Zu Dritt 
En roman om Karl Barth, Nelly Barth och Charlotte von Kirschbaum

En av 1900-talets största teologer, Karl Barth, är känd för sitt avståndstagande från den nazistiska ideologin och dess medlöpare och för sitt jättelika arbete Kirchliche Dogmatik, som kom att omfatta över 10 000 sidor. Men han var inte ensam om arbetet. Till sin hjälp hade han sin hustru Nelly Barth och Charlotte von Kirschbaum, som kom att flytta in hos familjen. Om dessa tre och deras förhållande ”zu dritt” har Klaas Huizing skrivit en roman med samma namn. Ola Sigurdson har läst boken, som väcker frågor om relationen mellan liv och verk hos Barth men också hos tänkare i stort.
 

Utan tvivel är den schweiziske, reformerte teologen Karl Barth (1886–1968) en av 1900-talets stora teologer, alldeles oavsett hur man tar ställning till hans teologi. Barth, som till att börja med inte alls arbetade vid ett universitet utan som pastor i den lilla byn Safenwill, gjorde sig för första gången ett namn genom uppgörelsen med sina liberala, teologiska lärofäder. Vid inledningen till Första världskriget tog han resolut ställning mot deras stöd till den tyske kejsarens krigspolitik. Framför allt skedde det genom en bok, Der Römerbrief, som i dess andra upplaga från 1922 kom att bli ryktbar som en av det tidiga 1900-talets klassiker just genom dess skarpa genmäle mot deras teologi.

Det var Gud själv och Guds tankar om människan som var utgångspunkten för teologin, inte människors tankar om Gud. Genom ett radikalt språk med krisen som rotmetafor och inspirerat av Dostojevskij, Kierkegaard, Platon och inte minst aposteln Paulus signalerade Barth ett uppbrott från varje syntes mellan kultur och kristendom. Barths salva bidrog till att han kallades till en professor i reformert teologi i Göttingen, och här inleddes också hans teologiska bana. Den avslutades drygt 40 år senare i Basel, efter att han vid nazisternas maktövertagande i Tyskland tvingats återvända till Schweiz.

Också nazismen såg Barth som en infernalisk konsekvens av syntesen mellan kultur och kristendom. Die deutsche Christen, alltså den del av den kristna kyrkan i Tyskland som öppet försvarade Hitler, blev föremål för hans skarpa avståndstagande. Barth blev en av förgrundsgestalterna i Bekännelsekyrkan som aktivt tog avstånd från diktatorn i namn av evangeliet. Med en viss smarthet som kännetecknade Barth som person vägrade han, så länge han var professor i Tyskland, att inleda sina lektioner med Hitlerhälsningen – lektionerna var, menade han, en form av gudstjänst och därmed befriade från denna annars obligatoriska hälsning. Så småningom blev emellertid situationen ohållbar och Barth tvingades, som sagt, att bege sig tillbaka till sitt hemland och en professur i Basel.

Karl Barth Wuppertal 1956
Karl Barth i Wuppertal 1956

Även efter Andra världskriget förblev Barth kontroversiell när han då också nått en internationell ryktbarhet. Han anklagades för att vara blind på sitt vänstra öga, eftersom han inte på samma vis tog avstånd från kommunismen som från nazismen. Själv menade han att ett sådant avståndstagande inte var av samma principiella vikt, eftersom kommunismen inte gjorde anspråk på att säga något om Gud, som nazismen, och heller inte av pragmatiska skäl särskilt klokt, eftersom det skulle kunna försämra möjligheterna till samtal mellan öst och väst. Så småningom tog han avstånd från atombomben, eftersom den enligt hans mening kunde leda till mänsklighetens undergång. Det politiska engagemang som präglade hans tidiga gärning som pastor i Safenwil fortsatte genom hela hans liv.

Barth såg sina politiska ställningstaganden som motiverade av evangeliet. Det var också som teolog som Barth såg sitt kall, inte som opinionsbildare. Sitt huvudärende uttryckte han genom det jättelika arbetet Kirchliche Dogmatik, vars första volym utgavs 1932 och som Barth sedermera arbetade med nästan hela sitt resterande liv. Verket består av fjorton separata volymer och omfattar runt 10000 sidor, och framstår, åtminstone rent bokstavligt, som ett av de största teologiska verken under 1900-talet.

Barth var emellertid inte ensam i sitt arbete med Kirchliche Dogmatik utan stöttades under i stort sett hela dess tillkomst av Charlotte von Kirschbaum (1899–1975) som ofta brukar nämnas, åtminstone inofficiellt, som dess medförfattare. Von Kirschbaum var nämligen inte bara en sekreterare som skrev ned vad Barth dikterade, utan mycket mer intimt involverad i arbetet: genom att göra excerpter, leta upp litteratur och citat men framför allt som ständig diskussionspartner. Samarbetet omfattade varje veckodag och dagsbetinget var åtta manusskriptsidor. För att detta skulle vara praktiskt möjligt levde von Kirschbaum i samma hus som Barth och hans familj. Det dagliga arbetet med von Kirschbaum hörde till Barths dagliga rutiner och kringgärdade hela hans dag.

Det är här ämnet för den här anmälan gör sig gällande. Karl Barth var nämligen sedan länge gift med Nelly Barth (1893–1976), med vilken han fick fem barn. 1925 hade emellertid Karl blivit förälskad i den vackra och intelligenta sjuksköterskan Charlotte vid ett möte hos några goda vänner, även om de också redan mötts några år tidigare. Charlotte blev strax hans älskarinna, men detta resulterade inte i att han skiljde sig, vilket förmodligen hade resulterat i en stor skandal, både privat och offentligt. I stället lyckades han så småningom få Charlotte att flytta in i hans hem, där också hustrun Nelly och de fem barnen levde.

Detta okonventionella hushåll bodde tillsammans under ett antal decennier (1929–1966) under inte särskilt friktionsfria förhållanden. Nelly var, av lätt insedda skäl, inte särskilt tilltalad av arrangemanget, och Charlotte var svartsjuk på Nelly. Så småningom kom Charlotte att drabbas av en hjärnsjukdom som successivt avlägsnade henne från verkligheten och 1966 blev hon tvungen att flytta till ett vårdhem; Barth stannade kvar hos Nelly, men därmed kom också mycket av hans skaparkraft att sina. Det han skrivit av Kirchliche Dogmatik för helt egen hand är bara ett smalt band jämfört med de tidigare bastanta volymerna. Den person som fick försaka mest var förmodligen hustrun Nelly, och det var även hon som uppvisade den största storsintheten, när hon till sist lät Charlotte begravas i hennes och Karls gemensamma familjegrav.

Även under trions livstid var deras hushåll i stor utsträckning en offentlig hemlighet. Karl och Nellys barn menade därför att det knappast fanns någon orsak att inte offentliggöra brevväxlingen mellan Karl och Charlotte, från vilken detaljerna kring relationen och hushållet numera är kända, och denna samling publicerades 2008. Dessa brev – och allt annat både Karl och Charlotte har skrivit, också i teologi – har den nederländske teologen och skönlitteräre författaren Klaas Huizing använt som utgångspunkt för romanen Zu dritt som i skönlitterär form gestaltar relationen mellan Nelly, Charlotte och Karl. Huizing växlar mellan de tre personernas olika perspektiv romanen igenom och lyckas med konststycket att inte framställa någon av huvudpersonerna som vare sig förövare eller som offer, vilket annars skulle ligga nära till hands.

Bokomslag_HUIZING_ZUDRITT_DIXIKON.SE
Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Utan tvekan kastar den här historien en skugga över Barth som person och kanske också som teolog, men Huizings ärende är inte att moralisera utan att gestalta. Och det sistnämnda gör han mycket väl. Romanen är ett nöje att läsa, inte bara för dess måhända kittlande innehåll med tanke på Barths status bland teologer. Framför allt lyckas han återge både smärtan och lyckan i denna relation på ett trovärdigt sätt; återkommande scener skildrar smärtsamma urladdningar av den spänning som genererades mellan de tre. Naturligtvis är detta en dramatisering av Huizing. Även om han har tillgång till brev och andra skrifter av både Karl Barth och Charlotte von Kirschbaum, innehåller förmodligen dessa inte särskilt många vardagsskildringar. Huizing påpekar därför att det rör sig om dikt, men utifrån ett verkligt underlag.

Även om relationen mellan Karl Barth och Charlotte von Kirschbaum varit känd sedan länge innebär romanen ändå att den läsare som också är intresserad av Barths teologi konfronteras med några allvarliga frågor. Blir en omvärdering av Barths teologi nödvändig enbart på grund av insikten om den här relationen? En del av de saker han skrivit ter sig onekligen tidstypiskt misogyna. På något ställe hävdar Barth att världshistorien är männens historia, och här låter romanen von Kirschbaum invända kraftigt, främst genom den bok som hon själv publicerade, Die wirkliche Frau (1949), där hon visar sig vara en (i relation till Barth) självständigt reflekterande teolog, inspirerad av Simone de Beauvoir. Hon reagerar också kraftigt (i romanen) på Barths försvar av en strikt monogami i fjärde delbandet av Kirchliche Dogmatiks tredje del från 1951. Här kan vi fråga oss vad det innebär att försvara monogamin när Barth lever som han gör: Är det ett ideal han ställer upp även om han själv inte förmår leva upp till det, eller är det helt enkelt ett försök att dölja hur moraliskt tvetydigt hans eget liv var?

På sätt och vis handlar dessa frågor inte bara om Karl Barth utan om frågan om relationen mellan liv och verk hos tänkare i stort. Med tanke på Barths position inom teologin och betydelsen av Kirchliche Dogmatik kan man undra varför han inte tydligare erkänner hur delaktig Charlotte von Kirschbaum har varit i författandet av detta verk. Och vad gör vi med det faktum att Barth faktiskt förorsakat så mycket lidande, visserligen också för sig själv men framför allt för Nelly och sina barn, och även, om än mer tvetydigt, för Charlotte? Och innebär konstaterandet av de moraliska tvetydigheterna i hans liv att hans intellektuella gärning därmed förminskas?

Kan det inte vara så att Barth – liksom många andra – var en viktig och genuin tänkare även om hans leverne lämnar en del övrigt att önska? Säkert gör det faktum att han var teolog dessa historier mer pikanta, men dels tar Barth i sin teologi höjd för den ofrånkomliga tvetydigheten hos alla våra moraliska liv, dels torde i princip samma problematik drabba varje tänkare som erkänner någon form av moral. Barths snedsteg hamnar därför knappast i samma principiella kategori som avslöjandena, i de svarta anteckningsböckerna, att filosofen Martin Heidegger verkligen var antisemit.

Huizings roman om Karl, Nelly och Charlotte är, som sagt, synnerligen läsvärd även som roman, gissningsvis även för den som inte tidigare känner till Barth. Mycket av romanen blir också en skildring av politisk kamp och det tyskspråkiga Europa statt i förändring; Barth framstår som en stark anhängare av modernisering av samhället. Som mångårig Barthläsare är det dock ofrånkomligt att konfronteras med frågan om relationen mellan lära och liv, inte bara hos Barth i synnerhet utan också i allmänhet. Här blir egentligen frågan om den moraliska tvetydighet som Barth, i enlighet med sin reformerta teologi, menar kännetecknar alla mänskliga liv efter syndafallet aktuell – vi är alla Adams barn så att säga. En sådan insikt kan vara befriande i den mån som den faktiskt medger hur vi faktiskt lever de liv som vi mäktar med och inte alltid de som vi borde. Det finns nåd också för de misslyckade. Men den kan också riskera att låta oss hållas där vi faktiskt kunde ändra oss, och därmed göra oss mer lättjefulla än vad vi borde vara.

Faktum är att Barths lära utmärkt går att använda både för att analysera och kritisera Barths liv, och här uppstår väl den springande punkten i Huizings bok: Varför kunde inte Barth själv ändra sitt liv, och ta ansvar för sina relationer till hustrun och älskarinnan med tanke på hur mycket lidande de genererade? Eller kunde han det men gjorde det inte?

 

– Karl Barth om frihet:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!