Den kubanske poeten, essäisten och romanförfattaren José Lezama Lima är en av dem som betytt mest för vad som brukar kallas den latinamerikanska barocken, som han både teoretiserade över och utövade i sina verk. Det gäller särskilt hans väldiga, gongoristiska roman Paradiso. I en längre essä presenterar här Torbjörn Elensky både Lezama Lima, för vilken bara det riktigt svåra var värt att ägna sig åt, och hans roman, som på alla sätt lever upp till detta ideal.
 
Den kubanska litteraturen präglas av exilen. Flera av de främsta av landets författare har tvingats iväg från landet, ända sedan poeten José Martí, som sedermera blivit den store nationalförfattaren, levde i exil i flera omgångar. Erfarenheten av exil har blivit ännu mer påtaglig efter 1959, då författare från Guillermo Cabrera Infante till Reinaldo Arenas drivits bort från landet och fått sina böcker förbjudna där.
Cabrera Infantes roman Tres tristes tigres skrevs i Kuba, men manuset beslagtogs och efter flera turer med både den kubanska och den spanska censuren trycktes den till slut i Spanien 1968, men totalförbjöds i hemlandet. Arenas är mest känd genom Julian Schnabels filmatisering år 2000 av självbiografin Antes que anochezca, vilken följaktligen också blivit hans mest kända bok, trots en betydande produktion av lysande lyriska romaner. Hur många författare som tvingats in i inre exil och hur många författarskap som diktaturen kvävt i sin linda kommer vi troligen aldrig att få veta.
En författare som blommade under decennierna före revolutionen 1959 och som skulle tvingas in i en sorts inre exil från mitten av 60-talet är José Lezama Lima. Han föddes i Havanna den 19 december 1910. Sina första år framlevde lille José i fästningar och militärförläggningar. Han var den andre av tre barn till en överste i kubanska armén, som gick ut som frivillig i första världskriget och dog i influensa 1919.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Faderns död vid 33 års ålder skulle komma att prägla José Lezama Lima för livet, inte minst för att mamman skapade vad han själv kallade en ”kult” kring sin döde make. Det var också hon som ingav honom idén att skriva sin familjs historia, vilket han på något sätt har gjort i romanen Paradiso.
Under ungdomen studerade José Lezama Lima till jurist vid universitetet i Havanna och under större delen av sitt liv arbetade han som advokat, samtidigt som han verkade som poet, essäist och redaktör. Han debuterade som poet 1937 och grundade tre litterära tidskrifter mellan debutåret och 1943.
Av dessa överlevde ingen förutom Orígenes, som han startade tillsammans med kritikern José Rodriguez Feo. De gav ut fyrtio nummer fram till 1956, med alla de viktigaste kubanska författarna, men också med bland andra Albert Camus, Aimé Césaire, Gabriela Mistral och Octavio Paz, som sedermera tillsammans med Julio Cortázar skulle bli en av de mest framträdande beundrarna av Paradiso.
I början av revolutionsåren var Lezama Lima en av de uppburna intellektuella i landet. Han blev chef för den litterära avdelningen på Instituto nacional de cultura, Nationella kulturinstitutet, och satt i nämnder, juryer och kommittéer för litterära priser. Hans mors död 1964 tog honom hårt. Han var homosexuell, vilket var totalt omöjligt att visa öppet i Kuba vid denna tid, och hade alltid bott kvar hemma. Året därpå gifte han sig med sin sekreterare. Enligt vad han berättat var det hans mamma som sade till honom att skriva familjens historia. De första kapitlen i Paradiso skrevs redan under slutet av 40-talet, men det mera omfattande romanarbetet tog fart efter att modern avlidit.
Ytligt sett är romanen en skildring av en militärfamilj, liknande den han själv växte upp i. Romanen har klart självbiografiska drag. Pojken som handlingen kretsar kring heter José Cemí. Han föds i exil då pappan skickas till både Jamaica och Mexiko. Uppväxten präglas av hans astma, något Lezama Limas eget liv också gjorde. Den får honom att vända sig inåt och att ägna mycket tid åt läsning.
Så får vi i Paradiso en omfattande skildring av familjens historia, dess tjänstefolk, livet i Kuba som myllrar av människor, skoldagar, studier, upptäckten av litteraturen, sexualiteten, konsten och hur livet fördjupas av kunskaper som snarast liknar olika grader av initiationer. Central som äldre guide för den unge pojken och mannen blir hans onkels vän Oppiano Licario.
Men det är inte handlingen som är det viktiga i romanen, utan något annat, som egentligen bara går att uttrycka genom texten sådan den är. Paradiso gavs ut 1966, men efter bara en vecka i bokhandeln drogs hela upplagan in med hänvisning till de sexuella skildringarna. Den ansågs framställa en förvriden sexualitet, som kunde vara farlig för ungdomen att läsa om. Inte minst de utförliga skildringarna av snabba, tillfälliga homosexuella möten i bokens åttonde kapitel chockade censorerna. Lezama Limas verkliga läggning var en öppen hemlighet i Havannas litterära kretsar och bland hans vänner.
Det var emellertid inte bara sexskildringarna som gjorde att romanen inte föll kommunistpartiet i smaken. Man hänvisade också till ideologiska avvikelser. Hela Paradiso är också en enda ideologisk, erotisk, litterär och mytologisk avvikelse, en skildring av världen som förtrollad, som förvrider huvudet och förtrollar den som träder in i bokens täta textmassa.
Julio Cortázar inte bara besökte den äldre kollegan i hans inre exiltillvaro i Havanna, utan ombesörjde dessutom att Paradiso blev utgiven utanför Kuba. Medan Lezama Lima själv blev kvar på Kuba flydde hans systrar till Miami och hans roman via ett förlag i Mexiko till hela den spanskspråkiga världen.
I sin essä om Lezama Lima, Para llegar a Lezama Lima, från 1967, understryker Cortázar att den kubanske författaren i sig själv är en sorts mytologisk varelse, en litterär Adam eller Noa, en universell och lokal författare på en och samma gång, som inte känner sig skyldig någon särskild tradition någonting, utan som tar till sig dem alla, ”från de etruskiska levrarna till Leopold Bloom som torkar sig med en smutsig näsduk”. För Cortázar är han både barock och primitiv och genom detta närmast kvintessensen av en latinamerikansk författare. Han skriver om Paradiso:
”Paradiso skiljer sig från den vanliga uppfattningen om vad en roman är genom att dess handling inte äger rum i ett tidsrumsligt flöde med trovärdig psykologi (av ”livet”); på något sätt betraktas alla och varje personlighet mera som essens än som varande, de är arketyper snarare än typer.” [min översättning]
Effekten av Lezama Limas sätt att skildra dem gör att dessa kubanska människor och miljöer, trots alla de realistiska och tidstypiska detaljerna som också förekommer i texten, tycks befinna sig i ett absolut kontinuum, utanför tiden.
För Cortázar var Lezama Lima en sorts primitivist, vars barocka prosa växte ur en särskild sorts naivitet inför den stora världen och historien. Ironiskt nog förminskar han därmed i sin hyllning honom, gör honom till sin. Det är inte ovanligt och det förtar egentligen inget av värdet i hans läsning av särskilt Paradiso, bara man håller det i bakhuvudet.
Själv tror jag snarare att den tropiskt frodiga prosan och, vilket verkligen bör understrykas, glädjen inför hela världens kunnande visserligen kräver ett liv i ”periferin”. Och det finns inget förkonstlat eller sökt över texten utan den genomlyses faktiskt av, vill jag än en gång understryka, en väldig, obändig livsglädje, ett hungrigt bejakande av ALLT.
Paradiso är en av de stora latinamerikanska romanerna, en del av boomen, men trots det en av de minst kända. Det beror både på dess historia och på att den är så svårläst. Det är en roman som bromsar sin läsare, som tvingar en att tänka och tolka sida upp och sida ner, under vad som i min pocketutgåva av den reviderade texten uppgår till nästan 700 sidor.
Den är raka mostatsen till en bladvändare, för varje blad krävs det verklig ansträngning. Och det är så det ska vara. Som han själv konstaterade är endast det svåra något värt, enbart det som kräver ansträngning ger i längden en fullödig belöning. Han har rätt i detta, och jag undrar om inte det växande intresset för honom, i visserligen små, men stadigt växande cirklar, hänger samman med att svårigheterna som läsningen erbjuder är något många hungrar efter när allt annars går så snabbt och är så lätt och ytligt.
 
- Detta är första delen av en essä i tre delar om José Lezama Lima av Torbjörn Elensky. Essän har gjorts möjlig genom stöd från Västra Götalandsregionens essäfond
- Klicka här för att komma till andra delen av essän
- Se i detta utdrag ur en film om Lezama Lima, Letters to Eloisa, om hur censuren på Kuba drabbade honom (engelsk text):