Peter Kemp
Engagementets poetik

Thorvaldsen - Hoppets gudinna

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av JAYNE SVENUNGSSON

Att ta bron över sundet och sätta sig på en köpenhamnsk trottoarservering är den snabbaste vägen till Paris. Mina skånska vänner brukar påminna mig om detta och visst är det så att kontinenten börjar i Danmark. Även i intellektuellt hänseende är avståndet mellan Köpenhamn och Paris kort. Danmark har en lång och livskraftig tradition av kritiskt utbyte med fransk filosofi som bryter av mot det svala anglosaxiska klimat som under efterkrigstid präglat filosofin i övriga Skandinavien.

En nyckelgestalt i detta utbyte är Peter Kemp, som under ett halvsekel varit en härold för fransk filosofi i Danmark – egentligen i hela Skandinavien – men också en förmedlare av dansk filosofi i Frankrike. I fjol var det fyrtio år sedan Kemp disputerade på avhandlingen Théorie de l’engagement, en händelse som högtidlighölls i Köpenhamn genom ett symposium samt en dansk nyutgåva av avhandlingens andra del, Engagementets poetik.

Om Kemp spelat en central roll i utbytet mellan dansk och fransk filosofi har han också varit en betydande medlare i dialogen mellan filosofi och teologi. Detta gäller inte minst Théorie de l’engagement, som är ett försök att utforma en teologi i förhållande till det vidare filosofiska samtalet. Avhandlingens första del, ”Engagemangets patetik”, ger en formell beskrivning av den mänskliga existensen i termer av engagemang – det är genom att beröra och beröras av den konkreta världen av varelser och ting som människan blir till som subjekt. Kemp arbetar här vidare i den fenomenologiska tradition som under 1900-talets första del utarbetas av tänkare som Edmund Husserl, Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre och Maurice Merleau-Ponty.

Till skillnad från dessa mer renodlade filosofer stannar Kemp emellertid inte vid en allmän fenomenologisk beskrivning av den mänskliga existensen. Han försöker istället visa hur det mänskliga livet väcker en rad frågor som filosofin inte kan besvara. I mötet med ondskans närvaro, förlustens outhärdlighet eller den egna otillräckligheten när människan ett hopp om att det finns något bortom världens skörhet och tillsynesvarande meningslöshet. Men filosofin har helt enkelt inte något språk för att artikulera eller härbärgera detta hopp.

Giotto - Spes (Hopp) - Cappella degli Scrovegni,  Padova

Giotto – Spes (Hopp) – Cappella degli Scrovegni, Padova

Det är här teologin kommer in i bilden, vilket leder över till avhandlingens andra del, den som nu kommit i nyutgåva. Kemp plockar här upp den tidigromantiska idén om att det poetiska och mytologiska språket kan förmedla sanningar som inte kan utsägas på annat sätt utan att förminskas eller trivialiseras. Detta gäller exempelvis människans hopp om en gudomlig verklighet, om ett liv bortom döden eller om det godas seger över det onda. I alla tider har människan gestaltat sitt hopp i religiösa symboler, myter och riter. Teologens uppgift är att i varje ny tid tolka och därmed förmedla den djupare innebörden i den specifika traditionens symbolsystem. I Kemps fall utgörs den specifika traditionen av kristendomen, och den resterande delen av avhandlingen består följaktligen i en utläggning av den existentiella betydelsen av de centrala kristna symbolerna.

Om Kemps avhandling var djärv och banbrytande när den lades fram 1973, framstår den idag bitvis som ett dokument över en svunnen tid. Detta gäller inte minst det grundläggande metodologiska greppet. Åtskilliga är de tänkare som under 1900-talet försökt säkra teologins vetenskapliga kredibilitet genom att rota den i en förment ”ren” eller ”formell” fenomenologisk beskrivning av den mänskliga existensen. Teologin har sedan förutsatts utgöra en ”regional” tolkning av motsvarande fenomen utifrån en specifik religiös tradition.

Frågan är naturligtvis om det finns något sådant som en rent formell beskrivning av den mänskliga tillvaron. Jacques Derrida skulle gång efter annan återkomma till denna fråga i sin kritiska dialog med den fenomenologiska traditionen. När Heidegger exempelvis urskiljer ”skyldigvaro” som ett grundläggande drag i den mänskliga existensen – vittnar det inte bara om i hur hög grad han levde och verkade i en kristen kultur där idén om människan som en fallen varelse är djupt rotad? Derridas poäng är förstås att även den mest strikta fenomenologiska beskrivning är betingad av sin historiska och kulturella kontext och därmed redan en tolkning.

Det finns, mot denna bakgrund, en mycket givande passage i den nyskrivna inledningen till Engagementets poetik. Om Kemp i den ursprungliga texten skiljer mellan fenomenologins rena beskrivning och teologins tolkande uppgift berättar han här hur han redan vid försvaret av avhandlingen 1973 kommit till visshet om att även den fenomenologiska beskrivningen utgör en tolkningsakt, ett medgivande som i synnerhet opponenten Paul Ricœur uppskattade. Till bilden hör att Ricœur – den filosof som kanske mer än andra präglat Kemps fortsatta gärning – vid sidan om Derrida varit en av de viktigaste kritikerna av fenomenologins övertro på den neutrala blicken.

Nu är det inte bara dessa historiska tillbakablickar som gör Engagementets poetik till mycket givande läsning. I ljuset av senare decenniers återkomst av snävt konfessionella eller rentav fideistiska strömningar inom den akademiska teologin utgör Kemps bok även i positiv bemärkelse ett dokument över en svunnen tid. För om man i retrospektiv vill fånga storheten hos 1900-talets tongivande teologer var det kanske just detta: viljan att sträcka sig ut och förmedla den kristna traditionens budskap till en kultur som inte längre förstod dess språk och symboler. Denna vilja uttrycker också en övertygelse om att det västerländska teologiska arvet är något som angår fler än några få invigda.

__________

– Klicka här för att istället köpa den som e-bok

__________

1 kommentar

  1. peter landelius says:

    Tack för intressanta inblickar i den danska intelligentsian! Själv minns jag att Kierkegaard hade kläm på en hel del av det här långt före 1900-talets fenomenologer och existentialister. Om Kemp kom till teologin från filosofin, så hade Kierkegaard redan gjort resan åt andra hållet. Han är nog den skandinaviska filosof som gjort störst intryck i Paris, där svenska filosofer aldrig stått högt i kurs. Fransmännen har inte glömt hur det gick för Descartes– eller för Kristina. Och Foucault hade roligt i Uppsala, men han uppskattade inte att få sin doktorsavhandling underkänd av ett universitet som tror att ”tänka rätt är större”.

    Jag passar på att tacksamt instämma i ditt sista stycke: allt som kan hjälpa till att bevara den kristna (och grekiska, persiska, indiska…) mytologin åt nutida och framtida läsare är lovvärt. Utan dem blir mycket av världslitteraturen svårbegripligt.

Kommentera: