Den tyske filosofen och sociologen Hans Joas har gjort sig känd som specialist på den amerikanska pragmatismen. Hans senare forskning har i hög utsträckning handlat om hur värden uppstår och om religionens roll i en modern och globaliserad värld. Det är dessa intressen som i hans nya bok, Die Sakralität der Person, har fört honom in på frågan om de mänskliga rättigheternas ursprung.
Joas’ huvudtes är att historien om mänskliga rättigheternas och det universella människovärdets uppkomst kan förstås som en sakraliseringsprocess, genom vilken den enskilda människan i allt högre grad har kommit att uppfattas som helig. För att förbereda sin argumentation genomför Joas en betoningsförskjutning i människorättens förhistoria, från den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna till den amerikanska självständighetsförklaringen och från upplysningen till de religiösa traditionerna.
Själva huvudtesen förs fram i ett resonemang om den europeiska straffrättens förvandling och humanisering från och med 1700-talet, med ett stegvis avståndstagande från tortyr, kroppsstraff som offentligt skådespel och dödsstraff.
Som de två dominerande tolkningarna av denna förvandling ställer Joas vad han kallar ”myten om upplysningen” och ”maktteknikernas transformation”. Den förra grundar sig i upplysningens självförståelse och framhåller enskilda personers – i första hand Cesare Beccarias – rationella argumentation som grundläggande för denna förändring. Den senare utgörs av Michel Foucaults teori om en disciplineringsprocess varigenom straffet skiftade fokus från kroppen till beteendet.
Mot dessa två ställer Joas sin egen tolkning, där han hävdar att grunden för den förändrade straffrätten snarare ligger i att den enskilda människan tillskrivs en sakral status och därmed kan ställas mot andra heliga storheter som staten, kyrkan, nationen eller rasen. Därigenom uppfattar Joas också de mänskliga rättigheterna som en fortsättning på – och i samma rörelse ett övervinnande av – den judisk-kristna traditionen.
Den svagaste punkten i Joas’ bok är kanske just argumentationen för huvudtesen. På den plats där man förväntar sig hårda argument finner man istället en läsning av Durkheim, som syftar till att visa att redan den franske sociologen delade den uppfattning som Joas företräder. Inte heller blir själva idén om personens sakralitet och mer exakt vad detta innebär föremål för någon ingående diskussion.
Den generella tesen grundas också ofta på partikulära resonemang, utan att det tydliggörs hur vi rör oss från den ena nivån till den andra. Bland redogörelser för tortyrens, dödstraffets och slaveriets avskaffande är utelämnandet av frågan om kvinnans ställning en märklig lakun. Därmed inte sagt att tesen om personens sakralitet som grund för människorätten är orimlig, men jag har svårt att tro att någon som inte redan från början ställer sig sympatisk till tanken kommer att låta sig övertygas.
Långt mer givande tycks mig då många av bokens följdresonemang om värdens uppkomst, förvandlingar och förankring i praktiker och institutioner och om möjligheten till en dialog om dem mellan olika kulturer. Så ägnas exempelvis ett långt kapitel åt den metod som Joas kallar affirmativ genealogi och som försöker finna en medelväg mellan Kant och Nietzsche genom att historiskt situera idealbildningens processer utan att för den skull vare sig negera dessa ideal utifrån en förment suverän position eller ersätta frågan om giltighet med frågan om ursprung.
Likaså leder frågan om förhållandet mellan personens sakralitet och den kristna föreställningen att människan är skapad till Guds avbild till en intressant idéhistorisk diskussion om övergången från begreppet själ till begreppet själv. Slutligen dryftas i slutkapitlet frågan om möjligheten till en kommunikation om värden och av en generalisering av värden över kulturgränser.
Det är i dessa – ibland prövande, ibland självsäkra – resonemang som boken har sin behållning och aktualitet för en samtid som brottas med utmaningar i form av kulturmöten och förhållandet till egna och andras religiösa traditioner.