva, för-moderna seder. Det gällde både månggifte och traditionell läkekonst (utövad av ”curandeiros/as”, manliga och kvinnliga helbrägdagörare) liksom traditionen med att betala ”lobolo” (hemgift) för flickor. För att inte tala om när flickor gifts bort som ersättning för skulder föräldrarna ådragit sig.
Chiziane beskriver en moçambikisk verklighet där olika värdesystem samexisterar, något som hon ofta låter exemplifieras just av hur samtida moçambikier, moderna kvinnor och män i staten, uppsöker curandeiros/as trots att de officiellt inte vill ha något att göra med sådan ”vidskepelse”. Det gäller också politiker, lärare, poliser, ja, vem som helst som lever i två världar, inklusive katolska präster (som kanske lever i tre).
2021 belönades hon med det prestigefulla ”Prémio Camões” som utdelats av Portugal och Brasilien till en portugisiskspråkig författare sedan 1989. Detta var tredje gången det gick till en moçambikisk författare men första gången till en kvinna: Chiziane hade föregåtts av José Craverinha och Mia Couto.
Chizianes mest uppmärksammade roman är Niketche, som kom 2002 och har undertiteln ”En historia om polygami”. ”Niketche” betyder ”kärleksdans” på de språk som talas i Zambézia- och Nampula-provinserna i norra Moçambique. I denna dans upptäcker jagberättaren – den gifta kvinnan Rami – att hon inte är ensam om att betrakta maken Tony som sin. I själva verket delar hon honom med tre andra kvinnor, alla yngre, och alla tidigare okända för henne. Tony har gjort karriär och är nu polischef, han har råd att underhålla fyra hushåll. Rami är bara den första och enda som han gift sig med (lagligt och i kyrkan) vilket inte hindrat honom från att skaffa barn med flera av de andra kvinnorna.
Chiziane åskådliggör hur de olika världarna krockar med varandra (för kvinnor och flickor), medan de verkar lättare att förena för män. I Niketche söker Rami upp de kvinnor hon delar sin man med, och så småningom växer en oväntad gemenskap fram mellan dem. Det är inte lätt, det börjar ofta med handgripligheter – Chiziane beskriver mötet mellan Rami och fru nummer två som en boxningsmatch i sex ronder, snytingar viner, slag utväxlas, blod flödar, det hela slutar på sjukhuset. Men till slut förenas de två när de inser att de befinner sig i samma utsatta läge, de är nämligen båda brädade av fru nummer tre. Också hon har i sin tur hamnat på undantag då mannen tagit sig ytterligare en fru, en blott tjugoårig skönhet. Att dessa kvinnor kan gå samman låter kanske som en utopi om en värld där kvinnor lever utan män, men det är inte det som är Chizianes poäng: kvinnorna har visserligen tagit avstånd från sin man, men inte från alla män. När romanen slutar är Rami gravid, men är det med Tony?
Paulina Chiziane föddes 1955 i Manjacaze (i Gaza-provinsen, södra Moçambique, 25 mil norr om Maputo) och var tjugo år när Moçambique blev självständigt. Hon hade då flyttat från landet till huvudstaden och där börjat om sitt liv, i skolan var det kolonialspråket som rådde. Sedan dess skriver hon på portugisiska.
På svenska finns endast en kort novell av Paulina Chiziane, ”Kärlekens ärr” (i Tranans antologi med samma namn, sammanställd av Stefan Helgesson 2010) och vi finner här något av det centrala i hennes sätt att berätta historier, det muntliga, som aldrig är långt borta. Som Chiziane själv säger i ”Kärlekens ärr”: ”Bilder ur livet, som hugg i hjärtat på den som lyssnar.”
Chiziane lyfter även fram dubbelheten i de gamla traditionerna. För henne betyder lobolo, hemgiften, inte bara att mannen (eller hans familj) köper en brud. Lika mycket är den en symbolisk handling som bär på en kulturell betydelse: pengarna är inte det viktiga, har hon sagt, utan utgör bara tecknet för att flickan/kvinnan nu tagit ett steg in i en ny fas i sitt liv, och att samhället runtomkring ser och accepterar det. Det är detta både och som hon för in i samtalet i Moçambique.
Hennes böcker är nu mer intressanta än sådana avsiktsförklaringar och hållningar låter ana. Det är hennes (eller jagpersonernas) röst som bär och som fascinerar. Chiziane har själv förklarat att det hänger på berätterskan om en historia ska lyfta. I inledningen till romanen från 2008, O alegre canto da perdiz (Rapphönans glada sång), får en gammal kvinna ordet. En god historieberättare, säger hon (i min översättning):
”vet exakt när hon ska använda en bild, vad som bör förtigas och vad som bör sägas, när ett ögonblick ska markeras och när en paus behövs. Berättelsens skönhet avgörs av röstens nyans, av berätterskans gester. Att berätta en historia betyder att låta tanken nå fantasins höjder och sedan föra den åter till eftertankens värld.”
Det är en beskrivning också av Paulina Chizianes diktkonst.
.jpg)
– Klicka här för att läsa Kenneth Hermele om den omtalade portugisiska romanen ”Återvändarna”, om hur människor, som en gång flytt Portugals fattigdom och underutveckling till kolonierna i Afrika, tvingades återvända när diktaturen föll och kolonierna blev fria, och då fann att Portugal inte längre ville kännas vid dem.