Intresset för den tjeckiske, fenomenologiske filosofen Jan Patočka, elev till Husserl, skapare av begreppet ”de skakades solidaritet” och en av undertecknarna av Charta 77, har successivt ökat i takt med att det har kommit flera översättningar av hans verk till de stora språken. Med utgångspunkt i två nya böcker skriver här Fredrik Svenaeus om hur Patočka blivit allt viktigare inom den politiska samtidsfilosofin.
Hur filosofer lever och, inte minst, hur de dör kan få avgörande betydelse för tolkningen av deras verk. Det arketypiska exemplet är Sokrates, som tömde giftbägaren med stoiskt lugn efter att ha dömts till döden för att ha uppviglat ungdomen och smädat gudarna i sin hemstad Aten. Sokrates lämnade över själva författandet till Platon, som skrev sina dialoger med mästarens ordväxlingar och död i färskt minne. Flera av dialogerna behandlar just omständigheterna kring rättegången och Sokrates sista dagar. Det är knappast för mycket sagt att Platons filosofi, och mottagandet av den, redan från början kom att bestämmas av Sokrates död.
Den tjeckiske filosofen Jan Patočkas bortgång var inte lika dramatisk som Sokrates men ändå exemplarisk. Efter att ha verkat i ett stillsamt filosofiskt sammanhang under större delen av sitt 70-åriga liv trädde han fram i rampljuset som ett av tre språkrör – de andra två var Václav Havel och Jiří Hájek – för Charta 77, den medborgarrättsrörelse som krävde respekt för grundläggande demokratiska fri- och rättigheter i det kommunistiska Tjeckoslovakien.
Det senkomna politiska engagemanget fick ett högt pris – Patočka lades in på sjukhus efter flera dagars förhör med säkerhetstjänsten och dog i sviterna av en hjärnblödning den 13 mars 1977, helt kort efter det att Chartan proklamerats och gjorts känd över hela världen. Orsaken var troligen en misskött lunginflammation i samband med överansträngning, och inte själva förhören som sådana, men det var inte desto mindre ett slut som på ett grundläggande sätt kommit att prägla tolkningen av Patočkas filosofi, precis som i fallet Sokrates.
Patočka visste vad det innebar att leva under politiskt förtryck. Efter en lovande akademisk karriär under 1930-talet, då han introducerade fenomenologin och andra moderna filosofiska riktningar i Tjeckoslovakien, tvingades han efter andra världskriget att navigera i ett universitets- och forskningspolitiskt sammanhang som byggdes upp för ideologiproduktion. För den som inte ville ansluta sig till den påbjudna dialektiska materialismen återstod att ägna sig åt det som var tillräckligt gammalt för att betraktas som harmlöst – Platon och Aristoteles till exempel – eller kunde passas in i en nationalistisk eller marxistisk, historieskrivning.
En stor del av sin filosofiska verksamhet kom Patočka därför att bedriva i form av det som kallades för ”underjordsseminarier”, föreläsningar och samtal med lärare och studenter i deltagarnas lägenheter som ofta nedtecknades och spreds genom så kallade ”samizdat” – illegal kopiering för att undkomma censuren. Det var på det sättet hans mest kända verk – Kätterska essäer om historiens filosofi – kom till och spriddes under 1970-talet.
Patočkas verk var inte helt okänt utanför Tjeckoslovakien när han gick bort som politisk motståndsman 1977. Han hade kontakt med många filosofer på andra sidan järnridån och flera av dem besökte också Prags lägenhetsseminarier: Jacques Derrida, Paul Ricoeur och Charles Taylor, för att nämna de mest kända namnen.
Under det politiskt upptinande 1960-talet, som ledde fram till Pragvåren 1968, kunde Patočka också resa till väst för att föreläsa vid några tillfällen. Han trodde sig kunna förena fenomenologin med någon form av praxisfilosofi och fick också till sist en professur vid Karlsuniversitetet i Prag. Allt hopp släcktes emellertid efter den sovjetiska invasionen hösten 1968 och av den nya regim som snart installerades. Patočka stängdes åter av från universitetet och i de sena samizdatverken finns inga spår av flirten med marxismen.
Engagemanget i Charta 77 gjorde Patočka känd i ett större sammanhang och intresset tilltog ytterligare efter sammetsrevolutionen 1989 som avslutade det kommunistiska förtrycket och gjorde Havel till president i Tjeckoslovakien. Motståndet i Prag blev omtalat som ”de skakades solidaritet”, en term som hämtats från Kätterska essäer om historiens filosofi.
Intresset för Patočka har sedan dess successivt ökat genom flera översättningar av hans verk till de stora språken och ett allt livligare samtal om hans fenomenologi och historiefilosofi. Många politiska filosofer söker idag näring i Patočka för att utveckla en mer levande och engagerad bild av demokratin i ekonomismens tidevarv.
Två färska exempel på detta är antologin Thinking After Europe: Jan Patočka and Politics i redaktion av Francesco Tava och Darian Meacham (Rowmann & Littlefield, 2016) och Gustav Strandbergs doktorsavhandling i filosofi: Politikens omskakning: Negativitet, samexistens och frihet i Jan Patočkas tänkande (Södertörn Philosophical Studies, 2017). Den sistnämnda är också den första boken om Patočka på svenska vilket är en händelse i sig.
Bidragen till den engelska antologin är skrivna av ledande Patočkaforskare och rymmer många godbitar. Den överhängande frågan är hur man skall förstå Patočkas teorier om de skakades solidaritet och Europas idémässiga arv i relation till samtida politisk filosofi. Är Patočka en frihetstänkare av mer klassiskt, liberalt snitt eller pekar hans teorier om Europas födelse och förfall snarare mot en posteuropeisk filosofi och politik? Människans historia styrs enligt Patočka av tre fundamentala krafter: acceptansens, överlevnadens och frihetens rörelser (andra namn som han använder är förankringens, självförlängningens och sanningens rörelser). För att träda in i livet måste vi upptas i en mänsklig gemenskap och sedan arbeta för vår överlevnad tillsammans med andra. När människan blir en kulturvarelse kommer upptagandet och arbetet att ritualiseras och organiseras genom en religiös-mytisk överbyggnad. I de första stora jordbrukssamhällena i Mesopotamien och Egypten leder detta till en hierarkisk struktur med gudförklarade härskare och ett förvaltande prästväsende i toppen av pyramiden.
Enligt Patočka befinner sig sådana civilisationer fortfarande i ett förhistoriskt stadium eftersom den tredje rörelsen – frihetens och sanningens rörelse – ännu inte har brutit igenom. Det gör den i Aten och andra grekiska stadsstater när det filosofiska frågandet föds och odlas. Vad består världen i grunden av? Vad är sanning? Varför finns vi till? Det är frågor som Sokrates och hans kollegor ställde, och också: Vad är rättvisa? Hur skall samhället styras? och Hur lever man ett gott liv? För Patočka är det viktigt att understryka att filosofins födelse också är politikens födelse i meningen av ett projekt som undersöker hur samhället bör utformas. Sanningens rörelse är alltså också frihetens rörelse, det var för den sanningen och friheten som Sokrates dog även om det ironiskt nog var den första demokratins medborgare som dömde honom till döden.
Strandberg vill i sin bok gräva ett spadtag djupare än vad som oftast är fallet när Patočkas politiska filosofi kopplas till Sokrates ”omsorg om själen”. Han gör det genom att förankra filosofins och politikens omskakande element i det som Patočka kallade sin a-subjektiva fenomenologi, ett projekt som utarbetades redan under 1950- och 60-talet. Poängen med en a-subjektiv fenomenologi är inte att ifrågasätta den enskilda individens existens utan att peka på hur all individuell erfarenhet förutsätter en redan delad värld som manifesterar sig i känslor av tillhörighet och avståndstagande med och från andra människor. De andra är alltid redan där och jag känner av deras existens i allt som jag gör och tänker på eftersom tingens mening är förankrad i en delad meningsstruktur, det som fenomenologins grundare, Edmund Husserl, kallade för ”livsvärlden” och som Patočka benämner ”den naturliga världen”.
Den a-subjektiva fenomenologin tar form genom en – stundvis ganska orättvis – kritik och uppgörelse med Husserl, vars fenomenologi Patočka skrivit sin docentavhandling om redan 1936: Den naturliga världen som filosofiskt problem. Trettio år senare skriver Patočka en ny docentavhandling i syfte att äntligen få sin professur på Karlsuniversitet i Prag, något som han som sagt också lyckas med 1968, men bara för att snart bli avstängd igen. Den andra avhandlingen bär det tämligen intetsägande namnet: Aristoteles och hans föregångare och efterföljare: En studie av filosofins historia från Aristoteles till Hegel och har inte i någon större utsträckning varit föremål för sekundärlitteratur (Strandberg har läst den i fransk översättning eftersom det tjeckiska originalet inte har publicerats i samlingsutgåvan än).
I detta verk finner Strandberg förberedelserna för Patočkas historiska utläggning av den mänskliga existensen och han gör det i form av en Heidegger-inspirerad läsning av Aristoteles och Hegels rörelsebegrepp. Fenomenologin har här smugglats in i de idéhistoriska läsningarna på ett sätt som tillåter Patočka att diagnosticera en orolig, rastlös kraft i botten av den historiska människans erövringar, en energi som senare kommer att förvandlas till nattens mörka krafter när han kopplar vetenskapens och ekonomins utplundring av livsvärlden till världskrigens bestialiteter i sin Kätterska essäer om historiens filosofi.
Patočkas väg ut ur det moderna samhällets meningsförlust och det politiska förtrycket består som sagt i en motståndshandling som han benämner ”de skakades solidaritet”. Det är en gemensam handling av och i protest mot de krafter som direkt eller indirekt begränsar människans värdighet som ett filosofiskt och politiskt väsen. Här finns som Strandberg och många av författarna i Thinking After Europe påpekar inget absolut fundament att bygga på: politiken är enligt Patočka grundlös eftersom den alltid måste förankras i filosofins frågor.
Men politikens omskakning är också något mer än en tanke, den är en livgivande och samtidigt livsfarligt berusande känsla där människans uråldriga behov av samhörighet och livsmening kan ta sig mörka och destruktiva utlopp. Politiska skakningar måste vårdas och förvaltas om den inte skall urarta till tyranni, folkmord och terror. Här menade Patočka att de som han i Sokrates efterföljd betraktade som de sant intellektuella har ett unikt ansvar. Filosoferna får inte överge politiken även om de inte kan lägga grunden för den, särskilt inte när politiken skakar och vi riskerar att tappa fotfästet.