Är idén om avförtrollning, att religionen genom sekler gradvis trängts undan av en rationaliseringsprocess, i själva verket ett förenklat synsätt och är det nu kanske dags för en avförtrollning av avförtrollningen? Hans Joas söker i sin bok Die Macht des Heiligen visa hur det alltid funnits något som mer eller mindre utan att ifrågasättas hållits för heligt – eller sakralt – i ett samhälle, som en självklar grund för dess värdeomdömen, och söker en annan historia om hur religion och makt relaterar till varandra.
Inledningskapitlets första mening fångar väl vad Die Macht des Heiligen handlar om: en avförtrollning av avförtrollningen. Enligt den tyske sociologen Hans Joas är Max Webers begrepp ”avförtrollning” – Entzauberung – ett av modernitetens nyckelbegrepp som försöker fånga en historia om hur religion under århundraden gradvis trängts undan av en rationaliseringsprocess. I Sverige talar vi nog snarare om ”sekularisering” än om ”avförtrollning” men även om detta inte måste vara samma sak har det i praktiken blivit så. Men denna historia är av både teoretiska och empiriska skäl inte längre trovärdig och därför behöver vi kunna berätta en annan historia om hur religion och makt relaterar till varandra.
läsa ett utdrag ur boken
En sådan alternativ historia kan berättas genom ett annat begrepp som varken är synonymt med förtrollning – som ju är avförtrollningens förutsättning – eller med religion, nämligen ”sakralitet”. Återigen skulle vi på svenska snarare välja begreppet ”helighet”, men som processuellt begrepp blir det lätt missvisande: att tala om ”helgande” associerar lättare till en kyrklig rit än ”sakralisering”. För Joas del är det viktigt att det sakrala inte är synonymt med religion. Till skillnad från historien om avförtrollning är historien om helighet inte en linjär historia som avslutas med att vi så att säga kommer i mål i den moderna historien; det finns alltid något som mer eller mindre utan att ifrågasättas hålls för heligt i ett samhälle, som en självklar grund för dess värdeomdömen. De huvudsakliga kandidaterna i den moderna tiden är monarken (som i den absoluta monarkin), nationen (som i nationalismen), folket (som i socialismen eller demokratin) eller individen (som i mänskliga rättigheter).
Vad som utgör helighetens källa kan således förändras i sakraliserings- och avsakraliseringsprocesser, men det betyder inte att helighet minskar och försvinner. I sin bok om mänskliga rättigheter från 2011, Die Sakralität der Person: Eine neue Genealogie der Menschenrechte, beskriver Joas hur dessa har vuxit fram som en effekt av en sakralisering av individen; i dag finns åter tendenser, åtminstone på vissa håll, till en problematisk sakralisering av nationen.
Ungefär så skulle jag nog sammanfatta Die Macht des Heiligen: Eine Alternative zur Geschichte von der Entzauberung om jag bara hade haft en sida på mig. Av flera skäl är boken emellertid svår att fånga i en så kort sammanfattning. Dess ärende är, till att börja med, inte i första hand själva berättandet av denna alternativa historia, utan en omfattande och teoretiskt driven diskussion av hur man alls skall kunna berätta denna historia – eller vilken annan historia som helst – om relationen mellan makt och religion. Det handlar alltså mer om historieskrivning än om att skriva en viss historia. Ett av problemen med hur historia skrivs, som Joas ser det, är att diskussionen om religion, även den akademiska, lätt fastnar i ett för eller emot, vilket motverkar en seriös analys som i sin tur kan möjliggöra en fördjupad diskussion om religionens roll i samhället. Utmaningen är att ta både vetenskapen och religionen på högsta allvar.
Ett annat problem är en slags protestantisk fördom i diskussionen om religionens roll i samhället. Med protestantisk fördom menar jag inte att alla som diskuterar religion är protestanter, utan snarare att religion och religionsliknande fenomen ofta reduceras till ett kognitivt innehåll medan affekterna liksom riterna anses vara ett passerat stadium. Som Joas – liksom många andra – konstaterar är detta emellertid en reduktion av religionerna. Reduktionen av religion till ett kognitivt innehåll – till ”tro” – är snarast en effekt av reformationen vars betoning av det predikade och det skrivna ordet och den medföljande kritiken av liturgier som ”yttre gärningar” lett till en ganska snäv bild av hur de flesta religioner fungerar i faktiska livet, inklusive i de reformatoriska kyrkorna. Argumentet i Die Macht des Heiligen rör sig på flera nivåer samtidigt.
Ett av de allra mest konstruktiva dragen hos Die Macht des Heiligen är att Joas inte bara ger en översiktlig och generell bild av en teoribildning och dess konsekvenser, utan också är intensivt engagerad i en detaljerad diskussion av ett antal av psykologins, sociologins och teologins klassiker. Bland de viktigaste tänkarna som figurerar i boken är den skotske filosofen David Hume, den amerikanske pragmatiske filosofen och psykologen William James, den franske sociologen Émile Durkheim, den tyske teologen Ernst Troeltsch och den tyske sociologen Max Weber. Hume, James och Durkheim behandlas till att börja med i tre kapitel som diskuterar religionshistoria, religionspsykologi och religionssociologi med syftet att visa hur religion handlar om ”historiskt situerade mänskliga erfarenheter av något som uppfattas heligt” och att dessa erfarenheter inte skall förstås individualistiskt utan som förkroppsligade i praktiker. Därefter kommer det att handla om Max Weber och Ernst Troeltsch (som under lång tid bodde i samma hus i Heidelberg) som de främsta exemplen på tidiga 1900-talstänkare som försökte skapa en helhetsbild av religion i historien såväl som samtiden.
Det som gör Die Macht des Heiligen till ett verk som inte omöjligt kan få status som ett banbrytande verk är att Joas, för att undvika överdrivna encyklopediska anspråk, verkligen ägnar sig åt dessa tänkares texter. En av bokens höjdpunkter är när Joas ger sig in på en diskussion av samtliga ställen där Weber själv använder begreppet Entzauberung (som Joas alltså är kritisk till) för att frilägga vad Weber verkligen menar med begreppet. På de sjutton ställen som Joas har hittat i Webers samlade verk visar det sig att begreppet är långt ifrån så entydigt som man senare velat hävda, och dessutom inte har status av ett nyckelbegrepp. Det är snarare hos senare Weberexegeter som ”avförtrollningen” dykt upp som en tolkningsnyckel till hur Weber skall förstås – man har helt enkelt använt sig av otydligheten för att skapa en mer enhetlig Weber och även en mer enhetlig historia. Men om Weber är mer mångtydig finns det naturligtvis skäl att fundera på om det inte är möjligt att formulera andra historier, när avförtrollningsbegreppet inte längre suggererar en viss linjär historia. Därmed visar det sig att Weber inte primärt är ett föremål för kritik utan först och främst en resurs i Joas alternativa historieskrivande. Detta är ett exempel på Joas ”avförtrollning av avförtrollningen” men också på hans tillvägagångssätt i boken. Dessa återkommande detaljerade och noggranna diskussioner är verkligen hjälpsamma, eftersom de motverkar de generaliserande drag som Joas kritiserar hos de traditionella sekulariseringsteoretikerna.
Så vad är det då för alternativt sätt att berätta en historia om religion och makt som Joas vill berätta? I stora drag kan man säga att Joas anknyter till en av de mer ambitiösa teoribildningarna i dag, nämligen teorin om axialtiden. Axialtiden är ett begrepp som myntades av den tyske psykiatikern och filosofen Karl Jaspers 1949 och som i korthet går ut på att det i tidsperioden mellan 800 till 200 f.Kr. ägde rum ett filosofiskt och religiöst genombrott på global basis, när det gudomliga inte längre identifierades med något inomvärdsligt. Med andra ord utvecklades, genom religionen, ett slags potentiell maktkritik, eftersom Gud eller det gudomliga inte längre identifierades med den politiska makten eller med den sociala ojämlikheten.
Jaspers teoribildning har modifierats väsentligt på senare tid, bland annat genom den amerikanske sociologen Robert Bellahs verk Religion in Human Evolution: From the Paleolithic to the Axial Age (2011) som Joas flitigt refererar till. Axialtiden beskriver med andra ord ett slags avsakralisering, ett nytt förhållande mellan religion och makt, där ett mer kritiskt förhållningssätt mellan de båda utvecklas. Det innebär inte att det sakrala försvinner utan i stället att det migrerar.
Sakralisering som mänskligt fenomen kan handla om personer likaväl som kollektiv, föremål likaväl som idéer: kungen eller landet, folket eller nationen, rasen eller klassen, vetenskapen eller konsten, kyrkan eller varan och marknaden. Det gemensamma är en affektiv intensitet i bindningen till det heliga: föremålet kan bytas ut – kyrkan och kristendomen mot partiet och socialismen till exempel – men det kan också försvinna. Sakralisering är emellertid knutet till makt, och därmed också ett tvetydigt fenomen – axialtidens upptäckt av transcendensföreställningar som kritik av individuella eller kollektiva självsakraliseringstendenser är ett viktigt moment i dessas ifrågasättande, men inte med självklarhet effektiva. Även de kan införlivas i en ny form för självsakralisering. Spänningen mellan makt och helighet eller mellan politik och religion är därför knappast något som kommer att försvinna.
Som sagt lever vi med det sakrala även i vår tid, och här lyfter Joas fram Durkheims idé om sakraliseringen av individen i det moderna. I Die Macht des Heiligen blir alltså sakraliserings- och avsakraliseringsprocesser nycklar till att tolka historien, men därmed rör det sig inte om en linjär historia med ett nödvändigt mål. Det sakrala är inte samma sak som det religiösa, utan Joas är noga med att skilja mellan dessa. Det finns förvisso sekulariseringsprocesser även i dag, men dessa är varken tolkningsnycklar till historien eller envägsprocesser; det är lika relevant att i konkreta fall tala om avsekulariseringsprocesser, och dessa är inte med nödvändighet samma sak som sakraliseringsprocesser. Summan blir därför en mer komplex teori om hur man skall förstå historien om religion och makt som inte vägleds av alltför generella idéer om ”rationalisering” eller ”differentiering” (alltså en uppdelning av samhället i specialiserade sektorer som ekonomi, konst, vetenskap och religion). Någon världshistorisk process med given utgång är det emellertid inte fråga om och därför kräver varje analys en detaljerad och konkret historisk redogörelse, inte bara en allmän teori om religion.
Ett av de verk som allra mest citeras och diskuteras i dag vad gäller religionens roll i samhället och övervinnandet av en förenklad sekulariseringstes är den kanadensiske filosofen Charles Taylors bok A Secular Age från 2007. Som Joas påpekar i en fotnot är emellertid Taylor själv beroende av historien om sekularisering eller avförtrollning i sin kritik av denna.
Jag tror Die Macht des Heiligen har en potential att bli en samhällsvetenskaplig och religionsvetenskaplig klassiker just för att den så grundligt tittar närmare på själva de teoretiska förutsättningarna för hur den här historien berättas. Joas har lyckats att med hög stringens och på ett begränsat antal sidor – 500 sidor är inte illa för ett sådant här försök! – formulera ett alternativ till hur vi umgås med den historia som leder fram till vårt samhälle och vår tid i dag. Dess detaljerade diskussion av konkreta texter – inte bara Webers – motsvaras också av ett intresse för den konkreta historien, inte den historia som antas följa något slags föregiven riktning, utan att för den skull ge upp idén om att mänskligheten har en gemensam historia.