För något år sedan skrev Arne Melberg här på Dixikon om Zeit der Zauberer, Eilenbergers omtalade bok om fyra manliga filosofer under det tidiga 1900-talet. I sin nya och lika uppmärksammade bok, Feuer der Freiheit handlar det istället om fyra kvinnliga 1900-tals filosofer, Hannah Arendt, Simone de Beauvoir, Ayn Rand och Simone Weil, och den mörka tiden 1933-1943.
För tre år sedan kom den tyske akademiske filosofen, kritikern och kolumnisten Wolfram Eilenberger ut med den stort upplagda boken Zeit der Zauberer (Trollkarlarnas tid), med undertiteln ”Das große Jahrzehnt der Philosophie“ (Filosofins stora årtionde), där fyra av det tidiga 1900-talets mest bemärkta tyskspråkiga filosofer porträtteras och skärskådas: Walter Benjamin, Ernst Cassirer, Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein. Boken blev snabbt en internationell succé, och ifjol kom så uppföljaren Feuer der Freiheit (Klett-Cotta), som redan kommit ut i sin åttonde tryckning och behandlar fyra kvinnliga 1900-talsfilosofer. Den har en snarlik uppbyggnad, och utgör tillsammans med föregångaren en vittfamnande genomgång av en betydande period i det europeiska 1900-talets intellektuella historia.
Liksom i den förra studien rör det sig här om fyra högst skiljaktiga tänkare med helt olika uppsättningar idéer och temperament, och där var och en är visionär på sin egen fason. Ja, vad kan tänkas sammanföra fyra sinsemellan så udda fåglar som fransyskorna Simone de Beauvoir och Simone Weil, tyskan Hannah Arendt och rysk-amerikanskan Ayn Rand? Visserligen var de alla samtida (födda mellan 1905 och 1909), filosofer, kvinnor och judinnor (bortsett från den förstnämnda), men deras föreställningar om individen och kollektivet, friheten och totalitarismen, könsfrågorna och religionen är på de flesta punkter minst sagt disparata. Liknande filosofiska åtskillnader gäller för övrigt också Eilenbergers föregående bok om nämnda fyra tyskspråkiga herrar. Medan författaren i den ringar in Weimarrepublikens lika dynamiska som nervösa första tio år (1919-1929), är det de becksvarta och i alla bemärkelser förintande nazi- och krigsåren 1933-1943 som här formar de sedermera inflytelserika kvinnornas tankevärldar.
I och genom det dramatiska världstillståndets yttre omständigheter, förenades förvisso de fyra tänkarna i upplevelsen av att tvingas på flykt (åter igen med undantag för de Beauvoir) och av att vid det europeiska 1900-talets avgrund konkret leva sin filosofi och med intellektet som vapen försvara det genuint fria livet. Och trots olikheterna mellan dem, lyckas Eilenberger med hjälp av såväl sina djupa kunskaper i filosofi som med stilistisk finess lyfta fram dolda teoretiska samband och oväntade paralleller mellan deras åskådningar och erfarenheter. Vad som gemensamt utmärker dem alla fyra – åter igen: oaktat deras ideologiskt väsensskilda karaktärer och konklusioner – är att de på olika sätt, med sina egna liv som exempel, inte frigjort sitt filosoferande genom att huvudsakligen angripa några ontologiska eller kunskapsteoretiska spörsmål, utan snarare sociala förhållanden, här och nu. Ursprunget till deras respektive tankeverksamheter ”rör inte jagets förhållande till en stum omvärld, utan jagets relation till den talande andre”, sammanfattar Eilenberger. Insiktsfullt resonerar han om hur just denna ingång till de högtflygande stora livsfrågorna – fördärv och moral, frihet och ansvar, godhet och ondska, kärlek och hat – landar i och befästs av den uppskakande och katastrofala tid de råkade leva i. Bokens undertitel, ”Filosofins räddning i en mörk tid”, är såtillvida kongenial.
Simone Weil, Ayn Rand, Simone de Beauvoir och Hannah Arendt
Med stor lyhördhet och respekt fångar Eilenberger sina protagonister i olika livssituationer, där omvärldens skeenden reflekteras i deras intellektuella grubbel och skrivarbete. Kritiskt granskar han de fyra filosofernas och författarnas verk, och väger dem mot deras faktiska levnadsöden; försöker alltid förstå utan att döma, men generar sig heller aldrig för att påtala eventuella sprickor eller inkonsekvenser i skrifterna. Vad som också gör Eilenbergers gestaltning så fängslande är hur han närmast skönlitterärt inkännande låter varje kapitel – med rubriker som ”Gnistor”, ”Exil”, ”Experiment”, ”Våld”, ”Frihet” – följa alla fyra kvinnorna parallellt och inte som isolerade storheter med avskilda tankesystem utan några som helst förbindelser med de andras verkligheter. På så vis erinrar han också oss läsare om att föremålen för hans granskning levde under samma världspolitiska och historiska betingelser, och därmed också i någon mening hörde samman.
Den jämlöpande skildringen exempelvis av hur författaren, filosofen och feministen de Beauvoir i sitt Montparnasse mitt under brinnande världskrig sätter sig ner för att skriva en text om den just då florerande existentialistiska strömningen samtidigt som hennes namne Weil, filosof och mystiker, i engelsk exil drömmer om att bli en ”kvinnlig Anti-SS-soldat i Jeanne d’Arcs gestalt”, ger en helt annan effekt än om de hade behandlats separat. Eller hur de båda ack så omaka flyktingarna, den politiska teoretikern och publicisten Arendt, och den nietzscheanskt influerade författaren och libertarianen Rand, ett stenkast från varandra på Manhattan i New York funderar på om det är möjligt att under det privata livets totala sammanbrott återerövra sitt förlorade språk (Arendt), eller är övertygad om att en oförställd elitism och tillbakavisandet av allt personligt lidande kan leda till realiserandet av det totalt autonoma livet, fritt från alla överheter (Rand).
Detta slags kombination av essä, biografi och översiktsverk om en specifik historisk period och tidsanda är en rikhaltig genre i den tyska kulturhistoriska litteraturen. På senare år har framstående titlar som Kometenjahre 1918. Die Welt im Aufbruch av Daniel Schönpflug, Die Stunde der Welt av den nu framlidne Frank Schirrmacher, och kanske i synnerhet Philipp Bloms monumentala två kraftprov Der taumelnde Kontinent. Europa 1900-1914 och Die zerrissenen Jahre 1918-1938 tillfört nya kunskaper om och perspektiv på Europas idéströmningar och sociala, kulturella och politiska förhållanden under förra seklets första årtionden.
Eilenbergers båda böcker kvalificerar sig både på bredden och djupet till denna aktningsvärda rad av genomgripande och vederhäftiga storverk om vår lika plågade som uthålliga kontinent.
- Klicka här för att läsa Arne Melberg om Eilenbergers tidigare bok, Zeit der Zauberer
- Klicka här för att läsa Kenneth Hermele om Hannah Arendt
- Ett samtal med författaren om boken: