Merete Mazzarella återkommer med ytterligare en presentation av en finlandssvensk författare – Susanne Ringell – som trots flera utmärkta recensioner av sina böcker också här, inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Hennes senaste bok, en sorgebok, är mycket levande, inte ett ögonblick sentimental, och vittnar om hennes språkglädje.
Ofta har jag undrat om det inte finns en alldeles speciell finlandssvensk språkglädje. I egenskap av språklig minoritet vet vi finlandssvenskar att vårt språk inte är en självklarhet, vi tänker och talar mycket på det, och därför är det kanske också naturligt att åtminstone en del av oss ivrigt leker med språket, utforskar dess möjligheter.
En av dem som gör det mest oförskräckt är Susanne Ringell, född 1955, som hör till de många finlandssvenska författare som – trots flera utmärkta recensioner även i Sverige – inte blivit så uppmärksammad som hon skulle förtjäna. Hon började sin bana som skådespelare men en bestående scenskräck fick henne att lämna teatern och övergå till att skriva. 1993 debuterade hon med novellsamlingen Det förlovade barnet, och har fortsatt med kortprosa, lyrik och dramatik, i första hand hörspel.
Ett återkommande motiv i författarskapet är resor. Det gäller novellsamlingarna God Morgon (2017) som nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris och Frimärken (2019). Titeln ska läsas som fri-märken: resandet handlar om frihet, om att vara i rörelse, om ett mått av anonymitet som gör det möjligt att iaktta och fantisera. Såhär kan det låta:
”Gryning. Vi tar tåget när det går. Vi tar framtiden när det går. Vi skenar inte iväg, vi har kappsäckarna packade av förnuftiga ting. Jag är inte i min kappsäck. På tåg hör man mångt och mycket. Från tåg ser man allt möjligt, övergivna hotell i hålor. Den som förflyttar sig rör sig mellan världar, jag mellan mina. De står alltid varandra närmare än jag tror. Ligger som mest på lur när jag ingenting gör. Tittar ut genom kupéfönstret och låter mig överrumplas. Ser, hör, blir inbjuden till slutna rum. (—)”
Ringell har humor och lekfullhet, hon hör till den kategori av författare som kallas underfundiga – och möjligen kan ledsna på att kallas så. Hon är så finlandssvensk att hon fortfarande talar om “simkostym” snarare än om “baddräkt”.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Hon har ett säkert sinne för den konkreta detaljen, inte minst i naturen, hon låter den ofta finnas helt och hållet för sin egen skull men kan också ladda den med ett symboliskt innehåll, eller skapa en rymd kring den som bara kan beskrivas som andlighet. I den finlandsvenska psalmboken har hon en psalm vars första strof lyder:
Lätta som lekande fiskar,
glittret i vatten och vind,
själarnas sprittning mot himlen,
rörelsens lovsång till Dig,
Djupen och tången och skogen,
vajande mjukt i din famn,
gräsen och vågen en andning
höjande, böjande sig.
Det “vi” som finns i Frimärken – och i flera andra böcker – rymmer “färdkamraten” och den äkta mannen genom fyrtio år, den rikssvenske skådespelaren och författaren Anders Larsson, underfundig även han. Tillsammans reste de till Irland, till Island, till spanska sydkusten, till Madeira, gärna sökte de sig till miljöer där de kunde slå sig ner för en längre tid och få både ro och inspiration för sitt skrivande.
I Ringells näst senaste bok Kroppens kalligrafi lyder dedikationen ”Till min älskade A 1.10 1952 – 20.9 2021”. Nästan samtidigt som hennes bok kom ut hade färdkamraten dött och följande bok, Att avskalas ett liv, som kom ut i höstas, börjar: “Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida.” Det är en historia om det som varje gift par – åtminstone varje lyckligt gift par – fruktar mer än något annat.
De tu har legat på sin säng, han har läst högt för henne precis som de gjort varje kväll i stort sett så länge de varit tillsammans. Han släcker läslampan, hon ska somna, han ska jobba vidare några timmar, “God natt, min skatt,” säger hon, “God natt” säger han och tillägger, som vanligt “ses imorgon”.
När hon vaknar ligger han inte bredvid henne, hon stiger upp och när hon går in i hans arbetsrum hittar hon honom död på soffan. Det har inte funnits några särskilt oroande tecken, han har haft lite tungt att gå på sistone, det har tagits prov men resultaten har varit bra, han hade en läkartid inbokad några dagar fram i tiden. Så småningom visar det sig att han hade blodproppar i båda lungorna och efter en tid hittar hon också några sidor text han skrivit dagen innan han dog som handlar om hur lite han orkar.
Boken är ett flöde av situationer och associationer och tidsmässigt omspänner den mer än ett år. På nytt och på nytt försöker Ringell ringa in hur mannen var:
“Du var aldrig ljum. Du var aldrig halvdan eller på låtsas. Du var inte lagom. /…/ Du bjöd på hela dig om du blev uppbjuden /—-/ Du kunde sluta dig, vara tvär och surmulen när den helhet du ingick i inte kändes rätt.”
Här – liksom för övrigt i en novell – Kroppens kalligrafi – blundar hon inte för att äktenskapet tidvis kunde skava, inte minst när den enas skrivande flödade och den andras låst sig. Men framförallt skriver hon om deras kärlek, deras lust till varandra, deras ömsesidiga beroende. Han tog hand om allt praktiskt och tekniskt, när hon så småningom reser till Uppsala är hon osäker på hur hon ska hantera biljettautomaten. Men även om de var varandras trygghet motsvarade han inte schablonbilden av en trygg man:
“Du var inte lugn. Du var inte stabil. Du var inte en fast och oomkullrunkelig klippa. Du var en levande man, en pojke som tyckte om att leka med flickor.”
Att sörja är att umgås med minnen som nu smärtar snarare än tröstar, att inse att man får avstå från den framtid man tänkt sig , att “skala av sig lager på lager av glädje”: “Döden klär av oss glädjens liv, lite i gången, dröjande och obevekligt som en makaber striptease.” Vid begravningen imponerar hon på de många vännerna med sin styrka men i längden räcker de många vännerna inte till, i synnerhet efter att också hennes gamla far dör tar ångesten över.
Hur kommer det sig att livet segrar? Jag är övertygad om att det har med skrivandet att göra. Först tar ångesten en liten paus medan hon skriver ett libretto som en kör beställt, det får heta “Skogens själ” och det blir “en skrift full av vemod och vördnad och glimten i ögat glimtar på eget bevåg”. Sedan kommer det stora bakslaget. Innan den egentliga resan mot bättring kan börja blir det ett självmordsförsök och en psykvård som paradoxalt nog skulle kunna driva vem som helst till självmordsförsök.
Men så tar hon itu med sin sorgebok. Den är mycket levande, den är inte ett ögonblick sentimental, den om något vittnar om språkglädje.
- Klicka här för att läsa om fler finlandssvenska författare